Skrivet i september

Ja, när jag stod och pratade med dig igår, och du på ditt lite sävliga sätt sa att du inte ätit nåt på hela dagen för att du åkte till Köpenhamn och fastnade vid en synth, tittade jag på ditt ansikte och tänkte att du är sannerligen den vackraste person jag någonsin sett, och jag skrattade för att det var en så typisk Pixie-sak att göra … och för att jag älskar dig.

Bara till låns

Det var ju ganska givet att jag skulle falla för honom.
Han kunde lika gärna ha varit en karaktär i någon av mina berättelser.

Det var inte så länge sedan vi låg där i hans säng och jag tittade på honom, präntade in bilden; den långa svarta luggen, piercingen i läppen, de neonfärgade armbanden, de mörkblå ögonen… och jag minns att jag tänkte: Tänk att jag är här. Med honom.
För han var bara så vacker.

Samtidigt slår det mig att jag gjorde så just för att jag nånstans visste att jag bara hade honom till låns.

”- Vad innebär att vara ‘tam’?
– Det är en konst som är nästan bortglömd, sade räven. Det betyder ‘att fästa sig vid någon’…
– Fästa sig vid någon?
– Ja, visst, sade räven. Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Jag kommer att vara den ende i världen för dig…”
Ur ”Lille Prinsen” av Antoine de Saint-Exupéry

Alla låter sig inte tämjas, har jag lärt mig nu.

Glömma

Om det vore en film skulle han komma på hur mycket han saknade mig när vi inte träffades. Han skulle komma på att han inte kunde leva utan mig. Så händer det i filmer, nästan aldrig i verkligheten. I verkligheten får man gå vidare och försöka glömma. Lägga sorgen i ett av de där hålen i hjärtat och försöka försluta det tätt. Glömma personen som man åkte på festival med, som man tecknade fantastiska sagoteckningar med en skopimpningskväll hos en vän, glömma hur man gick tillsammans i carnevalesqueparad, glömma hur man gjorde tacopaj och tittade på rocky horror, glömma glömma glömma.

Glömma hur han såg ut när han sov.

Hålla för ögonen, öronen och munnen så att man inte ska komma ihåg en enda av de där grejerna. Försöka lappa ihop sitt trasiga hjärta och låtsas att man har lust att gå på dejt med nån annan.

Win-win

Jag: ”Så jäkla lose, jag har ju varken tur i spel eller kärlek!”
M: ”Nä det kanske du inte har.. men du har rock n’ roll!”

Overkligheten kallar

Ikväll fick jag lust att skriva på Stella betyder stjärna för första gången på mycket länge. Jag har skrivit lite på den tidigare i sommar, men det var inte riktigt för att jag hade lust, utan för att jag ville komma vidare.

Men idag fick jag känslan jag väntat på, av att berättelsen öppnade sig för mig. Karaktärerna tänkte och kände saker, och jag kunde lära känna dem bättre. Jag hoppas det fortsätter! Det underliga var att det hände efter att jag tänkte tanken: Ska jag inte bara ta och skriva färdigt Stella betyder stjärna nu, så att jag kan skriva nästa bok!?
I längtan efter den nya berättelsen kom det nån sorts beslutsamhet – för jag kom ihåg att det var likadant när jag skrev på Tatuerade tårar, att jag bara ville bli färdig med den så jag kunde skriva på nästa…
vilket nu är den berättelse jag försöker fly ifrån! 😛

Det är svårt att färdigställa saker..!

Men jag har ett behov just nu av att gå in i skapandet, kanske som en annan sorts flykt, från en verklighet som blir lite väl trasslig ibland. I och för sig är den väl inte så himla trasslig egentligen, men i mitt huvud blir den lätt det. I mitt trassliga huvud som ältar trassliga människor. Och jag är nu ganska trött på att tänka samma saker om och om igen, så jag skulle behöva en paus med lite overklighet. Med overkliga människor som kanske kan överraska. Så – tur att den finns där att stiga in i när man behöver det!

En liten blurb

Hittad i oskrivna noveller-mapp. 🙂

”Världen låg för mina fötter. Så säger man. Det var ilska, det som skulle inta den. Så här!” Han gör ett utfall mot en imaginär publik. ”Fast med musik. Musiken. För fan, det är ju samma sak fortfarande. Jag gör samma grej. Jag brann och jag brinner. Jag har tid kvar. Skit samma om jag måste spotta slem i timmar varje dag, det finns tid, det gör det.”
Han tar fram smink. Målar ansiktet vitt med snabba drag. Sedan kajalpenna runt ögonen.
”De skriver fortfarande om mig. När jag visar mig. De flesta älskar mig fortfarande. Fast några, jag vill inte nämna några namn, använder ord som bedagad. Det är sånt jävla bullshit. Jag är för fan bara trettiotre!”
I samma stund intar hostan honom och han måste ta stöd mot något för att klara den.

Han kommer upp på scenen, smal som en svältkonstnär och med ett ansikte som en mimande clown, men när musiken börjar upptar han scenen lika fullständigt som någonsin, med sin obehagliga, underbara närvaro.

Och framför scenen finns de.

Tankar efter helgen

Så står jag visst på benen igen efter en helg som kändes som den mest gick ut på att ligga i en hög och gråta. Oh well. Så ont kan det göra… och ändå är den där personen värd varenda tår och varenda styng av smärta. Det har varit värt alltihop. För. Jag behövde det mötet för att orka fortsätta tro och hoppas på kärleken.

Ja, jag hade nog tappat hoppet lite grann efter alla möten som inte gav mig tillräckligt på djupet. Som inte satte spår, som inte påverkade min själ i grunden. Det gjorde det att titta in i hans ögon. Det berörde mig i min allra innersta kärna. Jag kommer aldrig att glömma det. Vad som än händer.

Och det är sånt som är svårt att förklara för andra.

Så. Jag går vidare med en mera laddad kärna. Den är en svart, hård pärla, fylld av mörk materia, energi och hopp. Den är som en sådan punkt universum var innan Big Bang. Där det förut var ett hål, en brist.

Jag hade ett hål i mig, men det fylldes på av dina ögon.

Så det finns egentligen inget att vara ledsen över.

Jag sparar min svarta pärla och minnet av en enhörning som ingen fick rida.

Och till den: Du är vacker. Göm dig inte för världen!

Vidare

Skrev för ett tag sen i min dagbok: ”Rädd att jag kommer få mitt hjärta så jävla krossat i den här vändan. Men sen på vägen till jobbet tänkte jag: Fast det är ju därför jag är här. Jag är här för att älska, och alltså för att få mitt hjärta krossat. De två hör ju på nåt vis ihop.”

Well… allt man kan göra är att sopa ihop bitarna, foga ihop dem så gott det går, och sen flyta vidare i den eviga ström som kallas livet.
Man möter någon, stannar upp för ett tag, delar något, skapar något tillsammans, länge eller kort, och sen strömmar man vidare. Möter nya människor som bygger ens värld.

Sätt att se

På Myspace fanns det förut frågor man kunde fylla i svaren på, de visades på ens profil. En av frågorna var: Who would you like to meet?
En av mina myspace-vänner hade svarat så här: People who make me see differently than what I already do.

Tycker fortfarande att det är det bästa svaret. Och egentligen svaret på varför vi över huvud taget ska relatera till andra människor. De kan ändra ens sätt att se.

I relation till andra kan världen konstrueras om. Bara så. Man skapar inte sin egen värld. Man bygger den ihop med andra.

Tårar och spacedisco

Det är söndagen på en helg som varit mycket upp och ner. Fredagkvällen blev en sådan där otippat bra kväll. Den började med att jag satt i köket och grät. Jag tänkte att jag lika gärna kunde gråta ordentligt, verkligen få ut allt. Jag tänkte på hur det är att om och om igen vara beredd att älska någon, men inte få lov. Hur det är att inte få ge kärlek till den man vill. Det gjorde ont. Men när jag hade gråtit ett par timmar kändes det inte som att det gav så mycket mer, och just då skickade K ett meddelande och frågade om vi skulle hitta på något.

Så vi gick till Borgen och såg en fantastisk ambient-dronespelning och dansade till spacedisco, gamla bollywoodlåtar och sextiotalsmusik. Jag upptäckte Aavikko, ännu ett fantastiskt finskt band. En ny bekant till mig buffade omkring mig på dansgolvet och vi sjöng påhittade sånger och skrattade. Mycket.

Jag åkte hem med känslan:
Trots att livet är så fucked up ibland så är det ändå jävligt bra!

Och på lördagen pimpade vi skor! (Foto: Mio)
🙂