Grungen dödade androgyniteten

I lördags var jag och såg Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med Vän. Efteråt stod vi stjärnögda utanför bion och fattade inte riktigt vad som träffade oss.

Jag har lyssnat en del på David Bowie, men jag har aldrig sett en filmupptagning från någon spelning. Och… nu förstår jag liksom vad hela grejen handlade om!

Filmen är alltså en upptagning från Bowies sista konsert som Ziggy Stardust på Hammersmith Odeon 1973, och från det att han äntrar scenen tills bandet går av igen sitter jag som klistrad. Bowie byter kläder typ fyra gånger under spelningen och varje gång blir jag lika andlös över hur fantastiskt snygg han är. Men fast det är så pass mycket yta och teater känns det helt självklart och äkta. Han ger intryck av både pondus och självdistans.

Jag blev väldigt nyfiken på hur fansen tog övergången från färgexploderande, kontroversiella Ziggy Stardust till den slätstrukna kostymman jag upplever att Bowie blev på 80-talet. Hade jag varit med (ja, alltså, medveten) på den tiden hade jag gråtit blod: min besvikelse hade antagligen inte känt några gränser. Kände folk så, eller var de bara glada att han fortsatte göra musik över huvud taget? Finns nån David Bowie-fantast som kan fylla i luckorna?

Ungefär så här lät min och Väns konversation efter filmen:

Vän: Fan… androgynitet är det som gäller nu.
Jag: Ja eller hur. Jag fattar inte vad du håller på med. Du har ju ialla fall chansen!
Vän: Men jag måste bli lite mera skinny.
Jag: Äh du är väl skinny?
Vän: Ja men… inte så där.
Jag: Undrar om David Bowie var tvungen att sluta vara Ziggy Stardust för att han inte orkade svälta längre? (funderar)
Jag: Vi måste ha en Bowie-fest.
Vän: Ja.. där vi lyssnar på låtarna i precis den ordningen de var på spelningen. Och så måste jag be (annan väns namn) att sy upp några Bowie-kostymer åt mig! (drömmer)
Vän: Jävla åttiotal som förstörde androgyniteten. Eller förresten, åttiotalet var kanske ganska androgynt det med.
Jag: I alla fall till mitten, slutet… sen kom grungen och dödade den. Fan! Om jag hade fattat det då hade jag kanske inte gillat Nirvana så mycket! (aggressiv)
Jag: Men alltså… de där sista kläderna… med den genomskinliga tröjan…
Vän: Och de där tajta brallorna som slutar här (pekar på ankeln)… och platåträskor…
(båda himlar med ögonen och dör)

Jag är skillnad på Kapitel 1

De första kapitlen av Jag är skillnad ligger nu ute på Kapitel 1. Jag kommer att lägga ut fler efter hand. Läs gärna och kommentera!

Omslagsbilden är fotad av Marcus Poll och modellen är Iazt (Joakim Holfve). Ett jättetack för att jag fick använda bilden!

Mångbottnat

Ibland är jag så dålig på att hänga med i musikvärldar som jag inte är så insatt i att jag för ett tag sen lyckades ladda ner en bild på Tegan & Sara utan att veta att det var de, bara för att jag tyckte de var så snygga. Pinsamt oinsatt, jag vet.

Den här var det. Ja, jag är ju fascinerad av tvillingar som jag har sagt en eller hundra gånger förut…

Härom kvällen hörde jag diskussion mellan en tjej och en kille om hur killar låtsas vara intresserade av andra killar för att imponera på drivande tjejer i en subkultur, i det här fallet såna som gillar yaoi. Tjejen som tog upp ämnet verkade tycka att det var fånigt och att gå över sina egna gränser för att få status eller bli uppmärksammad av det motsatta könet.

En liknande diskussion finns i boken Goth Culture som jag nyss läste – fast där handlade det främst om tjejer som gör samma sak. Själv tänkte jag när jag hörde samtalet att det kanske är fånigt, men samtidigt känns det bra att ett fenomen som tidigare varit hyfsat förbehållet tjejer och som nog setts som ett sätt att imponera på en dominerande grupp (aka män) nu även kan gå åt andra hållet.

Jag funderade också på i vilken utsträckning man kan veta att folk gör så enbart för att få status i subkulturen och inte för att ta reda på mer om sig själva? Det finns ju trots allt många tabun kvar när det gäller sexualitet, tabun som inte alltid är så lätta att överskrida och då menar jag inte minst inför sig själv. Även om bisexualitet ger status i en subkultur är det inte säkert att de som tillhör subkulturen kan förbise de i det övriga samhället rådande normerna. Så när man ser ett samkönat par som flirtar med eller kysser varandra för att, som det ser ut, väcka uppmärksamhet – hur kan man veta att det verkligen är så för båda de inblandade parterna?
Går det att hänga med i mitt resonemang? Vad jag är ute efter är alltså att det kan finnas många bottnar i ett beteende, och att allt man gör inte alltid är tydligt ens för en själv. Men men.

Ville Valo och Brian Molko

Olika åldersgränser för tjejer och killar?

Karolina Ramqvist skriver kommentar på DN om åldersgränsen på nya Twilight-filmen New Moon. Åldersgränsen för att se filmen på bio har satts till femton år, trots att huvudmålgruppen är tweens: de som verkligen älskar Twilight-filmerna är unga tjejer.
Men det är inte det eventuella övervåldet som motiverar åldersgränsen:

”/…/ enligt biografbyråns direktör Anki Dahlin (är det) filmens ‘dova, ångestfyllda och glädjelösa’ ton som motiverar en hög åldersgräns.”
- ur artikeln

Filmer som Zombieland och 2012 har 11 år som åldersgräns och Karolina Ramqvists fundering är om åldersgränser sätts annorlunda när huvudmålgruppen är kvinnlig istället för manlig. Intressant fråga!

Själv tycker jag att tjejer runt 12-15 borde kunna klara en dyster ton i en film. Det låter inte som något som motiverar en femtonårsgräns. I stället låter det som ett överbeskyddande av flickor, som om de skulle vara mer känsliga och ha lättare att ta skada än pojkar. Är det så är det illa. Men jag har inte sett filmen så det är svårt att bedöma.

Djupdykning i goth

Nu har jag läst Goth Culture – en akademisk text (fast ganska lättläst för att vara en sådan) i vilken författaren och tillika forskaren Dunja Brill gör en djupdykning i subkulturen goth. Oj vad intressant den var!
Boken är heltäckande i sin genomgång av hur könsidentiteter och sexualiteter representeras i goth (något som jag också skrivit lite om här).

London After Midnights sångare Sean Brennan – ett typexempel på det androgyna/feminina ”mansidealet” i goth. Bilden är lånad från myspace.

Jag som nog har en ganska idealiserad bild av subkulturen blev ibland lite besviken på slutsatserna. Jag vill gärna se goth som en gränsöverskridande kultur där queera identiteter är om inte vanliga, så accepterade och ibland även upphöjda – och precis så beskriver Dunja Brill att de som tillhör subkulturen ser på saken (hehe) – men det är inte alltid att idealen överensstämmer med verkligheten.

Goth är, enligt henne, en till största delen heterosexuell kultur där (manlig) andronynitet och bisexualitet ses som eftersträvansvärda eftersom de symboliserar gränsöverskridande. Men genom att skapa nya sätt att skilja på kvinnligt och manligt, och genom att inte ge kvinnor samma möjligheter som män att överträda könsroller kan man se det som att kulturen snarare reproducerar strukturer än överskrider dem.

Å andra sidan stämmer det att den manliga könsidentiteten i goth jämfört med mainstreamkultur är gränsöverskridande genom sin androgyna/feminina framtoning, och att den kvinnliga åtminstone har potential att vara det genom att kvinnors sexualitet bejakas. Goth skiljer sin från många andra subkulturer genom att hylla femininitet snarare än maskulinitet, och enligt Dunja Brill är acceptansen för queera identiteter och sexualiteter stor. I förlängningen finns potential för att påverka och förändra strukturer, men sådant tar tid. För ingen subkultur lever helt fristående från de värderingar som finns i den omgivande kulturen.

Jag hoppas att jag orkar skriva lite mer ingående om vissa av de områden boken tar upp längre fram eftersom jag tycker de är oerhört intressanta!

Nasty Old People

Jag har dragit mig lite för att skriva om Nasty Old People av olika skäl. Projektet har hyllats av många på grund av teamets starka engagemang i en film som skapats utifrån en ytterligt liten budget, samt valet att förbigå traditionella kanaler och bland annat distribuera via The Pirate Bay.
Debutanten Hanna Skölds driftighet och mod går inte att ta miste på, och initiativ av det här slaget vill jag gärna pusha för. IRL-premiären på Kontrapunkt i Malmö var oerhört mysig, med luffarbio av Råfilm, soppkök på gården, och folkhögskolefilmfestivalstämning (!) i lokalen. Massor av människor har engagerat sig för att filmen och allt runt omkring skulle komma till stånd och hela grejen känns smått fantastisk i sin positiva DIY-anda.

Trailer

Men… filmen som sådan har en del problem som jag ser det. Det är alltså en burlesk saga om Mette (Febe Nilsson) som jobbar inom hemtjänsten. Hon är så tuff att hon får ta sig an de galnaste åldringarna, och alla har de olika historier att berätta.

Huvudkaraktären Mette är dock det stora problemet i filmen. Jag tyckte inte alls om henne, vilket nog inte heller är meningen att man ska göra: hon är troligtvis menad att vara en osympatisk person som ska komma att förändras under filmens gång. Men det blev alldeles för svårt att förstå hennes bevekelsegrunder.

Filmen börjar med att Mettes berättarrröst säger nåt i stil med ”Jag heter Mette, och jag är 19 år. Sedan jag var 13 har jag varit nynazist” och den slutar med orden ”Jag heter Mette. Jag är 20 år, och fram tills jag var 19 var jag nynazist”. Jaha, undrar jag. Varför då? Jag kan tyvärr inte förstå Mette. Vad förändrar henne, är det mötet med gamlingarna, trädgårdsmästaren hon misshandlat, eller något annat? Många, många trådar finns i berättelsen och jag famlar efter någon att hålla i från början till slut.

De små berättelserna om de hårt karikerade gamlingarna är bitvis underhållande, småanimationerna mellan scenerna jättefina. Det är mycket välgjort utifrån förutsättningarna, men jag tycker manuset hade behövt en omgång till innan det filmades. Idén med en kvinnlig nynazist som förändras i mötet med åldringar är mycket stark, men kanske är det just konceptet som ställer till det. Greppet blir krampaktigt och tillåter inte karaktärerna i berättelsen att leva.
Men jag tror mycket på Hanna Skölds kapacitet, så vi får se vad som kommer framöver.

Kojor väcker minnen av en värld där allt är möjligt

Igår var jag på vernissaget till Hemmabygge – en utställning bestående av ett gäng kojor uppförda på plats på Stapelbädden av glada kojbyggare, aka olika konstnärsgrupper, under ca en vecka.

Inifrån Kristallen-koja

”Kojor, lekstugor, ödehus i skogen, övergivna elcentraler eller kanske en klippskreva så djup att man kunde gömma sig i den. Barndomen är ofta fylld av alternativa och hemliga rum där man själv fick bestämma reglerna och där man fick inreda och utforma precis så som man själv ville ha det. De allra flesta kan säkert beskriva ett eller flera sådana här rum, och minnen från hur man lekte där så att tiden försvann. Hur såg era rum ut? Vart fanns de någonstans? Vad representerar de för er idag? Hur skulle er koja se ut om ni fick möjlighet att bygga en idag?”
- Ur inbjudan till Hemmabygge

Detta var bakgrunden till utställningen, och vernissaget lockade massor av folk. Kanske för att alla kan återkalla minnena av den magi som kunde uppstå i leken. Resultatet blev allt från mysiga krypin med uppstoppade djur och biovisning (här hade behövts luftkonditionering för det luktade lite, ja, uppstoppat) till studsbollsrum och mörka gångar att krypa igenom med skräckblandad förtjusning.

Kristallen

Mest stämningsfullt var Kristallens psykedeliska landskap, men jag fastnade för den karta som föreställde en kyrka full av hemliga och mysiga rum, med mystiska nycklar som skulle kunna öppna stängda luckor på väggen, av Hanna Nilsson och Sofia Østerhus från Byggstudio. Kartan gav ledtrådar till vilken nyckel som hörde till vilken lucka. Den innehöll allt som barndomens lekar kunde göra när de var som bäst: ett helt fiktivt landskap, som trots att det kom från ens egen fantasi var fullt av överraskningar. Det påminner mig om när jag och min bror med en bok om Hundertwasser i händerna sökte igenom vårt hus i jakt på en skatt som skulle finnas i kartans mitt.

Hundertwasser-skattkarta

På en låst koja fanns en lapp: ”Öppnas klockan 20″, och många samlades i spänd förväntan inför paketöppningen. Det var kanske inte så förvånande att Vit Päls dök upp när kojan vecklades ut, eftersom det stod i inbjudan att de skulle spela. Men de passade bra i dockhusmiljö.

Utställningen pågår till den 21/11.

Tips inför musikfilmfestivalen Sensurround

Musikfilmfestivalen Sensurround pågår mellan den 16-22 november i Malmö. Här är mina bästa tips inför festivalen:

Tisdag 17/11 kl 20, Panora
Work in progress: Heavy Metal Islam
Mark LeVine kommer och berättar och visar klipp från filmen om metalheads i muslimska länder där musikstilen är förbjuden.

Fredag 20/11 kl 18.30, Inkonst
Detroit Metal City
Japansk spelfilm om Soichi som vill bli popidol men plötsligt finner sig som sångare i dödsmetallbandet Detroit Metal City.

Lördag 21/11 kl 16, Spegeln
Ziggy Stardust and the Spiders from Mars
Jag har själv inte sett denna klassiker, så om den inte krockar med min mammas 60-årskalas är det dags.

Lördag 21/11 kl 20.30, Panora
GS Wonderland
Ännu en japansk spelfilm, den här gången om jakten på Japans motsvarighet till Beatles inom genren ”Group sounds”. Missar tyvärr denna på grund av ovan nämnda festiviteter.

På söndag 22/11 blir det heldag på Inkonst:

Kl 14: Squeezebox
Rockande drag queens boostade på 90-talet New Yorks nattliv med klubben SQUEEZEBOX – ”en pansexuell rock & roll fest”. Låter fett.

Kl 16: Off ways
En dokumentär om Einstürzende Neubautens galna resa till sin första spelning i Östberlin 1989.

Kl 18: They call it Acid
Om Acid House och ravare från London och Manchester till Detroit, Chicago och Ibiza.

Kl 20: The Gits
Punkiga The Gits från Seattle var på väg att slå igenom när bandets sångerska mördades. Dokumentären berättar bandets historia och följer skeendet tills mordet klarats upp.

—

Programmet till Sensurround är riktigt digert. Hela hittar du här!

Kontrapunkt startar nätverk för giftfri stad

Kontrapunkt uppdaterar oss om vad som händer och har kommit en potentiell giftskandal på spåren. Obehagligt att det finns en fabrik som hanterar så giftiga ämnen i områden där det bor en massa människor. Gå in här och skriv på för en giftfri stadsmiljö!

Nätverket för en giftfri stadsmiljö
Sydsvenskan
TV4 Nyheterna Malmö

Zombies intog stan

Idag var det zombie walk i Malmö. Ca 50 stycken vältrade sig genom stan till allmän beskådan och förfäran/förundran/beundran. Bäst var när zombies spred sig över hela Triangeln. Att åka rulltrappa med odöda är nåt speciellt.

Mina bilder blev väldigt suddiga eftersom min kamera inte är så bra och jag gick samtidigt som jag fotade, men fina bilder finns på Sydsvenskan!