Intervju med filmskaparen Tove Pils
Jag la till Tove på myspace för ett par månader sedan, fullständigt övertygad om att det var en kille. Profilbilden är avskuren ovanför munnen, en visserligen tjejigt fyllig mun, men med en maskulin haka och hals därunder. Och en blond svallande peruk. Så klart måste det vara en kille i drag. För varför skulle en tjej klä ut sig till tjej?
Från Toves myspace
Svaret kommer under samtalet jag har med Tove en iskall kväll i oktober på Nya Tröls i Malmö. Bilderna på myspace kommer från Take my sex away, en kortfilm av Tove Pils, Lovisa Elwerdotter och Anna Eborn. Det är en dokumentär om Tove själv – och om att identifiera sig vare sig som man eller kvinna.
”Det ska vara så, att man aldrig får veta om huvudpersonen är tjej eller kille. Det ska inte heller problematiseras. Vi ville att det inte skulle uppfattas som ett problem utan som något som kan vara kul. Men en av mina lärare tyckte att det saknades förklaringar, svar på frågan varför.” Förklaringar som annars, när man skapar film, kan räknas som ett försök att skriva publiken på näsan.
Nu jobbar Tove på en längre film – runt 20 minuter ska PUSH ME bli. Den handlar om gränsöverskridande, men redan vid uttalandet av ordet märks det att begreppet kan vara problematiskt. För vad är egentligen gränsöverskridande? Vad betyder det?
Det som är gränsöverskridande för någon är det inte för en annan, och när man väl överskrider gränserna känns det som att de knappt har funnits. Tove berättar skrattande om föreställningen Queer X Show, som hon såg både i Berlin och i Malmö. Den gjorde sig betydligt bättre i Malmö – antagligen för att den i Malmö utmanade gränser på ett sätt den inte kunde göra i den större staden. När hon för kompisarna i Berlin, som hon tidigare bott i, uttryckte att showen gott kunde innehållit lite mer sex utbrast de unisont: ”NEJ inte mer SEX! Alla performance här innehåller sex. Det är såå långtråkigt!”
PUSH ME – konceptbild. Foto: Andrea Kåberg
Just nu skriver Tove manus till PUSH ME. ”Men jag tycker det är skitjobbigt att skriva manus! Det går långsamt, jag har så svårt att koncentrera mig”, säger hon och hela hon andas rastlöshet: fingrarna plockar, kroppen ser ut att vilja brista ut i stora gester. Jag frågar om det inte går att jobba på ett annat sätt, och tänker på mer workshop-betonade metoder som jag har för mig använts i andra filmer, t ex This is England. Tove svarar att hon liksom föresatt sig att skriva ett manus, att hon behöver det för att söka finansiering, och att ett mer experimentellt tillvägagångssätt kräver mer tid och skådespelare som är beredda på att jobba annorlunda.
PUSH ME handlar om 25-åriga Siri som tillsammans med något äldre transsexuella kompisen Lee börjar testa gränser. I den nära vänskapen finns en trygghet som gör det möjligt, men närheten kan också vara förvirrande och utsuddande.
Siris längtan efter ett större livsrum är som ett starkt rop inom henne:
Allting bara väntar på mig
Jag ska snart ta stora steg framåt, följa efter min röst i någon riktning, vilken som helst. Testa allt jag vill, känna luft som river i mitt bröst, utmattning, livet, kön, händer på mig.
Jag vill dansa insmord i olja, i läderremmar med en piska, med en massa smink och strålkastarljus som är varmt mot huden. Jag vill ha mörkbrunt långt hår som är stort och svallar. Min röst ska vara stark och stor. Och alla mina känslor ska fångas i rösten och bli ljudvågor som ska slå emot er med en sådan kraft att ni ska känna chock. Den ska få er att börja om från noll, glömma allt och börja om på nytt.
- ur projektbeskrivningen till PUSH ME
Siri och Lee börjar pusha varandra till förändringar, Siri prövar sin röst, klär ut sig, men längtar efter en ännu tydligare symbol, något att hänga upp förändringen på. Det leder till att de går på BDSM-workshop, och så sakteliga förändras Siris uppfattning om vad som är okej för henne att göra.
Siri och Lee – konceptbild. Foto: Andrea Kåberg
Svårigheten med manusskrivandet ligger mycket i hur Siris förändring ska gestaltas. Vad är det som får en person att kliva över sina gränser och göra det hon inte tidigare vågat? Och hur visar man det genom filmiskt berättande?
Att även själva filminspelningen och processen måste innehålla öppenhet, glädje och trygghet är en självklarhet för att kunna genomföra projektet, och en tydlig ambition hos Tove. Vi återkommer till frågan om hur mycket karaktärerna ska styras av manus och hur mycket skådespelarna själva ska bidra till utvecklingen, och hela tiden dyker Shortbus upp som referens – en film där det är uppenbart att de inblandade har fått arbeta med sig själva och sina egna gränser under inspelningen. ”Men jag har inte med det drag av komedi som finns i Shortbus”, säger Tove. ”Även om det är kul om man kan skratta här och där.”
Tove hämtar mycket stoff till sina filmer från egna erfarenheter, tankar och känslor. Hon menar att det är en politisk handling att öppna upp sig själv på det sättet, något som i sin tur kan leda till att fler vågar göra samma sak.
I november slutar Tove sitt jobb som receptionist på ett danskt företag och hyr ut sin lägenhet. Inga fasta utgifter ska tvinga henne att jobba och hindra henne från att göra det hon vill. I januari – tror och hoppas hon – börjar inspelningen av PUSH ME.
Tove Pils
Fredag 20/11 kl 18.30, Inkonst
Kl 14: Squeezebox
