Archive for the Platser Category

Hjärtan och stjärnor

Posted in Androgynitet trans och queer, Dagbok, Platser with tags , on juli 14, 2010 by Bobbi

Är på landet. Lever avslappnat sommarliv. Rotar i gamla bokhyllor och hittar böcker av Maria Gripe som jag vill läsa om och kanske blogga om när jag är klar.
Tänker på stjärnfamiljer. Och har det väldigt väldigt bra! 🙂


Utsikt från köksfönster med hjärtan


Sommaridyll

Annonser

Gränslandet

Posted in Fantasi och lek, Festival, Klubb och dans, Konstiga saker, Platser, Skapande, Spel, Subkulturer with tags , , , , , , , on maj 10, 2010 by Bobbi

Gränslandet /The Borderland är en virtuell nation, en plats som är till för att få dig att uppfylla dina drömmar. De vilda drömmarna, de som du tror kanske inte kan uppfyllas i den verkliga världen.


Gränslandet 2011 –  bild av Anders Holmer

Du kan bli medborgare i Gränslandet, genom att svara på tre frågor:

Vem är jag?
Du kan vara vem du vill. Dig själv, den du egentligen är eller vill vara, eller  någon helt annan. Du kan vara flera personer om du vill.

Vad gör jag?
I Gränslandet har du en roll av något slag. Vilken är din? Det kan vara som ett yrke eller någon annan sorts roll.

Vad vill jag?
Du har också en önskan, något du vill genomföra i Gränslandet. En dröm eller en vision. Jordnära eller högtflygande.

När du hittat din karaktär, din roll och vision och svarat på frågorna får du ditt pass till Gränslandet och kan börja iscensätta dina drömmar genom små utflykter i verkligheten. Du kan koppla dig till andra medborgare i Gränslandet för att genomföra dessa exkursioner. Du kan efterfråga vad du behöver och ta del i andras projekt.

Gränslandet kommer att manifesteras under en festival på Ravlundafältet på Österlen, sommaren 2011. Många av medborgarnas drömmar kommer att iscensättas och uppfyllas där.

Jag var på ett infomöte om Gränslandet förra veckan. Gissa om tankeverksamheten satte igång! Jag älskar tanken på en plats som ger en möjligheten att lyfta sig över sin normala tillvaro, som lägger ett lager över den och ger en tillåtelse att utöka sin möjlighetsrymd.

Vad jag tänkte att jag skulle vara? Jag funderade på att vara någon sorts präst. Som predikar dans. Och genomför dansrelaterade riter, där människor klär sig i underbart färgglada klädedräkter. Haha. Jag drömde om att göra Ravlundafältet till Ravelunda. Såg framför mig en massa små underliga hyddor, tält, trädkojor, lanternor, och så hörde jag musik såklart och såg en massa folk som dansade.
Undrar om nån vill vara med och genomflöra det?
(Jag ska bara ta tag i det där med att bli medborgare osv). 😮

Gränslandet har börjat byggas på http://theborderland.ning.com/


Gränslandet 2011 –  bild av Anders Holmer

Ont och vackert

Posted in Dagbok, Leva och överleva, Platser with tags , on maj 2, 2010 by Bobbi

Har varit på landet.
En märklig sak med att komma ut dit är att man, efter någon dag eller två, känner hur man känner sig. Den här gången visade det sig att jag var ganska trasig. Kanske var det inte så förvånande.

Nu ska jag fundera på hur man lagar trasiga insidor till hela igen. Så hela som det nu går.
Det är svårt det där. För jag tycker mycket av hur jag mår verkar ha med hur min hjärna fungerar att göra, och jag vet bara inte vad jag ska göra för att få den att fungera annorlunda. Att lugna ner sig. Det är som att den skenar.

Samtidigt, kanske är det dags att göra nånting när det känns som att 25 % eller mer av ens vakna tid går åt till ångesthantering.

Det finns ett par saker som jag vet brukar fungera:
Träffa vänner. Göra enkla saker, som att laga mat. Skriva dagbok brukar också hjälpa, men jag kan inte lägga mer tid på att skriva dagbok än vad jag redan gör. Jag skulle hellre vilja finna ron att skriva på lite andra saker i stället!

Ibland är det kanske just när man gör läkande saker som man känner känslorna. När man inte flyr till tankar på kickar, fester, förälskelser…
Kanske är själva kännandet av känslorna en läkning i sig?

Promenaden i solskenet idag var så. En torr grusväg med en enda liten groda, ångande alvarmark, killingar… och för första gången sen förra året kände jag doften av sommar. Och ontet kändes så tydligt att jag kunde ta på det.

Jag tänkte på att jag varje natt sedan förra onsdagen hade drömt om Kid. Men i natt drömde jag att en annan person skickade sms till mig. Hen skrev: ”Var är du?” för hen stod utanför min port och väntade på mig.

Och jag tänkte:
Livet gör ont ibland, men det gör det inte mindre vackert för det.

Solen skär in

Posted in Dagbok, Leva och överleva, Platser with tags , , on april 24, 2010 by Bobbi

Har varit ute och lapat sol i en Folkets Park som var mer som en minifestival. Så fint väder idag att det nästan är overkligt! Solen skär in. Överallt var det folk, sittande längs husväggar med ölburkar och falafel. TomTom stod i hörnet vid Nyhavn och pratade i telefon. I parken var det barndag med Malmös Unga Svenska Turkar, Idolaudition och barnloppis. Mera Malmö än så blir det inte.

Vännen som jag inte träffat på elva år var sig nästan mer än lik. Kaffet på Nyhavn var blaskigt och latten på Kaffebar god. För nästan exakt ett år sen gick jag samma vända i samma park med Vän, i lika fint väder. Det var när jag ville att Vän skulle vara mer än min vän.

När omvälvande saker händer ökar livskänslan. Solen tycks skina starkare, färgerna lyser, kontrasterna djupnar.

Äntligen är jag så hemma i den här staden att jag har folk att hälsa på när jag går runt på Möllan.

Screwed up eyes and screwed down hairdo

Posted in Dagbok, Fantasi och lek, Musik, Platser with tags , , , , , on januari 23, 2010 by Bobbi

Nästa lördag ska jag på fest med Ziggy Stardust-tema.. det blir en svår nöt att knäcka vad gäller klädning!

Vad är Ziggy Stardust? Rött. Mönstrat. Slimmat. Platå. Det sistnämnda kan jag kanske aspirera på, men inte röda, glansiga tyvärr.
Inatt drömde jag att jag var i en affär som hade världens konstigaste och underbaraste kläder. Det var lite som Shock fast med mycket skummare design på allting, särskilt skorna. Jag tänkte: ”Shit vad coolt. Men undrar om de säljer nånting…” Eftersom de flesta saker såg ut som nåt som nog inte skulle fungera så bra att ha på sig i praktiken.
Synd att det inte var på riktigt.

Tror jag ska gå till Emmaus på Kirseberg idag och kolla lite. Tycker det är den bästa second hand-affären för kläder i stan (fast jag vet att det finns många som jag aldrig varit på också). I alla fall, jag hittar nästan alltid nåt på Emmaus. Som går att sy om, om inte annat.
Jag och mamma brukade gå dit redan innan jag flyttade till Malmö, för hon bodde ganska nära… och nu är det ett lagom promenadavstånd från där jag bor idag.

En fin dag idag som förtjänar att ackompanjeras av VNV.

Queer Inspectors

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Platser, Sexualitet, Transcenders with tags , , , , , on januari 17, 2010 by Bobbi

Jag träffar Julia och Tommy en kväll veckan före jul när det snöar och hela Malmö håller på att förvandlas till en oigenkännlig vinterstad. Vi dricker en öl på På Besök.

”Alltihop började med att jag och Tommy var på Fusion-festivalen i Tyskland sommaren 2008”, säger Julia Nygren, queer-inspektör tillsammans med Tommy Boije. ”Och fast att det är en alternativ och socialistisk musikfestival upplevde vi båda att den var väldigt o-queer. Så vi klädde oss i rosa tajts och turkosa baddräkter och började göra små performance här och var på festivalen, för att införa lite mer queerhet… och för att få mat och öl! Det var första gången vi gick in i de roller som sen blev Queer Inspectors.”

Queer Inspectors är Julias och Tommys projekt, det ska bli en dokumentärfilm som baseras på deras undersökningar av queercommunityn i San Francisco.
Tidigare har båda arbetat med olika filmprojekt, bland annat inom filmkollektivet RåFILM. Tillsammans har Tommy och Julia gjort filmen Veteraner som vunnit pris på Pixel (Skånes Kortfilmsfestival) och visats på Folkets Bio. En dokumentär om queer-dansbandet Klas-Ingelaz är också under produktion.

För ungefär ett år sedan åkte de till San Francisco och filmade och gjorde research, och ytterligare en resa planeras för att följa upp en del av de karaktärer de mötte första gången.
Som queer-inspektörer klär de sig i en sorts queer-uniformer, som kan bestå av allt från scout-skjortor och uniformsmössor till hawaiimönstrade skjortor och klänningar, och ger sig ut för att ta tempen på queer-miljön – men kanske lika mycket för att utveckla sig själva. ”Queer kan ju handla just om att förändra och utöka roller”, säger Julia. ”Det här blir ett sätt att leka med roller, inte i vårt eget namn – det är uppenbart att vi spelar en roll. Men efter hand blir det kanske allt tydligare att det ändå är oss själva det handlar om. Karaktärerna blir ett sätt att utöka sitt indentitetsutrymme.”

Jag frågar vad de lärde sig av queer-inspektionerna och Tommy svarar att han blev förvånad över att det var ganska segregerat på sina ställen. ”Olika grupper höll sig i olika delar av staden. Jag trodde nog att det skulle vara lättare att komma in i det…”
De upptäckte också att queer hade en lite annorlunda betydelse än här hemma. I San Francisco fanns inte samma koppling mellan queer och feminism, dessutom genomsyrades queercommunityn av den i USA så påtagliga kommersialismen. ”Inställningen är att allt är till salu och även queer är en vara”, säger Julia.

De flesta de mötte hade på ett eller annat sätt arbetat med sex, och synen på detta var en helt annan än den svenskar kanske är vana vid. Begreppet sex-negativ användes om dem som opponerade sig mot exempelvis sexarbete, och sex-negativitet var inget eftersträvansvärt: här gällde det att vara sex-positiv. ”Ibland kändes det ganska oreflekterat”, säger Julia, ”men det kanske kommer som en naturlig motpol mot det konservativt kristna budskapet att sex är fel och förbjudet.”

Men att många försörjer sig som sexarbetare kan också ha en annan orsak. San Francisco och Castro-området räknas som en fristad, till vilken folk kommer från hela USA för att äntligen få lov att vara sig själva. Samtidigt saknas ett skyddsnät i samhället, och sexarbete kan vara ett sätt att skaffa egna pengar.
”San Francisco blir som ett läger för HBTQ-personer, nästan som ett flyktingläger”, säger Tommy. ”Folk sätter allt sitt hopp till SF och så hamnar de i en park… Det är intressant att en plats kan få den betydelsen, och det känns viktigt att göra filmen för att ta upp den diskussionen. Queer är i sig själv en samhällskritik, men eftersom vi undersökte queercommunityn i USA blir även det kapitalistiska systemet en del av det vi tar upp i filmen.”

Jag frågar hur framtiden ser ut för queer-inspektörerna: vad vill de att detta ska leda till?
”Vi har snackat om att inspektörerna borde åka till Litauen”, säger Tommy.
Julia fortsätter: ”Egentligen är väl drömmen att få åka runt i hela världen och göra queer-inspektioner. Det går kanske inte att tydligt stämpla en miljö som godkänd eller inte godkänd, men…”
”Fast jag gillar dubbeltydigheten i det där… att det egentligen inte går”, säger Tommy. ”Det är det roliga, att det är motsägelsefullt. Hur kan man vara expert på något som är så rörligt? Det kan man inte, och då blir det en lek även med det.
Personligen tycker jag att queer är en sån jävla lättnad. Att saker kan få lov att vara flytande, att inte allt måste definieras… Att även sådant som identitet och sexualitet får lov att omformas och förändras.”

Kvinnan i kanalen

Posted in Platser, Scen with tags on juli 30, 2009 by Bobbi

Igår var jag på ”skräckpromenad” genom Slottsparken i Malmö: en uppsättning av Teater Insite vid namn Kvinnan i kanalen. Huvudrollsinnehavaren (och regissören) Matthias Thorbjörnsson ledde åskådarna i klunga genom parken, som var förstärkt med ljud och ljus, och berättade om hemskheter som hänt i Malmö. Ibland smög en svartklädd man förbi och en kuslig kvinna dök upp på avstånd, men dessa skådespelare hade ingen framträdande roll, och berättelsen om de två systrarna förblev fragmentarisk.

VitDam

Vid ett tillfälle släpptes vi i åskådarklungan på egen hand, guiden försvann och man undrade ”vad ska hända nu?”. Det var den bästa stunden, men den varade för kort tid. Med mer interaktion mellan publiken och skådespelarna och mer gestaltning istället för berättande hade det kunnat bli spännande. Nu blev det mer som en guidad tur med effekter.

Inne i slottet Malmöhus fick promenaden en märkligt dramatisk avslutning som verkade skrämma en del, men jag är inte särskilt lättskrämd – bara för att ljuset släcks och några skrik hörs blir jag inte rädd. Och det var synd, för det ville jag bli, i alla fall lite grann. Tyvärr måste jag säga att det läskigaste som hände under kvällen var stämningen som uppstod när vissa, innan promenaden skulle starta, förstod att det bara fanns 30 platser och att biljetterna redan var slut!

För den som är intresserad ges Kvinnan i kanalen även den 1, 2, 4, 5, 6, 8 och 9 augusti (läs mer här), men kom i god tid innan biljetterna släpps klockan åtta (vi var där vid sju!).
Jag och min kompis blev förresten intervjuade av en radioreporter, vet inte om det kom med i nån sändning. I alla fall ställde hon frågan: varför är det roligt att bli skrämd?
Varför är det det, tror ni?