Arkiv för juli, 2010

Identitet, uttryck och lånade färger

Posted in Androgynitet trans och queer, Buret, Festival, Identitet, Reflektioner, Självbiografiskt, Stil/mode, Subkulturer with tags , , , on juli 31, 2010 by Bobbi

Igår var jag en sväng på Copenhagen Queerfestival, ett ställe och en tillställning som väckte mycket tankar och diskussioner i all sin lojhet (jag var där på dagen, och det var ganska soft stämning – folk byggde och fixade inför kvällen och morgondagen, satt i smågrupper och snackade…)
Vid en tavla kunde man välja ett armband för att visa sin könsidentitet – om man ville. I det sällskap jag just då befann mig i började vi diskutera vilket armband vi i så fall skulle valt. Frågan kom också upp om när en skulle vilja ha ett sånt armband, i vilket sammanhang och inför vilka människor.

Så här: Behöver man en könsidentitet när man påtar i grönsakslandet för sig själv? Eller är alla identiteter överflödiga då?

För mig själv funderade jag på i vilken utsträckning man egentligen kan påverka hur andra uppfattar en. Och kom fram till att till viss del kan en nog det, det är väl det som identitetsuttryck handlar om: Ett försök att påverka sin omgivning att se en på ett visst sätt, helst det som en också vill se sig själv, det som känns äkta och rätt.

Idag tänkte jag vidare på det, just i relation till könsidentitetsuttryck, och funderade kring att jag nog alltid växlat mellan att ha ett lite pojkaktigt uttryck och ett kvinnligt uttryck. De behöver båda få ta plats och jag alternerar mellan dem i perioder. Har jag haft ett mycket pojkaktigt uttryck under en period är det som att en kvinna i mig längtar efter att få komma ut. Och har jag sett mera feminin ut ett tag vill jag alltid klippa av mig håret. 🙂
… Det har blivit vardag för mig och jag tänker sällan på det. Jag ser mig som kvinna, men har ett starkt behov av att inte bara få lov att uttrycka traditionellt kvinnliga egenskaper och attribut, eftersom det känns för begränsande.

För mig har mycket bryderier kring detta lättat sedan jag började se identitetsuttryck mer som en maskerad. Det kanske kommer av att jag i tonåren började experimentera mycket med mitt uttryck och utseende, hur jag klädde mig, vilken stil jag skulle tillhöra etc. Jag försökte ofta påverka en inre identitet – min egen syn på mig själv, vem jag var och vad jag kunde vara – genom att byta identitetsuttryck. På den tiden var jag ofta missnöjd med att mitt yttre inte reflekterade något som jag kände fanns inuti mig – men som var svårt att hitta och definiera/identifiera för mig själv.
Så jag är van vid att byta skepnad.

Fördelen med att se identitetsuttryck som en sorts maskerad är att en maskerad är temporär. Det tillåter en att byta uttryck närhelst en behagar. En maskerad är också överdriven. En behöver inte vara rädd att det man visar utåt inte speglar ens verkliga identitet, för överdriften gör det tydligt att så inte kan vara fallet.

Jag tror att goth-kulturen har hjälpt mig med att hitta fram till det sättet att hantera identitetsutryck, eftersom goth-stilen kan vara så extrem att den liknar en maskering. För att inte trampa någon på tårna får jag väl understryka att detta gäller för mig och ingen annan. Många ser säkert sin stil och sin subkulturstillhörighet som mycket mera fast och en del av en kontinuerlig identitet, än vad jag gör.

Det jag tror goth-stilen ger mig är en möjlighet att vara hyperfeminin (med mina mått mätt då, kanske inte i andras ögon) utan att det känns som att jag för den skull måste ta på mig allt det andra som traditionellt sett tycks ingå i att vara kvinna. Just för att jag ser det som en maskering bland andra. Dunja Brill skriver mycket intressant om könsuttryck och om ”The Feminine Masquerade” i sin avhandling Goth Culture, och jag känner igen mig i det hon skriver.

Identitet är för mig något oerhört fascinerande, kanske för att jag tidigare har haft svårt för att hitta ett sant själv, som det väl heter på psykologspråk. Numera känner jag att jag har ett, även om att definiera sitt själv så klart är en livslång och pågående process. Jag vet att jag fortfarande är ganska påverkbar i relation till andra. Lite som en kameleont, på vissa sätt. Eller som Tusenskönan uttryckte det, lite finare: Som en blomma som ändrar form efter omgivningen. Och färg.

Back to life

Posted in Dagbok, Reflektioner, Stella betyder stjärna, Tatuerade tårar on juli 27, 2010 by Bobbi

Det är en tid av mycket tankar nu, när jag lite har kommit ur det lyckorus som jag befann mig i ett tag. Känns märkligt att vara tillbaka i den vanliga verkligheten igen, men också ganska välkänt och skönt.

Den här sommaren har jag skrivit mycket. Först skrev jag färdigt ett utkast av Tatuerade tårar. Sedan började jag på Stella betyder stjärna. På den har jag kommit en bit. Kanske 10 % om man ser till ordantalet. Långt ifrån 10 % av arbetet dock. 🙂

Nu sitter jag och lyssnar på VNV Nation och vilar mig inför eftermiddagens matlagningspass och kvällens fest. Jag är med och lagar mat till en filminspelning, och igår var vi ute vid öresundsbrofästet hela eftermiddagen i en fantastisk kvällssol som aldrig verkade vilja ta slut…

Jag har skrivit förut att ett av mina favorituttryck är ”Lita på det oväntade” och som tur är händer det en del oväntat, även fast jag inte längre går runt i en skimrande bubbla som svävar ovanför ett rosa moln.
Saker som gör mig glad. Saker som gör mig ledsen.
Precis som det ska vara.


När evigheten väl är där, känns den faktiskt inte särskilt lång.

Hjärtan och stjärnor

Posted in Androgynitet trans och queer, Dagbok, Platser with tags , on juli 14, 2010 by Bobbi

Är på landet. Lever avslappnat sommarliv. Rotar i gamla bokhyllor och hittar böcker av Maria Gripe som jag vill läsa om och kanske blogga om när jag är klar.
Tänker på stjärnfamiljer. Och har det väldigt väldigt bra! 🙂


Utsikt från köksfönster med hjärtan


Sommaridyll

Patchouli!

Posted in Androgynitet trans och queer, Dagbok, Identitet, Musik, Stella betyder stjärna, Tatuerade tårar with tags on juli 7, 2010 by Bobbi

Jag har skrivit några gånger om en känsla av frihet som jag har just nu. Ett par inlägg ner skrev jag: ”Det jag har och upplever just nu är ovärderligt och kan aldrig vägas upp av något sammansmältande, någon trygghet.”

Men jag kom på idag att det behövs ett tillägg till det där. För jag tror inte att jag skulle kunna uppleva den frihet jag känner nu, om jag inte tidigare hade fått uppleva trygghet och sammansmältning med en person.

Jag hade ett åtta år långt förhållande som tog slut för lite mer än ett år sen. I det känns det som att jag fick några pusselbitar lagda i mig, bitar som jag saknade, och jag tror att det gjorde mig mera hel än vad jag någonsin varit tidigare.

Att jag nu värderar friheten högre än det mesta annat beror på att jag kanske förmår vara fri nu. På ett annat sätt. För att jag inte behöver leta efter bitarna som saknas.

Processer kan vara väldigt långa. Det som jag känner ”resultatet” av just nu påbörjades för tre år sedan nån gång. När jag började tänka kring frihet i relationer, kring symbios och autonomi, och vad det är att vilja älska och bli älskad.

Fortfarande kan det kännas skrämmande att se andra möjliga relationsformer än de som följer normerna.
Men känslan av frihet, möjlighet, är starkare!

Nog om det.

En textrad från The Arks Patchouli beskriver nästan precis hur jag känner mig just nu:

I’ve got sunshine in the palms of my hands, generating slowly into somekind of a wave of a trance, I’m reacting madly. If I was home I wouldn’t be late to tell you!


Jag har lyssnat på den låten om och om igen de senaste dagarna. Den är så härligt dansbandstacky, och jag älskar att den börjar så där direkt med sång som bara brister ut!

Annars har jag semester just nu, och njuter av att varva göra ingenting med att skriva på Tatuerade tårar och planera för Stella betyder stjärna.

Och så en liten sak extra:

Tusensköna!
Du uppfyller ett behov av ett möte på ett helt annat plan, ett plan som är mitt inuti min hjärna. Mitt inuti. I centrum. Av allt.

Bah så du vet! ^^

Lycka…

Posted in Dagbok, Festival, Leva och överleva, Musik with tags , , on juli 1, 2010 by Bobbi

Jag har haft den stora förmånen att få må riktigt bra ett tag nu, den senaste veckan eller så. Jag vet inte varför det är så och jag tänker inte göra nån djupgående analys av läget – spar krafterna tills de behövs bättre – men. Jag antar att jag är lycklig…

…för att jag såg en så fantastisk dam idag på stan, runt 70, i djupröd stass från hatt till tass, och tänkte att sån vill jag bli.

…över roliga projekt – egna och andras – där jobb och fritid smälter samman, där möten blir nöjen, där en blir stolt över att få vara med på ett hörn, och över all kreativitet och kraft och vilja att bidra som finns i den här stan och lite överallt.

…över att semestern börjar idag, över fint väder och över att jag åker till Basecamp imorgon.

…över alla kära barn med många namn, och med leenden som går rakt in.

Och, som sagt, över friheten jag känner just nu. Jag suger på den som om den vore en karamell som jag fortfarande inte kan förstå att jag faktiskt har i munnen..

Ja. Lyckan kan man varken hålla i sin hand eller kräva livet på, men ibland bara uppstår den.
Annars är det väl lite så här, som det här citatet min mamma hittade i Divan säger:

”Jag förstår inte riktigt hur en människa skulle vara psykologiskt konstituerad för att samtidigt tänka sig att hon borde försöka eller alls skulle kunna gå omkring och vara så harmonisk och lycklig som möjligt, och därtill att denna inställning skulle vara det mest adekvata svaret på såväl livets utmaningar som den sociala och politiska situation som vi befinner oss i.”
– Ur Edda Mangas intervju med Per Magnus Johansson i Divan 1-2/2010, s 31.

Fina Maud Lindström med Fröken Normal. Gör mig också glad!