Arkiv för februari, 2010

Endorfinerna kickar in

Posted in Dagbok, Klubb och dans, Reflektioner, Subkulturer with tags , on februari 28, 2010 by Bobbi

En sak jag hatar och älskar med facebook är att det är så lätt att få reda på saker som händer. Förr kunde man sitta i timmar på nätet och leta på en massa olika sajter för att få ett hum om eventen i stan och dess omnejd… Numera blir man snarare överöst med eventinbjudningar och får dessutom nys om en massa kul grejer som händer på andra platser, sånt man inte kan åka på.

Nja ok.. jag gillar det mer än jag ogillar det. Men det kan vara jobbigt med möjligheter man inte kan yttnyttja pga begränsningar i tid, pengar och (i alla fall för mig) ork.

Så här en söndag dagen efter dagen efter trancefest så börjar jag komma ner på jorden igen. Träningsvärken är faktiskt inte så farlig som jag trodde trots fem dansstinna timmar i goa-, full on och psytrancemiljö, och endorfin- och adrenalinnivåerna börjar väl bli normala igen.. men alltså och ändå: NU FATTAR JAG varför jag brukade gå på såna grejer förut.
Det jag inte fattar är hur jag har kunnat låta bli att göra det på så länge???
Det är ju bara för fantastiskt. Dansa slår allt. Ja, ni hörde rätt. Dansa slår allt!

Lilla varningsflaggan hissas också: Kickar kan vara bedrägligt beroendeframkallande. Man kommer hem efter en dansfest och det enda man kan tänka är: Jag. Måste. Göra. Det. Igen.
Därav facebookvåndorna. Det händer här och det händer där och jag vill vara med!

Nu vill jag inte missa någonting mer. Okej!?

Annonser

Time to daaeence

Posted in Buret, Dagbok, Musik with tags , on februari 26, 2010 by Bobbi

Har varit och klippt mig idag.
Nu prepp och pepp inför transdansfest ikväll. Japp, det är alltså dags. Upp till bevis på om kondition och ork håller natten ut..

Förresten, där jag klipper mig arbetar stans snyggaste frisörska. Bara så ni vet!

Rosa dådå..

Och så musiken:

Ja jag vet att det är trancefest men ändåååå! Detta är ju bäst. 🙂

Snillen innoverar

Posted in Fantasi och lek, Idéer, Konstiga saker with tags , on februari 24, 2010 by Bobbi

Apropå wearable computing som jag tog upp igår hade vi ett samtal på lunchen om just såna grejer. Det  inleddes med att jag nämnde att vännen som intervjuade mig beskrev ett experiment som handlade om att avläsa och spegla rädsla hos en människa. Detta i form av en krage som när personen blev rädd fälldes upp, precis som hos vissa ödlor.

Jag: Men man kan ju fråga sig hur vettigt det är egentligen… hur kul är det att folk ser att man är jätterädd?
Den glada: Ja… till exempel om man går ensam i en park på natten!
Den överraskande entreprenören: Ja men det skulle ju kunna vara piggar som fälldes ut som ett försvar! Katsching!


Som på Wolverine!

Någon annan berättade om en idé som handlade om att hindra demonstranter från att bli våldsamma, genom att de bär en dräkt som när aggressionen blommar ut blåses upp till en boll, så att den arge inte kan göra annat än att studsa runt – samtidigt som den inte heller kan göras illa av någon annan.

Jag: Fast det kan ju bli ganska farligt om en massa folk blåses upp till bollar samtidigt.. då kanske man kan bli ihjälklämd!
Den överraskande entreprenören: Ja men det är ju då man ska ha de där piggarna! Katsching!

(Ser framför mig en massa folk som blåses upp till bollar, studsar runt, och sen flyger iväg sådär som ballonger gör när det blir ett hål! Demonstrationer kommer att bli en ganska annorlunda företeelse i framtiden.. eller?)

Sen kom vi in på att det fanns forskning kring bärbara devices som skulle kunna hjälpa ilskna människor med impulskontroll, genom att också reagera på aggression.. till exempel för att avstyra någon från att misshandla sin partner.

Jag: Men vad behövs egentligen för att få någon att avbryta en sån impuls? Elstötar? Eller räcker det med ett ljud eller en lampa?
Den överraskande entreprenören: Man skulle ju kunna låta partnern ha jättestarka magneter på sig, och så när den aggressiva får spel så slås ett magnetfält på som repellerar dem från varandra!

Haha. Yay för att verkligheten blir mer som X-Men!

Klon önskas

Posted in Dagbok, Identitet, Musik with tags , on februari 23, 2010 by Bobbi

Idag har jag blivit intervjuad av en vän som skriver en master thesis i interaktionsdesign. Den kommer att handla om wearables dvs saker man kan ha på sig och interagera med. Vilket är coolt och ganska cyber. Men intervjun handlade om identitet, identitetsuttryck, och hur man kan öka sitt identitetsutrymme genom att ändra sitt utseende; ta på en ny kostym.
Jag önskar att jag orkade sätta mig ner och skriva ner mina tankar ungefär som de kom upp i intervjun… kanske blir det nåt skrivet utifrån det samtalet som kan hamna här på bloggen sen, vi får se.

Det är mycket i min hjärna nu och jag känner en viss förvirring. Hoppas på att kunna dansa bort den i helgen. Har försökt ta mig ut till någon form av dansfest två helger i rad utan att lyckas… Nu bara måste det bli av!

Känns som att det händer så mycket kommande veckändan att jag skulle behöva klona mig för att hinna/orka med.
Jaja. En ska inte klaga I guess.

Det är trams-revival

Back to acid

Posted in Identitet, Klubb och dans, Musik, Reflektioner, Självbiografiskt with tags , , on februari 20, 2010 by Bobbi

Lyssnar på acid.
Acid tar mig tillbaka till 1999/2000 ungefär, till en klubb i Kalmar som hette Mellow och som körde varje fredag. Dit brukade jag gå och dansa, framför allt med en kille som älskade ljudet av 303or lika mycket som jag, och som det tog ungefär ett halvår av dans innan jag började prata med.

Tunneln på Palace i Kalmar

För inte så länge sen läste jag igenom min dagbok från samma period… för jag har haft ett behov av att återvända till den tiden. Kanske är det naturligt när livet tar nya vändningar – att man vill återknyta till det som varit, för att liksom stämma av nuet och dåtiden mot varann.

Och då är det också underligt att se hur vissa människor som dyker upp i ens nu kan passa in i det mönster man just är inne i, och svara mot vissa behov.
Första gången jag var hemma hos Drogen tänkte jag att det var som att komma tillbaka till år 2000. Som år 2000 var för mig alltså. Då när jag brukade gå på rave och åka hem till folk och dansa i deras vardagsrum. När jag ansåg att dansen var det viktigaste i mitt liv. När Matrix var en cool film.
Det kändes nostalgiskt och jag saknade det.

Min mamma sa härom dagen att jag alltid gjort så: försökt leva ut mina inre behov i rent praktiska händelser, omständigheter och göromål i verkligheten… och det fick mig att tänka: gör inte alla så?

Jag vet inte om jag får fram min poäng här… det handlar något om att jag har en tendens att låta verkliga personer symbolisera saker jag önskar mig.. Om jag saknar en tid i mitt liv, vissa element som den innehöll, så är en naturlig sak för mig att göra att gå ut och leta upp en person som jag tror har tillgång till de sakerna.. och genom den tror jag att jag också ska få det.
Lite märkligt, för det blir lite som att leva genom andra, och inte förstå att jag själv kan få det jag vill ha, utan att behöva ta ”genvägen” (senvägen) genom en annan människa – som ju faktiskt kan välja att säga nej till att ge mig det jag vill ha… Vad det nu är, hehe.

Ehh ja. Dags att gå ut och dansa antar jag!

Att rehabilitera en överspeedad hjärna

Posted in Dagbok, Leva och överleva with tags on februari 18, 2010 by Bobbi

Har sjuuuk ångest. Blä 😦
Fick veta igår att jag antagligen är övermedicinerad med ämnesomsättningshormon och det förklarar säkert en del av ångesten (och tombolan). Ett par veckor tar det för nivåerna att bli normala igen.

Ska fixa mat och sen ta det lugnt med kopp te och bok.
Ingen idé att ens tänka på människor och relationer för det är inte vad det handlar om just nu. Det är min hjärna som spökar.
Hjärna måste vila. Ja.

Tombola!

Posted in Dagbok, Leva och överleva on februari 13, 2010 by Bobbi

Jag har lite problem med min hjärna just nu. Vi står inte helt på god fot med varann.
Den har nämligen, uppenbarligen, bestämt sig för sig att vara aktiv 24/7. Så efter en festkväll igår, inte extremsen men rätt sen, så vaknar jag ändå tidigt.

Hjärnan (tänder upp med ett plingande ljud): Jaha, jaha, vad ska vi göra nu?
Jag: Sova. Fattar du väl. Minst tre timmar till… eller i alla fall två.
Hjärnan: Nej nej nej. Det finns så mycket att göra! Och tänka på! Vila kan du göra i graven!

Jag känner mig lite som en tombola som snurrar hela tiden. En tombola är en sån där trumma med lotter som man roterar med en vev. När den stannar får man ta en lott och se om det var vinst eller nit. Det är bara det att min inte stannar. Och till slut blir jag rädd för att den ska göra det – för vad händer då? Hur trött blir jag? Hur mycket nit kan lotten bli?

Hmm. Ämnesomsättningsprover tagna. Får se i veckan om de kan ge nån ledtråd till vad den goda hjärnan håller på med egentligen.