Archive for the Identitet Category

Twoism #2

Posted in Identitet, Reflektioner, Självbiografiskt with tags on juni 14, 2011 by Bobbi

To elaborate a bit on the previous post; I think I am in a constant struggle between the idea, the concept, of ”twoism” and of wanting to go beyond the norm of togetherness. I think though that there is a deep human need to want to connect to other people that are very special to you, and I don’t think we’re able to have that kind of connection to very many people in our lives.

Psychologically, it all comes down to attachment theory, and I can honestly say I’ve only had that kind of attachment to a very limited number of people, one of the most important being my ex husband. When that attachment ”happened” it was one of the strongest moments in my entire life. I feel really fortunate to have had that chance, to recover emotionally in the connection to another human being.

That’s why I can’t really give up on the concept of emotional twoism, even if I am very hesitant to the common norm of relationship twoism. To look into another person’s eyes, knowing that you can fully give in, submit, to that person, since you trust them completely is one of the strongest and most beautiful feelings to ever experience. So… that’s why I love love!

Identitet, uttryck och lånade färger

Posted in Androgynitet trans och queer, Buret, Festival, Identitet, Reflektioner, Självbiografiskt, Stil/mode, Subkulturer with tags , , , on juli 31, 2010 by Bobbi

Igår var jag en sväng på Copenhagen Queerfestival, ett ställe och en tillställning som väckte mycket tankar och diskussioner i all sin lojhet (jag var där på dagen, och det var ganska soft stämning – folk byggde och fixade inför kvällen och morgondagen, satt i smågrupper och snackade…)
Vid en tavla kunde man välja ett armband för att visa sin könsidentitet – om man ville. I det sällskap jag just då befann mig i började vi diskutera vilket armband vi i så fall skulle valt. Frågan kom också upp om när en skulle vilja ha ett sånt armband, i vilket sammanhang och inför vilka människor.

Så här: Behöver man en könsidentitet när man påtar i grönsakslandet för sig själv? Eller är alla identiteter överflödiga då?

För mig själv funderade jag på i vilken utsträckning man egentligen kan påverka hur andra uppfattar en. Och kom fram till att till viss del kan en nog det, det är väl det som identitetsuttryck handlar om: Ett försök att påverka sin omgivning att se en på ett visst sätt, helst det som en också vill se sig själv, det som känns äkta och rätt.

Idag tänkte jag vidare på det, just i relation till könsidentitetsuttryck, och funderade kring att jag nog alltid växlat mellan att ha ett lite pojkaktigt uttryck och ett kvinnligt uttryck. De behöver båda få ta plats och jag alternerar mellan dem i perioder. Har jag haft ett mycket pojkaktigt uttryck under en period är det som att en kvinna i mig längtar efter att få komma ut. Och har jag sett mera feminin ut ett tag vill jag alltid klippa av mig håret. 🙂
… Det har blivit vardag för mig och jag tänker sällan på det. Jag ser mig som kvinna, men har ett starkt behov av att inte bara få lov att uttrycka traditionellt kvinnliga egenskaper och attribut, eftersom det känns för begränsande.

För mig har mycket bryderier kring detta lättat sedan jag började se identitetsuttryck mer som en maskerad. Det kanske kommer av att jag i tonåren började experimentera mycket med mitt uttryck och utseende, hur jag klädde mig, vilken stil jag skulle tillhöra etc. Jag försökte ofta påverka en inre identitet – min egen syn på mig själv, vem jag var och vad jag kunde vara – genom att byta identitetsuttryck. På den tiden var jag ofta missnöjd med att mitt yttre inte reflekterade något som jag kände fanns inuti mig – men som var svårt att hitta och definiera/identifiera för mig själv.
Så jag är van vid att byta skepnad.

Fördelen med att se identitetsuttryck som en sorts maskerad är att en maskerad är temporär. Det tillåter en att byta uttryck närhelst en behagar. En maskerad är också överdriven. En behöver inte vara rädd att det man visar utåt inte speglar ens verkliga identitet, för överdriften gör det tydligt att så inte kan vara fallet.

Jag tror att goth-kulturen har hjälpt mig med att hitta fram till det sättet att hantera identitetsutryck, eftersom goth-stilen kan vara så extrem att den liknar en maskering. För att inte trampa någon på tårna får jag väl understryka att detta gäller för mig och ingen annan. Många ser säkert sin stil och sin subkulturstillhörighet som mycket mera fast och en del av en kontinuerlig identitet, än vad jag gör.

Det jag tror goth-stilen ger mig är en möjlighet att vara hyperfeminin (med mina mått mätt då, kanske inte i andras ögon) utan att det känns som att jag för den skull måste ta på mig allt det andra som traditionellt sett tycks ingå i att vara kvinna. Just för att jag ser det som en maskering bland andra. Dunja Brill skriver mycket intressant om könsuttryck och om ”The Feminine Masquerade” i sin avhandling Goth Culture, och jag känner igen mig i det hon skriver.

Identitet är för mig något oerhört fascinerande, kanske för att jag tidigare har haft svårt för att hitta ett sant själv, som det väl heter på psykologspråk. Numera känner jag att jag har ett, även om att definiera sitt själv så klart är en livslång och pågående process. Jag vet att jag fortfarande är ganska påverkbar i relation till andra. Lite som en kameleont, på vissa sätt. Eller som Tusenskönan uttryckte det, lite finare: Som en blomma som ändrar form efter omgivningen. Och färg.

Patchouli!

Posted in Androgynitet trans och queer, Dagbok, Identitet, Musik, Stella betyder stjärna, Tatuerade tårar with tags on juli 7, 2010 by Bobbi

Jag har skrivit några gånger om en känsla av frihet som jag har just nu. Ett par inlägg ner skrev jag: ”Det jag har och upplever just nu är ovärderligt och kan aldrig vägas upp av något sammansmältande, någon trygghet.”

Men jag kom på idag att det behövs ett tillägg till det där. För jag tror inte att jag skulle kunna uppleva den frihet jag känner nu, om jag inte tidigare hade fått uppleva trygghet och sammansmältning med en person.

Jag hade ett åtta år långt förhållande som tog slut för lite mer än ett år sen. I det känns det som att jag fick några pusselbitar lagda i mig, bitar som jag saknade, och jag tror att det gjorde mig mera hel än vad jag någonsin varit tidigare.

Att jag nu värderar friheten högre än det mesta annat beror på att jag kanske förmår vara fri nu. På ett annat sätt. För att jag inte behöver leta efter bitarna som saknas.

Processer kan vara väldigt långa. Det som jag känner ”resultatet” av just nu påbörjades för tre år sedan nån gång. När jag började tänka kring frihet i relationer, kring symbios och autonomi, och vad det är att vilja älska och bli älskad.

Fortfarande kan det kännas skrämmande att se andra möjliga relationsformer än de som följer normerna.
Men känslan av frihet, möjlighet, är starkare!

Nog om det.

En textrad från The Arks Patchouli beskriver nästan precis hur jag känner mig just nu:

I’ve got sunshine in the palms of my hands, generating slowly into somekind of a wave of a trance, I’m reacting madly. If I was home I wouldn’t be late to tell you!


Jag har lyssnat på den låten om och om igen de senaste dagarna. Den är så härligt dansbandstacky, och jag älskar att den börjar så där direkt med sång som bara brister ut!

Annars har jag semester just nu, och njuter av att varva göra ingenting med att skriva på Tatuerade tårar och planera för Stella betyder stjärna.

Och så en liten sak extra:

Tusensköna!
Du uppfyller ett behov av ett möte på ett helt annat plan, ett plan som är mitt inuti min hjärna. Mitt inuti. I centrum. Av allt.

Bah så du vet! ^^

Rekreation

Posted in Dagbok, Identitet on juni 23, 2010 by Bobbi

Rekreation. Intressant ord.
Det är vad jag håller på med just nu. Jag rekreerar mig. Återskapar. Backar bandet. Det är en massa glimtar. Bilder från alla perioder av mitt liv, bilder som jag sätter upp på en tavla. En tavla som innehåller allt.
Så att jag kan se den. Helheten.

För jag ska försöka att aldrig mer tappa bort mig själv. Inte svika, inte vika undan. Jag vill aldrig nånsin mer bli inlåst. Av mig själv.

Det jag har och upplever just nu är ovärderligt och kan aldrig vägas upp av något sammansmältande, någon trygghet.

Friheten syns där långt borta. Friheten. Fatta! 🙂

Det som kommer och går

Posted in Dagbok, Identitet, Leva och överleva, Reflektioner on maj 21, 2010 by Bobbi

Hade en intressant diskussion med min mamma härom dagen, om hur man ibland kan behöva återknyta bakåt. Ägna sig åt sådant man brukade göra under en viss period, återuppta kontakten med gamla vänner, osv.

Jag har gjort det mycket nu på senaste tiden. Antagligen för att jag hade ett långt förhållande som tog slut, och när jag blev singel igen var det som att jag behövde hoppa tillbaka till tiden innan jag träffade personen. Var var jag då? Vad gjorde jag? Vilka umgicks jag med?
För att jämföra. Vad har hänt? Var är jag nu? Hur har livet, och jag, förändrats?

Det blir en sorts integrering som har tagit en del energi. Som vanligt fungerar jag så, att om nåt ska göras så ska det göras ordentligt.
Som bonus hittade jag tillbaka till något som betyder mycket för mig, dansen.

Nånting som TomTom sa när vi var och fikade, och som jag har tänkt på en del, är att man kan se på livet som cykliskt i stället för som en rak väg från A till B. Saker kommer och går. De försvinner och kommer tillbaka. Det kan skapa ett större lugn eftersom saker inte försvinner helt och fullt, och det inte finns en fast slutpunkt där det man strävar efter måste ha uppnåtts. (En slutpunkt finns ju visserligen, om man inte tror på återfödelse, men.. jaja.)

Jag tycker om att tänka på det så. Även om det är så att vissa perioder, möjligheter, personer förvinner och aldrig kommer tillbaka, så kan de alltid dyka upp inom en. Och ibland kan man ta vid igen där man var, på något vis.

Starka uttryck

Posted in Identitet, Litteratur, Musik, Reflektioner with tags , , on maj 9, 2010 by Bobbi

Jämförde i ett tidigare inlägg Cam Archers och Eli Levéns uttryck. Det som jag tycker är gemensamt för dessa är en kraft och tydlighet, en färgmättnad och styrka.

Jag tänkte vidare på det där och kom fram till att jag ofta dras till starka uttryck. Jag tycker om det som hörs högt och skiner starkt.

Och där finns en gemensam nämnare mellan många av de saker jag gillar – som psytrance, Opeth, Muse, Mindless Self Indulgence och Psyclon Nine – de har alla starka uttryck, fast på olika sätt förstås.

Psyclon Nine – med visuell estetik som tagen ur en skräckfilm

Ibland skäms jag för min dragning till det känsloutlevande. Det är kanske för att starka (känslo)uttryck ofta inte räknas som något fint. Det finns massor av skällsord för överdriven känslosamhet:
Melodram, sentimentalitet, nostalgi.
Pretentiöst. Vräkigt.
Drama Queen.

Haha. Recensionen i SvD av Muse-spelningen på Hovet i höstas är t ex inte nådig.

Färgstarkhet och särskilt grällhet räknas ofta som tacky, dålig smak.
Fast ibland blir det populärt som kitsch. Trance-estetiken är tacky ända tills Klubb Kristallen gör svampar till nåt fint. 😉

Själv måste jag givetvis analysera varför jag dras till det tydliga, känslostarka, och jag brukar ju skylla allt på min hjärna och hur den fungerar… så den här gången hävdar jag att den är väldigt högljudd och behöver starka uttryck för att bli överröstad!

Är det ett slags kicksökande kanske?

Men även jag har gränser. När Matt Bellamy går loss på franska i I Belong to You (+ Mon Coeur S’Ouvre A Ta Voix) blir det för mycket till och med för mig. Inte franska… please!

Och så tycker jag om Elliott Smith också. Det är väl ändå ganska lågmält?

Föränderligt

Posted in Identitet, Musik, Reflektioner with tags on maj 8, 2010 by Bobbi

Tog en paus från psytrancen med Muses Uprising. Eftersom jag är en extrem musikperiodare blir musik ofta väldigt tydlgt kopplad till olika tidsperioder. I höstas var det mycket Muse.

Det är bara lite mer än ett halvår sen, men det känns så mycket längre sen. Allt är så annorlunda. Jag kan inte rikigt sätta fingret på hur, det bara känns så. Tiden går så fort. Livet går så fort, jag hinner inte med, saker ändrar sig så snabbt att jag inte känner igen mig. Själv.

Eller jo. Det gör jag väl, nånstans. Men. Ibland känns det som att livet är en oformlig blob som bara ändrar sig medan jag fåfängt försöker fånga den, hålla den mellan händerna.

Hör på Matt Bellamys röst och känner liksom doften av hur jag kände mig i höstas, vad jag tänkte på, vad jag arbetade med, intresserade mig för. Det är borta. Men finns kvar ändå.

Underligt.