Pride, happiness… and zombies!

Så var det då dags för Queer Zombie Pride i gårdagens prideparad i Köpenhamn. Jag och Kri kom ganska tidigt och trampade runt Frederiksbergs Rådhusplats i jakt på några som såg ut som potentiella zombies. Till slut hittade vi ett litet gäng som vi sällade oss till, och efter en stund åkte burkarna med makeup fram.

Twoface Makeup and Murder bjöd på smink.

Handpåläggning av Thomas.

Det smakade sådär.

Såhär snygga blev vi!

Sedan mötte vi upp med de två fabulösa drag queens som vi skulle gå tillsammans med. Och så var det dags för parad!

Queer Zombie Pride!

Andra glada Pride-deltagare. All you need is love!

… Zombien används ofta som en metafor för det utanförstående, och det är märkligt hur det att spela zombie faktiskt får en att känna sig just sådan. Men i det långa loppet var det väldigt svårt att inte ryckas med av den glada stämningen, så vi tog små avbrott från zombiens känslolösa uttryck och dansade till Grease-låtar, när det blev allt för svårt att stå emot glädjen!

Fler bilder från Prideparaden finns här
och Sydsvenskan skriver om CPH Pride här

Mera zombieparad

Igår var jag på Emmaus och köpte en randig tröja, som tillsammans med den vita skjorta och slitna jeans jag redan hade,  ska bli en zombiekostym i Ottos anda. Efter att jag preppat och stänkt färg på dem ikväll!
Apropå zombieparader kom jag på att det finns ett stycke i Jag är skillnad som har med saken att göra. Man kan säga att jag hittade på en egen zombieparad. (Skrev även lite om skrivprocessen av denna delen av boken här.)
Stycket är lite nedkortat (fast ändå rätt långt, heh):

—

/Det är sommar, Maxi har ganska nyligen kommit hem från en Tysklandsturné med bandet Permafrost, och försöker finna sig tillrätta i Malmö igen./

Helgen därpå var det Möllevångsfestivalen och på lördagen skulle hela bandet gå dit tillsammans. Eftersom nästan alla bandmedlemmarna bodde på eller i närheten av Möllan handlade det mest om att de skulle gå ut genom dörren i samlad trupp. De skulle träffas hemma hos Pangaea på Kristianstadsgatan och förfesta innan.

Pangaeas lägenhet var en väl tilltagen tvåa. Från ytterdörren kom man in i en kort korridor där köket låg till vänster, vardagsrummet rakt fram och sovrum och badrum till höger. Maxi öppnade dörren utan att ringa på först. Pangaea brukade bara låsa dörren om natten, och det var inte alltid han gjorde det då heller. Det hände till och med att han lämnade den olåst när han gick ut. Han tyckte om när det var människor i hans lägenhet när han kom hem, sa han. Det där var helt galet, tyckte Maxi, och magen knöt sig vid tanken på att inte ha kontroll över vilka som kom in i ens hem.
Pangaea ville bara ha ensamhet i perioder, men de perioderna kom betydligt mera sällan för honom än för Maxi. För det mesta omgav sig Pangaea med människor, och hans bostad kunde lätt anta en karaktär av fritidsgård eller kollektiv. Löst sammanhållna och föränderliga grupper använde den som tillflyktsort och andra hem, och gjorde att den andades en känsla av hemtrevlig gemenskap, om än flyktig. Behövde man människor omkring sig var Pangaeas hem ett säkert kort.

Röster hördes från köket, så han gick dit. ”Hej sötnosar”, sa Maxi. Alexe och han kramade om varandra, de andra hade han träffat så nyligen att de inte behövde kramas. När hon böjde sig över honom kände han sig som en liten trasdocka som togs om av en kantig fågelskrämma i en gammaldags musikal.
”Finns kaffe”, sa Pangaea och pekade med penseln mot köksbänken.