Archive for the Gästblogg Category

Then wear the gold hat

Posted in Gästblogg, Identitet with tags , on januari 25, 2010 by Bobbi

Av Henrik

Then wear the gold hat, if that will move her;
If you can bounce high, bounce for her too,
Till she cry ”Lover, gold-hatted, high-bouncing lover,
I must have you!”

Orden kommer från boken The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald och inleder hela kalaset. Jag tror jag läste boken i andra året på gymnasiet i engelskan, och jag tyckte ganska illa om alla böcker som den läraren gav mig att läsa utan att ens ifrågasätta varför. Hon var inte ett dugg otrevlig eller dålig, bara lite för plain tror jag att jag tyckte. Huruvida jag läste klart boken då minns jag inte, men något jag minns är versen ovan som i boken är påstådd skriven av någon annan, men i själva verket skapad av Herr Fitzgerald själv enkom för boken. Den har kommit i min väg igen nyligen och satte i gång tankeverksamheten på nytt.

Uppvaktningen, skapandet av intresse hos motparten har alltid varit fruktansvärt roligt i min mening. Att få visa upp sina stjärtfjädrar, förhoppningsvis få en godkännande nick och kunna få fortsätta den märkliga polkan, det har gett mig ett schvung i livet som jag älskat. Men även om jag kanske inte har burit den gyllne hatten så ofta så kan jag lova att jag har studsat, och gudarna skall veta att jag eftersträvat just det där utropet.

Det handlar inte om lögn, det är lika mycket ett incentiv för mig att förändras som det är ett möjligt lockbete för motparten. Om jag inte har varit det jag presenterat så har jag snart blivit det; om jag inte har kunnat det så har jag lärt mig. Även om min fjäderplym bedöms otillräcklig så har jag ändå kommit ur det med ett förändrat persona och det har gjort hela skillnaden. Jag är inte säker på om det är en så bra egenskap, men den är min och den fulländar mig, fortbildar mig, utvidgar mig.

Men vad betyder det då? Att jag är till stor del en produkt av mina studsanden? I mitt tycke är det ett ganska bra sätt att bära med sig människor man tyckt om, och om de visste vad de gjort med mig tror jag nog att de allra flesta skulle vara lite smickrade.

Annonser

Prince har förlett mig

Posted in Gästblogg, Identitet, Musik with tags on december 6, 2009 by Bobbi

Av Henrik

”It’s late and I’m running out of clever things 2 say,
the kind that will bring a girl like U 2 tears.
There’s only one more glass of this rosé,
let’s throw it on the fire with r past
and dance the night away…”

Slutligen, efter många års idoliserande så börjar jag nu misströsta. Talar verkligen Prince sanning? Hans fantastiska röst, sköna funkighet och extremt tilltalande yttre har länge köpt min avgudadyrkan, men nu börjar jag till slut känna att Prince kärlekstexter är lika mycket värda som en snöboll i helvetet.

Texten ovan kommer från skivan Rave un2 the joy fantastic, en skiva efter bytet till ”The Artist…”, en skiva som jag tidigare tyckt har varit underbar. Om och om igen har jag litat på hans råd, försökt vara en smooth operator som säger någon sexig skit som får den tilltänkta att säga att du är precis så häftig som du utger dig för att vara och, fuck yeah, vad personen tycker om det. Okej, Prince texter kanske inte var menade som budord att leva efter, men inställningen i dem har varit värd att eftersträva tyckte jag.

Jag har alltid älskat Prince för hans dubbla roll som ett vräkigt svin med storhetsvansinne i den verkliga världen och hans förmåga att ändå göra musik som vid lyssnande sliter hjärtat ur bröstet på dig och förstrött ger dig det tillbaka när skivan råkar vara slut. Men jag tänker inte falla så enkelt längre. Prince, jag har synat din hand, du ljög och jag vann.

James Brown bjuder upp Prince på scen. Han blir ditburen 2:14 in i filmen, kommer upp extremt stenad, spelar lite gitarr och sliter sedan av sig kläderna när det inte går så bra.

Kontentan är, antar jag, att jag inte längre kommer att drömma om att vara som Prince, men det är nog en liten tröst för världen; det finns fortfarande tre dussin andra artisters musikpersonligheter jag plankar på. Men små steg, en dag i taget. Till slut har jag kanske skakat av mig alla illusioner jag svept in mig i under ungdomen och då…

”All understand and all stand under this affirmation now.
By the power invested in me by God,
ALL NEGATIVITY BOWS!”

Tack för de orden Prince.

En människa av kött och bok

Posted in Fantasi och lek, Gästblogg, Identitet, Litteratur, Reflektioner on juni 30, 2009 by Bobbi

Av Henrik

För någon dag sedan hörde jag återigen någon som sa att det var så skönt att läsa något där man kunde fly in i en annan värld, något lite overkligt som gjorde att man fick gömma sig från vardagen ett tag. Jag hade glömt hur konstig jag tyckte den sortens kommentarer var, men nu kom det tillbaka till mig.

coraline_När jag var liten läste jag mest fantasyböcker, och under mellan- och högstadiet avverkade jag bok efter bok, serie efter serie i den undangömda fantasy- och science fictionsektionen på bibliotektet i den småstad där jag bodde. Mina föräldrar suckade över denna smalspårighet och försökte om och om igen att ge mig annat, men dessa böcker blev oftast olästa liggande på nattduksbordet. De sa att lite verklighet kan också vara roligt; ”läs lite Jan Mårtensson eller åtminstone Marianne Fredriksson!”

Det löste sig väl så småningom det där även om jag väl aldrig läste något av Jan Mårtensson; men jag minns hur frustrerad jag blev av att alltid bli behandlad så där med lite överseende, att allt handlade om eskapism.  För någon flykt var det inte alls frågan om enligt mig, utan för varje fantasybok, steampunkserie och datorspel i alternativa världar jag kom i kontakt med så expanderade min värld en smula, och ytterligare lite magi fanns att tillgå. Att kunna glänta lite på förlåten och släppa in de personer som andra kallar fiktiva, att låta deras liv fortlöpa runt om mig, att vandra på stadens gator och skymta deras framfart och spår, det vill jag inte vara utan.

Det som är så konstigt med kommentaren ovan är att det förringar läsupplevelsen, att det endast blir ett medel för avslappning.  Det är synd, för jag har samlat på mig en diger lista med vänner, beskyddare och kontakter genom läsandet och de har installerat sig permanent i min personlighet. Från Jessika Gedins sommarprogram i P1 förrförra året: ”…bokmalen är ett slags cyborg, en robothybrid; en människa av kött och bok”.