Archive for the Dagbok Category

Den fantastiska boken

Posted in Dagbok, Konst, Konstiga saker with tags , on oktober 5, 2010 by Bobbi

Idag hittade jag via en bekant världens mest fantastiska bok (jag skojar inte): Kunstformen der Natur av Ernst Haeckel. Den är från slutet av 1800-talet och innehåller 100 bilder, den ena vackrare än den andra, av växter, djur, etc etc. Här kan man ladda ner boken som pdf. Och här kan man titta på alla bilder online.

JA det är SANT. Det finns 100 st!

Apropå det jag skrev förra gången, att jag inte var kär i nån… det är jag inte nu heller, däremot känner jag åtminstone för att bli det. Så jag börjar känna igen mig själv. Förut idag skickade jag ett sms till en person som jag nästan bara kanske visste vem det var, fast om det var den jag trodde så var den väldigt söt. Så jag börjar känna igen mig själv. Hen svarade visserligen inte. Men jag har ju heller inte tid riktigt… kan jag skylla på, så behöver jag inte bli besviken.

Jag försöker verkligen verkligen skriva färdigt Tatuerade tårar nu så att jag kan skicka in den till förlag.

Nästa vecka ska jag resa bort en stans. En pinglig person kommer att vara med på resan, sådeså! En kan ju alltid hoppas på att det är jag. Eller så är det nån annan!

Något konstigt har hänt

Posted in Dagbok with tags on september 24, 2010 by Bobbi

Jag är inte kär i någon. Inte förälskad. Inte intresserad. Inte särskilt nyfiken heller. Jag vet att ett sådant tillstånd kan ha uppstått någon gång förut i mitt liv, men det är banne mig inte nyligen, och inte ofta heller. Jag har jättemycket tid och energi över nu; den som jag brukar lägga på att tänka på den (dem) jag är intresserad av. Får massor gjort. Och har det ganska bra. Men är det inte lite tråkigt?

Lyssnar på Det snurrar i min skalle och tänker på förälskelsen jag kände i somras, en som jag överväger om den inte gjorde mig gladare än någon annan av alla förälskelser jag upplevt, hur obesvarad den än var. För att den förflyttade mig till en helt ny plats, en som jag inte förstått att jag kunde ta mig till. Och nu när jag har varit där kan jag inte låtsas att jag aldrig sett den.

Det känns visserligen avlägset nu. Men tur att det i alla fall går att minnas hur det känns när det snurrar i ens skalle.


PS. The first four sentences of this blog post may be subject to change at any time without any further notice.

Pinglig!

Posted in Dagbok, Nya ord on september 15, 2010 by Bobbi

Här har det varit tyst ett tag och nu är jag bara inne för att lämna ett kort avtryck innan jag stressar vidare. Ja, för det är vad det är just nu: stressigt. Inte egentligen på ett särskilt dåligt sätt, det är mest bara mycket som händer på en gång, nu och med samma. Särskilt på jobbet. Kanske för att hösten är så kort så man måste pressa in så väldigt mycket på den när den väl är där!?

Jag har i alla fall ett ord i huvudet idag och det är pinglig. Crain sa det om en person härom veckan. ”Han är väldigt pinglig!” Jag kom på att det var en mycket positivt benämning. Fler borde vara pingliga, för man blir så glad av det. Och det kan behövas så här på höstkanten!

I spinn

Posted in Dagbok, Leva och överleva with tags on augusti 30, 2010 by Bobbi

Jag har så mycket omkring mig att det susar i öronen. Jag är härligt högt uppe, och hjärnan tycks spinna så fort att tankar blir handling innan de ens tänkts till punkt. Det är ett bra tillstånd att vara i, och skönt efter en kortare neråtperiod. Samtidigt gör det mig orolig och en smula vaksam; rädd för trötthet och utmattning. Det är så svårt att få livet i lagom doser. Särskilt när en har ett sånt habegär!

Så känns det!

Minnet av en kamp

Posted in Dagbok, Festival, Jag är skillnad, Leva och överleva, Självbiografiskt, Skapande, Tecknat och målat with tags , , on augusti 8, 2010 by Bobbi

Ibland är det som att man återvänder till en tid, en period av livet, för att se på den på avstånd, och fundera på vad det egentligen var som hände då …

Kanske för att det är samma årstid nu, eller kanske för att jag befinner mig i början på en skrivprocess, precis som jag gjorde då, eller kanske för att jag tycker mig se vissa resultat av en annan process som också påbörjades då, har jag på senaste tänkt en del på hur det var för tre år sedan, sommaren 2007.

Det kändes som att alltihop inleddes med buller och bång. Fast egentligen börjar väl inte saker så, egentligen är de väl korn som ligger i en och suger upp vatten tills de gror, men känslan var av att bli drabbad.
Jag hade just börjat skriva på Jag är skillnad, och allt kändes overkligt. Allt jag kunde tänka på, och kanske någonstans vara, var personen jag skrev om, Maxi, vars förebild hade slagit ner i mig under en spelning samma vår. Han skrek sig in mitt huvud och jag visste att det var viktigt, viktigare än kanske allt annat, att lyssna.

Jag läste några dagboksanteckningar från den tiden häromdagen och mindes hur jag skrev och skrev, på en vecka skrev jag 16 000 ord, något jag kanske aldrig mer gör om.
På helgen efter den veckan var jag och A på Möllevångsfestivalen och jag minns hur avståndet mellan mig och verkligheten kändes när vi cyklade dit. Som att den vanliga världen var på låtsas och den värld jag skrev om var den riktiga. Jag såg Disco Error på festivalen och upplevelsen, som jag inte var riktigt närvarande i, blev till en scen i berättelsen, berättelsen där allt hade starkare och klarare färger än den värld jag befann mig i.


På väg till Möllevångsfestivalen

Men berättelsen räckte ändå inte till. Jag startade en anonym blogg för att skriva av mig mer, jag skrev om min tvilling på andra sidan jordklotet, han som blödde inuti mig och ut på papperet. Jag funderade allvarligt på om jag var manisk.

Och då hade jag ännu inte ens sett den där 22-åringen i sin röda korsett, han som dök upp senare under hösten och fick mig att drömma om att ha en daemon.

Men det började där, med den som plötsligt låg på golvet, på parketten i vårt vardagsrum med alla dess IKEA-möbler, och vred sig och personifierade allt som kändes fel inom mig, allt som växt mig över huvudet, all längtan efter oberoende, all längtan efter att få blöda, eller visa hur det en gång kändes, det var en längtan efter sanning och verklighet och i förlängningen efter kärlek och frihet.

Den längtan är livslång förstås. Men jag tänker ibland på att jag kommit en bit närmare nu.

Back to life

Posted in Dagbok, Reflektioner, Stella betyder stjärna, Tatuerade tårar on juli 27, 2010 by Bobbi

Det är en tid av mycket tankar nu, när jag lite har kommit ur det lyckorus som jag befann mig i ett tag. Känns märkligt att vara tillbaka i den vanliga verkligheten igen, men också ganska välkänt och skönt.

Den här sommaren har jag skrivit mycket. Först skrev jag färdigt ett utkast av Tatuerade tårar. Sedan började jag på Stella betyder stjärna. På den har jag kommit en bit. Kanske 10 % om man ser till ordantalet. Långt ifrån 10 % av arbetet dock. 🙂

Nu sitter jag och lyssnar på VNV Nation och vilar mig inför eftermiddagens matlagningspass och kvällens fest. Jag är med och lagar mat till en filminspelning, och igår var vi ute vid öresundsbrofästet hela eftermiddagen i en fantastisk kvällssol som aldrig verkade vilja ta slut…

Jag har skrivit förut att ett av mina favorituttryck är ”Lita på det oväntade” och som tur är händer det en del oväntat, även fast jag inte längre går runt i en skimrande bubbla som svävar ovanför ett rosa moln.
Saker som gör mig glad. Saker som gör mig ledsen.
Precis som det ska vara.


När evigheten väl är där, känns den faktiskt inte särskilt lång.

Hjärtan och stjärnor

Posted in Androgynitet trans och queer, Dagbok, Platser with tags , on juli 14, 2010 by Bobbi

Är på landet. Lever avslappnat sommarliv. Rotar i gamla bokhyllor och hittar böcker av Maria Gripe som jag vill läsa om och kanske blogga om när jag är klar.
Tänker på stjärnfamiljer. Och har det väldigt väldigt bra! 🙂


Utsikt från köksfönster med hjärtan


Sommaridyll