Arkiv för Dunja Brill

Identitet, uttryck och lånade färger

Posted in Androgynitet trans och queer, Buret, Festival, Identitet, Reflektioner, Självbiografiskt, Stil/mode, Subkulturer with tags , , , on juli 31, 2010 by Bobbi

Igår var jag en sväng på Copenhagen Queerfestival, ett ställe och en tillställning som väckte mycket tankar och diskussioner i all sin lojhet (jag var där på dagen, och det var ganska soft stämning – folk byggde och fixade inför kvällen och morgondagen, satt i smågrupper och snackade…)
Vid en tavla kunde man välja ett armband för att visa sin könsidentitet – om man ville. I det sällskap jag just då befann mig i började vi diskutera vilket armband vi i så fall skulle valt. Frågan kom också upp om när en skulle vilja ha ett sånt armband, i vilket sammanhang och inför vilka människor.

Så här: Behöver man en könsidentitet när man påtar i grönsakslandet för sig själv? Eller är alla identiteter överflödiga då?

För mig själv funderade jag på i vilken utsträckning man egentligen kan påverka hur andra uppfattar en. Och kom fram till att till viss del kan en nog det, det är väl det som identitetsuttryck handlar om: Ett försök att påverka sin omgivning att se en på ett visst sätt, helst det som en också vill se sig själv, det som känns äkta och rätt.

Idag tänkte jag vidare på det, just i relation till könsidentitetsuttryck, och funderade kring att jag nog alltid växlat mellan att ha ett lite pojkaktigt uttryck och ett kvinnligt uttryck. De behöver båda få ta plats och jag alternerar mellan dem i perioder. Har jag haft ett mycket pojkaktigt uttryck under en period är det som att en kvinna i mig längtar efter att få komma ut. Och har jag sett mera feminin ut ett tag vill jag alltid klippa av mig håret. 🙂
… Det har blivit vardag för mig och jag tänker sällan på det. Jag ser mig som kvinna, men har ett starkt behov av att inte bara få lov att uttrycka traditionellt kvinnliga egenskaper och attribut, eftersom det känns för begränsande.

För mig har mycket bryderier kring detta lättat sedan jag började se identitetsuttryck mer som en maskerad. Det kanske kommer av att jag i tonåren började experimentera mycket med mitt uttryck och utseende, hur jag klädde mig, vilken stil jag skulle tillhöra etc. Jag försökte ofta påverka en inre identitet – min egen syn på mig själv, vem jag var och vad jag kunde vara – genom att byta identitetsuttryck. På den tiden var jag ofta missnöjd med att mitt yttre inte reflekterade något som jag kände fanns inuti mig – men som var svårt att hitta och definiera/identifiera för mig själv.
Så jag är van vid att byta skepnad.

Fördelen med att se identitetsuttryck som en sorts maskerad är att en maskerad är temporär. Det tillåter en att byta uttryck närhelst en behagar. En maskerad är också överdriven. En behöver inte vara rädd att det man visar utåt inte speglar ens verkliga identitet, för överdriften gör det tydligt att så inte kan vara fallet.

Jag tror att goth-kulturen har hjälpt mig med att hitta fram till det sättet att hantera identitetsutryck, eftersom goth-stilen kan vara så extrem att den liknar en maskering. För att inte trampa någon på tårna får jag väl understryka att detta gäller för mig och ingen annan. Många ser säkert sin stil och sin subkulturstillhörighet som mycket mera fast och en del av en kontinuerlig identitet, än vad jag gör.

Det jag tror goth-stilen ger mig är en möjlighet att vara hyperfeminin (med mina mått mätt då, kanske inte i andras ögon) utan att det känns som att jag för den skull måste ta på mig allt det andra som traditionellt sett tycks ingå i att vara kvinna. Just för att jag ser det som en maskering bland andra. Dunja Brill skriver mycket intressant om könsuttryck och om ”The Feminine Masquerade” i sin avhandling Goth Culture, och jag känner igen mig i det hon skriver.

Identitet är för mig något oerhört fascinerande, kanske för att jag tidigare har haft svårt för att hitta ett sant själv, som det väl heter på psykologspråk. Numera känner jag att jag har ett, även om att definiera sitt själv så klart är en livslång och pågående process. Jag vet att jag fortfarande är ganska påverkbar i relation till andra. Lite som en kameleont, på vissa sätt. Eller som Tusenskönan uttryckte det, lite finare: Som en blomma som ändrar form efter omgivningen. Och färg.

Annonser

Djupdykning i goth

Posted in Androgynitet trans och queer, Litteratur, Sexualitet, Stil/mode, Subkulturer with tags , , on november 19, 2009 by Bobbi

Nu har jag läst Goth Culture – en akademisk text (fast ganska lättläst för att vara en sådan) i vilken författaren och tillika forskaren Dunja Brill gör en djupdykning i subkulturen goth. Oj vad intressant den var!
Boken är heltäckande i sin genomgång av hur könsidentiteter och sexualiteter representeras i goth (något som jag också skrivit lite om här).

London After Midnights sångare Sean Brennan – ett typexempel på det androgyna/feminina ”mansidealet” i goth. Bilden är lånad från myspace.

Jag som nog har en ganska idealiserad bild av subkulturen blev ibland lite besviken på slutsatserna. Jag vill gärna se goth som en gränsöverskridande kultur där queera identiteter är om inte vanliga, så accepterade och ibland även upphöjda – och precis så beskriver Dunja Brill att de som tillhör subkulturen ser på saken (hehe) – men det är inte alltid att idealen överensstämmer med verkligheten.

Goth är, enligt henne, en till största delen heterosexuell kultur där (manlig) andronynitet och bisexualitet ses som eftersträvansvärda eftersom de symboliserar gränsöverskridande. Men genom att skapa nya sätt att skilja på kvinnligt och manligt, och genom att inte ge kvinnor samma möjligheter som män att överträda könsroller kan man se det som att kulturen snarare reproducerar strukturer än överskrider dem.

Å andra sidan stämmer det att den manliga könsidentiteten i goth jämfört med mainstreamkultur är gränsöverskridande genom sin androgyna/feminina framtoning, och att den kvinnliga åtminstone har potential att vara det genom att kvinnors sexualitet bejakas. Goth skiljer sin från många andra subkulturer genom att hylla femininitet snarare än maskulinitet, och enligt Dunja Brill är acceptansen för queera identiteter och sexualiteter stor. I förlängningen finns potential för att påverka och förändra strukturer, men sådant tar tid. För ingen subkultur lever helt fristående från de värderingar som finns i den omgivande kulturen.

Jag hoppas att jag orkar skriva lite mer ingående om vissa av de områden boken tar upp längre fram eftersom jag tycker de är oerhört intressanta!