Arkiv för Kärlek

Skrivet i september

Posted in Reflektioner with tags on februari 5, 2013 by Bobbi

Ja, när jag stod och pratade med dig igår, och du på ditt lite sävliga sätt sa att du inte ätit nåt på hela dagen för att du åkte till Köpenhamn och fastnade vid en synth, tittade jag på ditt ansikte och tänkte att du är sannerligen den vackraste person jag någonsin sett, och jag skrattade för att det var en så typisk Pixie-sak att göra … och för att jag älskar dig.

Bara till låns

Posted in Reflektioner with tags on september 4, 2012 by Bobbi

Det var ju ganska givet att jag skulle falla för honom.
Han kunde lika gärna ha varit en karaktär i någon av mina berättelser.

Det var inte så länge sedan vi låg där i hans säng och jag tittade på honom, präntade in bilden; den långa svarta luggen, piercingen i läppen, de neonfärgade armbanden, de mörkblå ögonen… och jag minns att jag tänkte: Tänk att jag är här. Med honom.
För han var bara så vacker.

Samtidigt slår det mig att jag gjorde så just för att jag nånstans visste att jag bara hade honom till låns.

”- Vad innebär att vara ‘tam’?
– Det är en konst som är nästan bortglömd, sade räven. Det betyder ‘att fästa sig vid någon’…
– Fästa sig vid någon?
– Ja, visst, sade räven. Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Jag kommer att vara den ende i världen för dig…”

Ur ”Lille Prinsen” av Antoine de Saint-Exupéry

Alla låter sig inte tämjas, har jag lärt mig nu.

Glömma

Posted in Reflektioner with tags on augusti 31, 2012 by Bobbi

Om det vore en film skulle han komma på hur mycket han saknade mig när vi inte träffades. Han skulle komma på att han inte kunde leva utan mig. Så händer det i filmer, nästan aldrig i verkligheten. I verkligheten får man gå vidare och försöka glömma. Lägga sorgen i ett av de där hålen i hjärtat och försöka försluta det tätt. Glömma personen som man åkte på festival med, som man tecknade fantastiska sagoteckningar med en skopimpningskväll hos en vän, glömma hur man gick tillsammans i carnevalesqueparad, glömma hur man gjorde tacopaj och tittade på rocky horror, glömma glömma glömma.

Glömma hur han såg ut när han sov.

Hålla för ögonen, öronen och munnen så att man inte ska komma ihåg en enda av de där grejerna. Försöka lappa ihop sitt trasiga hjärta och låtsas att man har lust att gå på dejt med nån annan.

Tankar efter helgen

Posted in Reflektioner with tags , on juni 12, 2012 by Bobbi

Så står jag visst på benen igen efter en helg som kändes som den mest gick ut på att ligga i en hög och gråta. Oh well. Så ont kan det göra… och ändå är den där personen värd varenda tår och varenda styng av smärta. Det har varit värt alltihop. För. Jag behövde det mötet för att orka fortsätta tro och hoppas på kärleken.

Ja, jag hade nog tappat hoppet lite grann efter alla möten som inte gav mig tillräckligt på djupet. Som inte satte spår, som inte påverkade min själ i grunden. Det gjorde det att titta in i hans ögon. Det berörde mig i min allra innersta kärna. Jag kommer aldrig att glömma det. Vad som än händer.

Och det är sånt som är svårt att förklara för andra.

Så. Jag går vidare med en mera laddad kärna. Den är en svart, hård pärla, fylld av mörk materia, energi och hopp. Den är som en sådan punkt universum var innan Big Bang. Där det förut var ett hål, en brist.

Jag hade ett hål i mig, men det fylldes på av dina ögon.

Så det finns egentligen inget att vara ledsen över.

Jag sparar min svarta pärla och minnet av en enhörning som ingen fick rida.

Och till den: Du är vacker. Göm dig inte för världen!

Vidare

Posted in Reflektioner with tags , on juni 10, 2012 by Bobbi

Skrev för ett tag sen i min dagbok: ”Rädd att jag kommer få mitt hjärta så jävla krossat i den här vändan. Men sen på vägen till jobbet tänkte jag: Fast det är ju därför jag är här. Jag är här för att älska, och alltså för att få mitt hjärta krossat. De två hör ju på nåt vis ihop.”

Well… allt man kan göra är att sopa ihop bitarna, foga ihop dem så gott det går, och sen flyta vidare i den eviga ström som kallas livet.
Man möter någon, stannar upp för ett tag, delar något, skapar något tillsammans, länge eller kort, och sen strömmar man vidare. Möter nya människor som bygger ens värld.

Tårar och spacedisco

Posted in Konstiga saker, Reflektioner with tags , on maj 13, 2012 by Bobbi

Det är söndagen på en helg som varit mycket upp och ner. Fredagkvällen blev en sådan där otippat bra kväll. Den började med att jag satt i köket och grät. Jag tänkte att jag lika gärna kunde gråta ordentligt, verkligen få ut allt. Jag tänkte på hur det är att om och om igen vara beredd att älska någon, men inte få lov. Hur det är att inte få ge kärlek till den man vill. Det gjorde ont. Men när jag hade gråtit ett par timmar kändes det inte som att det gav så mycket mer, och just då skickade K ett meddelande och frågade om vi skulle hitta på något.

Så vi gick till Borgen och såg en fantastisk ambient-dronespelning och dansade till spacedisco, gamla bollywoodlåtar och sextiotalsmusik. Jag upptäckte Aavikko, ännu ett fantastiskt finskt band. En ny bekant till mig buffade omkring mig på dansgolvet och vi sjöng påhittade sånger och skrattade. Mycket.

Jag åkte hem med känslan:
Trots att livet är så fucked up ibland så är det ändå jävligt bra!

Image
Och på lördagen pimpade vi skor! (Foto: Mio)
🙂

Kontraster

Posted in Reflektioner with tags on maj 3, 2012 by Bobbi

Jag har haft två dagar nu som har varit tunga och dystra. Det blir en stark kontrast mot solen som gnistrar och gassar, och kanske känns det extra mycket då…

Det är väl flera saker som påverkar mig just nu, kanske mest av allt trötthet. Men också känslor. Förvirring. Jag vet inte vart jag vill, känner mig riktningslös. Som att min uppmärksamhet splittras i tusen tunna strimmor – strimlor – varav ingen kan leda någon vart på egen hand.

Idag kom jag på mig själv med att sakna Maxi, huvudpersonen i Jag är skillnad, som om han vore en viktig person som inte längre finns i mitt liv… Jag tror att jag saknar att skriva, men när jag öppnar Stella betyder stjärna hittar jag inget sätt att komma vidare i texten. Den stänger sig. Det kommer inga händelser, ingen dialog, karaktärerna vill eller gör ingenting.

På jobbet försöker jag komma ihåg hur det var att känna motivation men minnet känns dunkelt, lite som att jag knappt kan tro att jag en gång kände pepp. Det är som en grå, dammig filt över alla aktiviteter, och de glider undan mina händer när jag försöker greppa dem.

Och så är det den där viktiga personen som jag tänker på… Han som är hoprullad igelkott ena stunden och otämjbar enhörning nästa och som hela tiden överraskar mig. Mitt hjärta slår för honom så jag måste blunda.

Precis som för solen som lyser lite för starkt.

Image