Arkiv för oktober, 2009

Varför skulle en tjej klä ut sig till tjej?

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Skapande, Subkulturer, Transcenders with tags , , , on oktober 30, 2009 by Bobbi

Intervju med filmskaparen Tove Pils

Jag la till Tove på myspace för ett par månader sedan, fullständigt övertygad om att det var en kille. Profilbilden är avskuren ovanför munnen, en visserligen tjejigt fyllig mun, men med en maskulin haka och hals därunder. Och en blond svallande peruk. Så klart måste det vara en kille i drag. För varför skulle en tjej klä ut sig till tjej?

Tove Pils
Från Toves myspace

Svaret kommer under samtalet jag har med Tove en iskall kväll i oktober på Nya Tröls i Malmö. Bilderna på myspace kommer från Take my sex away, en kortfilm av Tove Pils, Lovisa Elwerdotter och Anna Eborn. Det är en dokumentär om Tove själv – och om att identifiera sig vare sig som man eller kvinna.
”Det ska vara så, att man aldrig får veta om huvudpersonen är tjej eller kille. Det ska inte heller problematiseras. Vi ville att det inte skulle uppfattas som ett problem utan som något som kan vara kul. Men en av mina lärare tyckte att det saknades förklaringar, svar på frågan varför.” Förklaringar som annars, när man skapar film, kan räknas som ett försök att skriva publiken på näsan.

Nu jobbar Tove på en längre film – runt 20 minuter ska PUSH ME bli. Den handlar om gränsöverskridande, men redan vid uttalandet av ordet märks det att begreppet kan vara problematiskt. För vad är egentligen gränsöverskridande? Vad betyder det?
Det som är gränsöverskridande för någon är det inte för en annan, och när man väl överskrider gränserna känns det som att de knappt har funnits. Tove berättar skrattande om föreställningen Queer X Show, som hon såg både i Berlin och i Malmö. Den gjorde sig betydligt bättre i Malmö – antagligen för att den i Malmö utmanade gränser på ett sätt den inte kunde göra i den större staden. När hon för kompisarna i Berlin, som hon tidigare bott i, uttryckte att showen gott kunde innehållit lite mer sex utbrast de unisont: ”NEJ inte mer SEX! Alla performance här innehåller sex. Det är såå långtråkigt!”

pushme1
PUSH ME – konceptbild. Foto: Andrea Kåberg

Just nu skriver Tove manus till PUSH ME. ”Men jag tycker det är skitjobbigt att skriva manus! Det går långsamt, jag har så svårt att koncentrera mig”, säger hon och hela hon andas rastlöshet: fingrarna plockar, kroppen ser ut att vilja brista ut i stora gester. Jag frågar om det inte går att jobba på ett annat sätt, och tänker på mer workshop-betonade metoder som jag har för mig använts i andra filmer, t ex This is England. Tove svarar att hon liksom föresatt sig att skriva ett manus, att hon behöver det för att söka finansiering, och att ett mer experimentellt tillvägagångssätt kräver mer tid och skådespelare som är beredda på att jobba annorlunda.

PUSH ME handlar om 25-åriga Siri som tillsammans med något äldre transsexuella kompisen Lee börjar testa gränser. I den nära vänskapen finns en trygghet som gör det möjligt, men närheten kan också vara förvirrande och utsuddande.
Siris längtan efter ett större livsrum är som ett starkt rop inom henne:

Allting bara väntar på mig
Jag ska snart ta stora steg framåt, följa efter min röst i någon riktning, vilken som helst. Testa allt jag vill, känna luft som river i mitt bröst, ut­mattning, livet, kön, händer på mig.

Jag vill dansa insmord i olja, i läderremmar med en piska, med en massa smink och strålkastarljus som är varmt mot huden. Jag vill ha mörkbrunt långt hår som är stort och svallar. Min röst ska vara stark och stor. Och alla mina känslor ska fångas i rösten och bli ljudvågor som ska slå emot er med en sådan kraft att ni ska känna chock. Den ska få er att börja om från noll, glömma allt och börja om på nytt.

– ur projektbeskrivningen till PUSH ME

Siri och Lee börjar pusha varandra till förändringar, Siri prövar sin röst, klär ut sig, men längtar efter en ännu tydligare symbol, något att hänga upp förändringen på. Det leder till att de går på BDSM-workshop, och så sakteliga förändras Siris uppfattning om vad som är okej för henne att göra.

pushme2
Siri och Lee – konceptbild. Foto: Andrea Kåberg

Svårigheten med manusskrivandet ligger mycket i hur Siris förändring ska gestaltas. Vad är det som får en person att kliva över sina gränser och göra det hon inte tidigare vågat? Och hur visar man det genom filmiskt berättande?
Att även själva filminspelningen och processen måste innehålla öppenhet, glädje och trygghet är en självklarhet för att kunna genomföra projektet, och en tydlig ambition hos Tove. Vi återkommer till frågan om hur mycket karaktärerna ska styras av manus och hur mycket skådespelarna själva ska bidra till utvecklingen, och hela tiden dyker Shortbus upp som referens – en film där det är uppenbart att de inblandade har fått arbeta med sig själva och sina egna gränser under inspelningen. ”Men jag har inte med det drag av komedi som finns i Shortbus”, säger Tove. ”Även om det är kul om man kan skratta här och där.”

Tove hämtar mycket stoff till sina filmer från egna erfarenheter, tankar och känslor. Hon menar att det är en politisk handling att öppna upp sig själv på det sättet, något som i sin tur kan leda till att fler vågar göra samma sak.
I november slutar Tove sitt jobb som receptionist på ett danskt företag och hyr ut sin lägenhet. Inga fasta utgifter ska tvinga henne att jobba och hindra henne från att göra det hon vill. I januari – tror och hoppas hon – börjar inspelningen av PUSH ME.

Tove Pils
Tove Pils

Queerkavalkad från förr

Posted in Androgynitet trans och queer, Självbiografiskt, Tatuerade tårar, Tecknat och målat with tags on oktober 29, 2009 by Bobbi

Jag rotar igenom gamla teckningar och tycker det är dags för en liten queerkavalkad från min tonårstid. Alla teckningarna är från 1989-1990. Håll till godo!

Jimmy och Jocke
Jimmy och Jocke tecknade jag efter att ha slashat killar under en punkspelning.

Mira_Toni
Mira och Toni tecknade jag när vi var i England sommaren 90.

MPS
Ménage-à-trois från tiden när jag var besatt av Morrissey.

Tom_
Nicke och Tom… och Tom och Rune

I ordlistan till Bögjävlar står det:
”Gayskins: Inte skinheads som är homosexuella (det är bara en gayporrsfantasi), utan homosexuella som klär sig som skinheads.”
Inte bara en bögporrsfantasi utan även min. Men jag fattade nog att det var lite overkligt så jag lät Rune bli punkare sen. Gayskins visste jag inte fanns (och det gjorde de nog inte heller, i Kalmar som jag kom ifrån. Där var det alltför gott om riktiga skinheads).

Matti_Tobbe
Matti och Tobbe (som figurerade i en prototypversion av Tatuerade tårar. Hela storyn har ändrats sen dess, men karaktärerna är sig ganska lika).

Matti_Maria_Tobbe
Matti, Maria och Tobbe (som heter Micki, Mija och Danny numera).

Muse, Parken Köpenhamn

Posted in Musik, Scen with tags , , , on oktober 27, 2009 by Bobbi

Dagen jag skulle på Muse började med att jag fick nåt slags migränanfall som gjorde mig så yr och illamående att jag inte kunde resa mig ur sängen. Därför kändes det lite som ett mirakel när jag på kvällen ändå satt på tåget till Köpenhamn. Det krävde all min viljestyrka och många huvudvärkstabletter, men åh vad glad jag är att jag tog mig iväg!

Matt Bellamy
Bild:

http://www.flickr.com/photos/falh/ / CC BY-SA 2.0

Aftonbladets recension av Muse-konserten på Hovet i Stockholm var inte nådig. Recenscenten Håkan Steen skrev redan för åtta år sedan att ”ger man sig i kast med den här sortens stämningsbaserad rock är subtilitet a och o” och i den nya recensionen citerar han sig själv. Subtilitet, varför då säger jag, när det finns Muse? Det finns många artister (t ex Katatonia och Anathema) som hanterar både skörhet och driv och Muse kanske inte hör till dem i samma utsträckning, men jag gillar det spektakulära och det extraordinära. Det enda som möjligtvis saknades var intimitet, men sådan är svåruppnådd på spelningar i den här storleksklassen.

För mig var det första gången på en så stor konsert (bortsett från på festivaler), och jag konstaterar att jag nog aldrig förut varit fan av något band som är så populärt. Det var pampigt. Scenbygget, ljuset… men mest av allt att se ett hav av människor röra sig som en person, belysta av strålande grön laser.

Vad jag gillar mest med Muse knyter an till det Aftonbladets recenscent skriver om: Det är definitivt svulsigt, full on, det är pretentiöst (ibland i överkant även för mig) men de ber aldrig om ursäkt för vad de är och gör. Det är stora gester, men för mig känns de aldrig oärliga eller konstlade. Det som bandet visar upp på scenen är äkta glädje.

Huvudvärken till trots fick hits som New Born, Starlight, Plug in Baby och Knights of Cydonia mig och resten av läktaren att stå upp och hoppa. Jag hade gärna tagit en spelning till, rakt av, efter de två timmarna.

soap

Och jo förresten, Matt Bellamy, jag är fortfarande singel. Tänkte det kunde vara bra för dig att veta.

Katatonia på Olympen

Posted in Musik with tags , on oktober 25, 2009 by Bobbi

Katatonia hörde jag första gången på bilradion en sen kväll på väg från Öland till Malmö. Det var en perfekt setting för musiken, som är atmosfärisk och hård i ett. Igår spelade de förband till Porcupine Tree på Olympen i Lund och det var första gången jag fick chans att se dem live, något jag velat i fyra år. De spelar oftare utomlands än på hemmaplan. Sångaren, Jonas Renske, sa under spelningen att det nog var första gången de spelade så långt söderut i Sverige.

Katatonia_

Från en spelning i Virginia, USA

Bandets första skiva kom 1993, sammanlagt har de gett ut sju stycken, med en åttonde på väg. Enligt min mening är de senaste plattorna bäst. Katatonia har ett eget sound, en kombination av viskningar och dån som känns helt naturlig. En släktskap med Opeth finns där, men Katatonia är mindre experimentella och har betydligt mera alternativnerv.

När man väntat länge på att få se något är det lätt att ha för höga förväntningar, men jag blev inte besviken igår. Sångaren är känd för att vara blyg på scen och när han hade kortare hår syntes det tydligt att han inte tittade upp så mycket (det har jag sett på dvd!), men nu har han så mycket hår att det knappt märks. I Katatonias fall tycker jag inte blyghet gör så mycket. Det är en del av vad de gör.

Katatonia_Jonas

Bilder:

http://www.flickr.com/photos/metalchris/ / CC BY-NC 2.0

Bäst under spelningen var de lite äldre låtarna I am nothing och Teargas. Dessa var mest sammanhållna och Jonas sjöng fantastiskt bra på dem. En låt från nya skivan Night is the new day, som kommer i november, spelades också och den lät lovande.
Katatonia hade en del hängivna fans i publiken, men jag tycker att de förtjänar många fler!

Idag har jag köpt konst

Posted in Konst, Utställning with tags , , , , on oktober 24, 2009 by Bobbi

Bilderna som Laurent Durkalec målat på bland annat sidor av sin nedlagda avhandling i elektronik visades på Flygande mattan i Seved där gallerikollektivet Bennet ställde ut. Laurents bilder föreställer kontaktimprovisation. Den här köpte jag:

LaurentDurkalec

Jag älskar den!

Sammanlagt var det åtta konstnärer som visade sina verk på Flygande mattan: Carolin Hansson, Laurent Durkalec, Sara Andreasson, Martin Fridén, Jonas Svefors, Kristina Bergel, Helena Johansson och Johanna Ghattas. Men det var sista dagen på utställningen idag.

Förutom konstverket la jag ansenliga summor på böckerna Goth Culture (som jag skrev kort om här) och Fredrik Strages nya bok Stragetxt, med just samlade texter. Jag har ofta en känsla av att Fredrik Strage redan har skrivit om typ allt som jag vill skriva om. Nu får jag se om det stämmer. Men han skriver inte skönlitteratur i alla fall (vad jag vet).
Återkommer om båda böckerna när jag läst.

Fanzinet Nadir

Posted in Leva och överleva, Musik, Serier, Självbiografiskt, Skapande, Skrivet, Subkulturer, Tecknat och målat with tags , , , , , on oktober 22, 2009 by Bobbi

Min andra tidning Nadir kom ut ca ett och ett halvt år efter Sömn. Vet inte varför jag inte kallade den för Sömn nr 2. Kanske tyckte jag det hade gått för lång tid,  eller så var jag så förtjust i ordet Nadir, som är motsatsen till Zenit, att jag inte kunde låta bli att använda det som namn på tidningen.

Nadir_sid1

Nadir innehöll också mest teckningar och serier, ett fåtal intervjuer och en artikel om Färjenäsockupationen, som den 15e oktober 92 hade stormats av polisen och jämnats med marken samma dag. Jag besökte platsen den hösten och såg våra hus förvandlade till fyra brädhögar. I ruinerna låg en massa personliga saker kvar; Davids gamla bandspelare och lite foton som jag tog med mig.

Nadir_Anarki

Under tiden sedan Sömn kom ut hade jag hunnit flytta från husockupationen, vara inlagd på barnpsyk i två omgångar, bo i egen lägenhet ett par månader under vilka jag hade gått ner 13 kilo, och sedan flyttat till familjehem. Detta låg i Jämjö.

Läs mer

Att speglas i en annans ögon

Posted in Dagbok, Leva och överleva, Reflektioner with tags on oktober 22, 2009 by Bobbi

Efter en väldigt bra kväll igår känner jag ett behov av att formulera någonting om vänskap.
Vänskap är något av det viktigaste som finns. Hur uttjatat det än kan verka tål det att upprepas.

När jag mår mindre bra har jag märkt att jag ofta har idéer om hur jag skulle kunna må bättre. I de flesta fall handlar de om att jag tror att jag behöver uppleva fler roliga och spektakulära saker. Det upplyste min vän mig om igår att jag nog inte behöver.
Och det stämmer. För när jag inte mår bra är det något annat som hjälper: att träffa vänner. När jag gör det oftare dröjer det inte länge förrän saker känns bättre igen. Men det räcker inte att träffas så där som man gör på en lunchrast: man måste komma närmare det viktiga, de tankar som sätter myror i huvudet på en, de man grubblar på, de man inte avslöjar för så många.

Under kvällen igår avhandlades de sakerna likaväl som Kinsey-skalan, Immortal, människor som ser ut som The Knife, och problemet med att inte vara så intresserad av Kuba. Det var länge sedan jag skrattade så mycket.

När vänskap är som bäst känner man sig helt sedd, helt förstådd och helt accepterad. Att bli sedd av någon annan är annorlunda än att bli sedd av sig själv. Saker faller på plats när en annans ögon speglar. Det är nästan overkligt. Att det går.
Vi har våra bra stunder, eller vad säger du, vän? 🙂