Arkiv för december, 2009

Gott nytt år

Posted in Buret, Dagbok with tags on december 31, 2009 by Bobbi

…nu drar jag till Möllan.

Den välförtjänta hyllningen av Mumset!

Posted in Reflektioner, Tidningar och fanzines with tags , , , on december 29, 2009 by Bobbi

Jag skrev ju om releasefesten för tidningen Mums på Diesel Store i höstas, men känner att jag inte har gjort själva tidningen rättvisa. Nu har mitt exemplar, exakt det samma som syns på bilden nedan, sedan denna begivenhet fört en tillvaro i mitt badrum. Alltså som toalektyr. Men inte en tynande tillvaro!

Mums-diggare

För ett tag sen öppnade Tonåringen toadörren glatt och utbrast: Alltså den här tidningen… den är skitbra! Då hade hon just läst igenom hela intervjun med Samantha Fox.

Det är själva avvägningen mellan högt och punkigt lågt som gör tidningen Mums så bra. Mitt favoritinslag i det första numret är intervjun med Eli Levén, även om Leila K:s inspektion av emokids i storstadsdjungeln förstås också hamnar högt upp på listan.

Mums finns enligt hemsidan att hämta på utvalda butiker i Malmö, men går också att läsa på webben.

Pussmums!

Emosexuell

Posted in Androgynitet trans och queer, Sexualitet with tags on december 29, 2009 by Bobbi

Diskussion i Homo & Bisexualitet-forumet på Helgon:

John_Izack K20 30/9 kl 15:49
Satt och funderade… undrar om det finns ett uttryck för om man varken blir kär i/sexuellt attraherad av män eller kvinnor, utan enbart de som är ”mittimellan”/antingen eller/både man/kvinna?
Vad tror ni? Eller skulle det vara en så liten grupp människor som känner så att det inte är värt att sätta en ettikett på det?

emolizer K24 17/11 kl 00:47

Det kallas Emosexuell

John_Izack K20 24/11 kl 02:25
Haha, WIN! 😀

Beau T35 26/12 kl 20:23
Yay! det är jag

Året var 2009

Posted in Musik, Reflektioner, Självbiografiskt, Stella betyder stjärna, Tatuerade tårar, Tecknat och målat with tags , , , , , , , on december 28, 2009 by Bobbi

Några dagar kvar men… summeringen kommer nu ändå!

2009 var onekligen ett händelserikt år, och om jag skulle beskriva det med ett ord skulle det antagligen bli med ordet emo.
Första dagen på jobbet efter julledigheten fick jag kommentaren att jag såg ut som ”han den där Daniel” och personen menade Henrik Berggren i Broder Daniel. Det var kanske det som satte ribban för resten av året?

Hur likt det egentligen var kan kanske debatteras. Har ju inte ens stjärnor under ögonen..!

I februari fick jag en emo-haiku av nån som jag då inte kände särskilt väl, men som blev en viktig vän, närmare bestämt en med stort V.

I mars började jag på Selfmade och i maj startade jag den här bloggen! Lite skakigt kändes det i början att välja vad som passade och inte passade att skriva om, men efter hand har det klarnat känns det som.

En av årets höjdpunkter var Yvonne-spelningen i juni på Debaser då jag fick återuppleva min gamla idol Henric de la Cour på scen. Jag skojar inte när jag säger att jag var duktigt into Yvonne för duktigt länge sen.

Tänk om jag hade vetat då att detta skulle hända femton år senare!

Jag blev singel efter åtta år och flyttade till ett område i Malmö som jag inte trodde att jag skulle trivas i. För att peppa upp mig kallade jag det Prag 8. Jag trivs mycket bättre än jag trodde. Det är lite schysst maffiastämning här!

Hösten var lång och jag dansade för lite men såg några bra spelningar: Anathema, Katatonia och Muse. Jag skrev inte mycket, och det hoppas jag att jag ska ändra på: nästa år har jag tänkt att jag ska jag avsluta mitt andra bokmanus Tatuerade tårar och börja på det tredje som just nu har arbetsnamnet Stella betyder stjärna.


Stella

På varje filmfestival som var (Malmö Queer Art & Film Festival, CGLFF och Sensurround) trodde jag att jag skulle se massor av filmer men det blev bara en eller ett par på varje. Lucia Puenzos nya film The Fish Child var inte så bra som jag hoppades. På Sodomi – det är svårt att låta bli recenserade jag under hösten mycket dokumentärer – jag vet inte varför egentligen. Störst intryck av dem gjorde SqueezeBox, för att den handlade om ett ställe som jag tror att jag hade älskat att gå till!

Jag hittade Kontrapunkt. Det var bra.
Jag lyckades stävja en begynnande höstdeppighet med hjälp av D-vitamin (och lite placebo, kanske).
Jag gick på ElectriXmas och kom ihåg hur kul det är att dansa. Och att kramas.

Och just det, jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra på nyårsafton, men jag hoppas att jag under kvällen kommer att känna mig ungefär såhär:

Little Jimmy Urine från MSI – spektakel, glamour, f-words och dekadens! Skål för det.

Juldagen

Posted in Dagbok with tags on december 25, 2009 by Bobbi

Jag sitter och snokar lite på nätet om en gammal vän som jag inte längre har nån kontakt med. Jag har hittat ett nummer som kanske går till honom och funderar på om jag ska messa. Har också hittat en bild och han ser knappt en dag äldre ut än när vi senast sågs för kanske nio år sen. Det är en person jag saknar, en som förhöjde livet med sin galenskap, en jag ofta tänker på och pratar om. Ändå känns det lite läskigt att ta kontakt.

Muse Bliss förgyller mina högtalare, utanför håller snön på att smälta. Tonåringen, hennes mormor och jag ska snart ut och Tonåringen ska sätta sprätt på en del av sina julklappspengar. Jag tycker så mycket om julen, det vet ni redan. Jag har gått runt som på små rosa (!) moln den senaste veckan, både på grund av julmyset och lite andra saker. Önskar det alltid kunde vara så här!

Från mig till er: en skär jul

Posted in Konstiga saker, Självbiografiskt, Tecknat och målat with tags on december 24, 2009 by Bobbi

Jag har hittat en önskelista från 1984 som ganska tydligt pekar ut vilka dolda motiv jag kan ha för att i vått och torrt försvara färgen rosa (som jag för övrigt kallade skärt när jag var liten).

Önskningar, i urval:

#4 Små askar med söta bilder, mönster, stenar el dyl
#5 Snäckor (stora och små)
#6 Små skära saker (t ex skära suddgummi, skära m.m, skärt brevpapper, skära böcker, skära vänsböcker)
#7 Allt med My Melody
#8 Små andra saker
#9 Överraskning
#11 Onödiga söta saker
#34 Ett litet djur i: glas, plast, päls, tyg eller något annat
#45 En julkalender för hela året

Under själva önskelistan hade jag kladdat lite:

Om jag inte tar helt fel föreställer det tjejer som hoppar från trampoliner och förolyckas på olika sätt. Vet inte hur det hänger ihop med alla de där små söta skära sakerna men på nåt sätt går det säkert ihop.

God jul!

Tränga under ytan

Posted in Identitet, Reflektioner, Självbiografiskt, Subkulturer on december 23, 2009 by Bobbi

I förra veckan genomförde jag en intervju (som kommer här på bloggen när den är färdigskriven) och då pratade vi bland annat om grupper och att känna tillhörighet – något som jag ibland tycker mig ha svårt med.

Jag har en experimentlusta som är väldigt stark och jag tycker om att avvika, eller kanske är det att sticka ut jag gillar: om jag går på en metaltillställning klär jag mig gärna i vitt och på gothfestival i rosa… etc. Jag har en förkärlek för att prova nya saker, så när jag har gått ett tag till samma ställen vill jag gärna testa annat, även om jag gillade att vara där jag var. Allt det där resulterar i att jag sällan känner mig riktigt hemma någonstans. Det är lite som att ömsa skinn. När jag var yngre bytte jag subkultur: ”nu är jag punkare”, ”nu är jag goth”, ”nu är jag poptjej” och längtade nästan efter att byta namn som en indian när jag gick in i ett nytt stadium. (Längtade efter, förresten, det gjorde jag ju också ett par gånger, bytte namn alltså, men det är en annan historia.) Helst ville jag sopa igen spåren av min gamla identitet när jag gick vidare: Nu är den borta, nu är jag så här i stället.

Så extrem är jag inte idag men jag känner fortfarande igen vissa drag. En sorts flyktighet. Jag har sagt till Vän någon gång på skämt att jag är subkulturskameleont, och det både ligger nånting i det och inte. Jag älskar att tolka koder, anpassa mig tillräckligt för att känna mig (hyfsat) trygg men avvika så pass att jag får uppmärksamhet. Ytligt? Ja ibland gör det att saker känns ytliga, eller rättare sagt: det kanske är jag som inte kommer under ytan. Det hinner jag inte, för då är jag redan på väg nån annanstans…

Men. Jag har en del vänner och människor som hänger i, och som har sett mig byta skepnad och riktning ett antal gånger. Och de finns kvar oavsett. Med dem känner jag mig hemma. Kanske räcker det. Kanske är det inte så viktigt att alltid känna tillhörighet? Kanske är det inte farligt att känna sig utanför ibland?
Jag tänker så, när jag står lite i utkanten och betraktar dem som verkar höra till (gör de?), och jag tänker att det är bra att jag är där fast jag inte känner mig hemma, fast jag känner mig obekväm och felaktig, och jag tänker: det var ju det här du ville. En annan del av mig svarar att jo, det var det ju, men nu känner jag mig rädd.
Men sen tänker jag: ja, det är meningen att man ska vara rädd. Ibland.

Inte alldeles för ofta bara.