Arkiv för grunge

Grungen står upp för det fula

Posted in Musik, Reflektioner, Stil/mode, Subkulturer with tags , , , on november 28, 2009 by Bobbi

En del kanske tror att jag inte gillar grunge i och med att jag ett par inlägg ner påstod att grungen dödade androgyniteten. Så är dock inte fallet, jag gillar grunge, och särskilt gillade jag det runt 1992 (föga förvånande). Mitt favoritband var Melvins och enligt mig var det de som tillsammans med band som Sonic Youth och Dinosaur Jr bäddade för grungevågen.

The Melvins

När jag såg Melvins på KB för ett par år sen tänkte jag på att de var ett perfekt botemedel mot åldersångest. Buzz kan aldrig bli ocool. Hans hår blir bara bättre med åren.

Och det är en sak jag verkligen gillar med grunge: att kulturen står upp för och värnar om det fula. På så sätt är den nästan motsatt goth, som jag kan tycka handlar ganska mycket om att vara clean och snygg. Ok, allt som ryms under goth-paraplyet är inte polerat, men den finns där ändå, känslan av att det är viktigt att se bra ut. Grunge däremot är köttigt, där kan man få status genom att ha ett stort hår eller vara utflippad. Saker är inte så allvarliga. So what om man inte är fotomodell, man kan vara cool ändå, right? Det handlar om att vara ful med klass.

Don’t go out in the mud, honey!

Grungen dödade androgyniteten

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Musik, Reflektioner, Scen with tags , , , on november 23, 2009 by Bobbi

I lördags var jag och såg Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med Vän. Efteråt stod vi stjärnögda utanför bion och fattade inte riktigt vad som träffade oss.

Jag har lyssnat en del på David Bowie, men jag har aldrig sett en filmupptagning från någon spelning. Och… nu förstår jag liksom vad hela grejen handlade om!

Filmen är alltså en upptagning från Bowies sista konsert som Ziggy StardustHammersmith Odeon 1973, och från det att han äntrar scenen tills bandet går av igen sitter jag som klistrad. Bowie byter kläder typ fyra gånger under spelningen och varje gång blir jag lika andlös över hur fantastiskt snygg han är. Men fast det är så pass mycket yta och teater känns det helt självklart och äkta. Han ger intryck av både pondus och självdistans.

Jag blev väldigt nyfiken på hur fansen tog övergången från färgexploderande, kontroversiella Ziggy Stardust till den slätstrukna kostymman jag upplever att Bowie blev på 80-talet. Hade jag varit med (ja, alltså, medveten) på den tiden hade jag gråtit blod: min besvikelse hade antagligen inte känt några gränser. Kände folk så, eller var de bara glada att han fortsatte göra musik över huvud taget? Finns nån David Bowie-fantast som kan fylla i luckorna?

Ungefär så här lät min och Väns konversation efter filmen:

Vän: Fan… androgynitet är det som gäller nu.
Jag: Ja eller hur. Jag fattar inte vad du håller på med. Du har ju ialla fall chansen!
Vän: Men jag måste bli lite mera skinny.
Jag: Äh du är väl skinny?
Vän: Ja men… inte så där.
Jag: Undrar om David Bowie var tvungen att sluta vara Ziggy Stardust för att han inte orkade svälta längre? (funderar)
Jag: Vi måste ha en Bowie-fest.
Vän: Ja.. där vi lyssnar på låtarna i precis den ordningen de var på spelningen. Och så måste jag be (annan väns namn) att sy upp några Bowie-kostymer åt mig! (drömmer)
Vän: Jävla åttiotal som förstörde androgyniteten. Eller förresten, åttiotalet var kanske ganska androgynt det med.
Jag: I alla fall till mitten, slutet… sen kom grungen och dödade den. Fan! Om jag hade fattat det då hade jag kanske inte gillat Nirvana så mycket! (aggressiv)
Jag: Men alltså… de där sista kläderna… med den genomskinliga tröjan…
Vän: Och de där tajta brallorna som slutar här (pekar på ankeln)… och platåträskor…
(båda himlar med ögonen och dör)