Relationer som varar vs betydelsefulla möten

Jag har tänkt mycket den senaste tiden, på människor, på kärlek, på normer.

Jag har funderat på att någon sorts vedertagen norm verkar vara att man kan avgöra hur lyckad/lycklig en kärleksrelation är genom att titta på hur lång tid den varar. Det tycker jag är en underlig måttstock. Är det inte att diskvalificera kraften i relationer och möten, som väl kan vara betydelsefulla även om de inte varar länge?

Har du någonsin mött någon en kort tid som påverkade hela ditt liv? Det har jag.

Varför bedömer då de flesta kärleksrelationer utifrån ifall de kommer att vara? ”Är personen ”pojkväns/flickväns/giftasmaterial”, ”Kan vi leva ihop för alltid?”

Visst är det fint med långvariga relationer om de är bra. Men om det är det enda som gäller kanske man avstår från relationer som har en egen kvalitet, för att de inte har potential att vara ”hela livet”.

Jag är trött på tvåsamhetsnormen, på att man förväntas söka någon att dela ett livsprojekt med. Mest trött är jag på den del av den som biter sig fast i mig, och påverkar mina val.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: