Arkiv för juni, 2010

Ooooo sött!

Posted in Dagbok with tags on juni 23, 2010 by Bobbi

Haha. Ni vet när man äter en massa godis och det blir så där sött att det kryllar och nästan gör ont i munnen… men man ändå inte kan sluta stoppa in mer? Så känns det när Sockersaken ler. Det är bara glitter och fräknar och solbränna och solsken, all the way to San Fran. Ja. Det är bryggor och segelbåtar och sommar på Västkusten. För hela slanten.

Hehum. Jag drack kanske lite för mycket. ^^

Otto! ❤

Annonser

Rekreation

Posted in Dagbok, Identitet on juni 23, 2010 by Bobbi

Rekreation. Intressant ord.
Det är vad jag håller på med just nu. Jag rekreerar mig. Återskapar. Backar bandet. Det är en massa glimtar. Bilder från alla perioder av mitt liv, bilder som jag sätter upp på en tavla. En tavla som innehåller allt.
Så att jag kan se den. Helheten.

För jag ska försöka att aldrig mer tappa bort mig själv. Inte svika, inte vika undan. Jag vill aldrig nånsin mer bli inlåst. Av mig själv.

Det jag har och upplever just nu är ovärderligt och kan aldrig vägas upp av något sammansmältande, någon trygghet.

Friheten syns där långt borta. Friheten. Fatta! 🙂

Utmanad

Posted in Dagbok, Leva och överleva with tags on juni 20, 2010 by Bobbi

Det händer så mycket nu att jag knappt hinner samla tankarna mellan varven. Kanske är det inte heller möjligt.
Jag som brukar analysera en massa hamnade plötsligt i en situation där jag bara tänkte: Nä. Ingen idé att fundera på det här. Ingen idé att försöka tänka ut ett svar, en lösning, en väg. Jag får bara se vad som händer, hur det kommer kännas.
Idag är jag märkligt befriad från tankar. Stan och fika och filmkväll står på agendan. Den här helgen har känts som en av de längsta i mitt liv.

Tror att mitt behov av att kontrollera världen och verkligheten står inför att bli ordentligt utmanat.

Lite söndags-Muse

Den sista månaden

Posted in Festival, Leva och överleva, Självbiografiskt, Skrivet with tags , , on juni 12, 2010 by Bobbi

Jag blev tillsammans med S på Hultsfredsfestivalen 1991. När jag åkte dit hade jag inte ätit på fem dagar. Mitt beslut såg ut som så att jag aldrig mer skulle äta. Helst inte sova heller.

S och L hade funnits  utkanten av Färjenäsgänget under hela den här sommaren. De var två små punkare från Sundsvall, med söta uppnäsor och rosa hår.

För mig var det andra gången på Hultsfred, men så mycket hade hänt sedan förra festivalen att det kändes som mycket längre tid. Jag hade bott på husockupationen sedan i januari.

På vägen mot campingen drack jag Baileys ur en Pucko-flaska. Big-Jimpa, ett av ”Eskilstuna-dräggen” som brukade komma till Färjenäs, hälsade mig genom att slå den ur min hand. ”Pucko, fy fan vad löjligt!”

Vid campingen, där vi slagit upp våra tält, mötte jag S. Hans ansikte var blåslaget. Han hade själv dunkat huvudet i bordet på tåget under den korta resan med smalspår från Hultfreds central till festivalen. Och sedan på vägen hade han också mött Big-Jimpa. S grät och blödde ur näsan. Jag minns att vi satt på gräset vid tälten och jag kramade honom och tyckte så synd om honom att jag själv fick näsblod.

Det var varmt. Såren på min handled varade sig så att det gick att krama vätska ur förbandet. Jag hade läst att sår som öppnade sig mer än ett par millimeter borde sys. Gliporna på min underarm var närmare fem millimeter, och det dunkade i armen så att jag måste hålla den ovanför huvudet när jag sov. Jag var stolt över såren. Jag höll dem öppna. Den irriterande tjejen jag inte kände i vårt tältläger var den enda som frågade vad jag hade gjort.

På kvällen gick vi runt på festivalområdet och när S fick veta att jag inte ätit på länge köpte han godis till mig, sådana där godisremmar som brukar finnas på festivaler, och jag tänkte ”skit samma” och åt dem.

Sista nattern var jag och S i ett tält med människor jag tror att S kände. Vi drack läkarsprit blandad med apelsinjuice och jag slumrade med huvudet i S knä. Plötsligt såg jag långtradaren alldeles tydligt, hur den kom dånande rakt emot oss. Vi hade ställt tältet på en motorväg. Jag kastade mig upp, ut, i panik, för att rädda mitt liv. Några sekunder senare fann jag mig stående vid tältet, och S pratade lugnande med mig. ”Ska vi gå en promenad?”

Tillbaka i Göteborg fortsatte jag vara tillsammans med S och mitt minne av den månaden är att mycket handlade om nattliga promenader. Tillsammans med honom, för att jag inte klarade att sova brevid honom. Jag var för rädd. Och ensam, planerande min egen död.

Jag tog inte farväl av S, den där sista dagen på Färjenäs, när jag ringde min bror och bad honom fixa så att pappa hämtade mig. När det stod klart för mig att jag inte förmådde ta mitt liv.
Jag skämdes för att jag hade misslyckats med att leva fri i fristaden Färjenäs. Och jag mådde alltför dåligt för att förstå och ta hänsyn till en annan persons känslor. Så jag bara stack. Hamnade på barnpsyk i Kalmar, eftersom synfältet krympt till en tunnel med bara en enda liten prick av ljus långt långt borta.

Jag vet inte om jag någonsin bad S om förlåtelse.


Metallicas Enter Sandman kom i samma veva och kommer alltid att påminna mig om hallucinationen med tältet på motorvägen.

Orden

Posted in Dagbok, Musik, Skapande, Tatuerade tårar on juni 8, 2010 by Bobbi

Just nu har jag svårt med orden. Kanske för att jag har svårt med tankarna. Känslorna. Alltihop.

Tycker om att lyssna på känslosam musik då. Drama queen-musik. Gärna sån som känns tonårig. Som MSI, eller Broder Daniel. Eller AFI. Som Micki i Tatuerade tårar tycker så mycket om.
Längtar efter att skriva, men hittar inte ron. Ja, längtar verkligen efter att få fly in i skrivandet. För det är nästan för mycket liv, för mycket verklighet, i mitt liv just nu.

Kanske är det vad jag ska göra. Skriva. Inte tänka så mycket. Bara skriva.

Vilja

Posted in Reflektioner on juni 4, 2010 by Bobbi

Jag har tänkt på det här förut, men idag slog det mig igen när jag cyklade till jobbet; att en av de starkaste sakerna jag tycker man kan känna i förhållande till en annan person är den här:

Du får mig att vilja bli en bättre människa.