Archive for the Tatuerade tårar Category

www.transcenders.se

Posted in Jag är skillnad, Skapande, Skrivet, Stella betyder stjärna, Tatuerade tårar on december 9, 2011 by Bobbi

Mina berättelser har hittat en ny plats på nätet: www.transcenders.se

Transcenders

Denna sajt är en samlingsplats för alla berättelser som hör hemma i världen Transcenders, och man kommer att kunna följa karaktärer både online och i bokform (snart!)
🙂

Back to life

Posted in Dagbok, Reflektioner, Stella betyder stjärna, Tatuerade tårar on juli 27, 2010 by Bobbi

Det är en tid av mycket tankar nu, när jag lite har kommit ur det lyckorus som jag befann mig i ett tag. Känns märkligt att vara tillbaka i den vanliga verkligheten igen, men också ganska välkänt och skönt.

Den här sommaren har jag skrivit mycket. Först skrev jag färdigt ett utkast av Tatuerade tårar. Sedan började jag på Stella betyder stjärna. På den har jag kommit en bit. Kanske 10 % om man ser till ordantalet. Långt ifrån 10 % av arbetet dock. 🙂

Nu sitter jag och lyssnar på VNV Nation och vilar mig inför eftermiddagens matlagningspass och kvällens fest. Jag är med och lagar mat till en filminspelning, och igår var vi ute vid öresundsbrofästet hela eftermiddagen i en fantastisk kvällssol som aldrig verkade vilja ta slut…

Jag har skrivit förut att ett av mina favorituttryck är ”Lita på det oväntade” och som tur är händer det en del oväntat, även fast jag inte längre går runt i en skimrande bubbla som svävar ovanför ett rosa moln.
Saker som gör mig glad. Saker som gör mig ledsen.
Precis som det ska vara.


När evigheten väl är där, känns den faktiskt inte särskilt lång.

Patchouli!

Posted in Androgynitet trans och queer, Dagbok, Identitet, Musik, Stella betyder stjärna, Tatuerade tårar with tags on juli 7, 2010 by Bobbi

Jag har skrivit några gånger om en känsla av frihet som jag har just nu. Ett par inlägg ner skrev jag: ”Det jag har och upplever just nu är ovärderligt och kan aldrig vägas upp av något sammansmältande, någon trygghet.”

Men jag kom på idag att det behövs ett tillägg till det där. För jag tror inte att jag skulle kunna uppleva den frihet jag känner nu, om jag inte tidigare hade fått uppleva trygghet och sammansmältning med en person.

Jag hade ett åtta år långt förhållande som tog slut för lite mer än ett år sen. I det känns det som att jag fick några pusselbitar lagda i mig, bitar som jag saknade, och jag tror att det gjorde mig mera hel än vad jag någonsin varit tidigare.

Att jag nu värderar friheten högre än det mesta annat beror på att jag kanske förmår vara fri nu. På ett annat sätt. För att jag inte behöver leta efter bitarna som saknas.

Processer kan vara väldigt långa. Det som jag känner ”resultatet” av just nu påbörjades för tre år sedan nån gång. När jag började tänka kring frihet i relationer, kring symbios och autonomi, och vad det är att vilja älska och bli älskad.

Fortfarande kan det kännas skrämmande att se andra möjliga relationsformer än de som följer normerna.
Men känslan av frihet, möjlighet, är starkare!

Nog om det.

En textrad från The Arks Patchouli beskriver nästan precis hur jag känner mig just nu:

I’ve got sunshine in the palms of my hands, generating slowly into somekind of a wave of a trance, I’m reacting madly. If I was home I wouldn’t be late to tell you!


Jag har lyssnat på den låten om och om igen de senaste dagarna. Den är så härligt dansbandstacky, och jag älskar att den börjar så där direkt med sång som bara brister ut!

Annars har jag semester just nu, och njuter av att varva göra ingenting med att skriva på Tatuerade tårar och planera för Stella betyder stjärna.

Och så en liten sak extra:

Tusensköna!
Du uppfyller ett behov av ett möte på ett helt annat plan, ett plan som är mitt inuti min hjärna. Mitt inuti. I centrum. Av allt.

Bah så du vet! ^^

Orden

Posted in Dagbok, Musik, Skapande, Tatuerade tårar on juni 8, 2010 by Bobbi

Just nu har jag svårt med orden. Kanske för att jag har svårt med tankarna. Känslorna. Alltihop.

Tycker om att lyssna på känslosam musik då. Drama queen-musik. Gärna sån som känns tonårig. Som MSI, eller Broder Daniel. Eller AFI. Som Micki i Tatuerade tårar tycker så mycket om.
Längtar efter att skriva, men hittar inte ron. Ja, längtar verkligen efter att få fly in i skrivandet. För det är nästan för mycket liv, för mycket verklighet, i mitt liv just nu.

Kanske är det vad jag ska göra. Skriva. Inte tänka så mycket. Bara skriva.

En till

Posted in Dagbok, Självbiografiskt, Tatuerade tårar on maj 27, 2010 by Bobbi

Ibland är det som att livet går in i en särskild fas.
Just nu verkar det vara en då det ska trassla sig. I relationer. Just i en tid när mitt hjärta tycks lite extra uppblött och skrapkänsligt.

”Det knörvlar sig!” brukade min kusin förtvivlat skrika när strumporna korvade sig innanför stövlar och overall, och lite så känns det.

Det är så jag funderar på om det är nu det är rätt tillfälle att skriva klart Tatuerade tårar (min-bok-som-aldrig-blir-färdig). Umgås med fiktiva karaktärer ett tag, de man vet var man har (för det mesta i alla fall). Stänga av fejsan och låta bli att lockas ut av alla spännande begivenheter.

Men. Solen skiner och sommaren är just på intåg med dunder och brak. Känns inte som rätt tid att låsa in sig. Så jag tror jag ska ge de där riktiga, ute i världen, en chans till.

I’m only gonna break your heart

Posted in Musik, Tatuerade tårar with tags on april 2, 2010 by Bobbi

Jag vet inte varför, men jag tycker så himla mycket om den här videon. Det är Tonåringen som brukar höra på den. Märkligt hur såna där plastiga låtar som man direkt slutar lyssna på om de kommer på radion kan väckas till liv, när någon framför dem från hjärtat!

.. Sen så är de jättesöta också! Och tjejen till höger påminner om Mija, en av karaktärerna i Tatuerade tårar.

Året var 2009

Posted in Musik, Reflektioner, Självbiografiskt, Stella betyder stjärna, Tatuerade tårar, Tecknat och målat with tags , , , , , , , on december 28, 2009 by Bobbi

Några dagar kvar men… summeringen kommer nu ändå!

2009 var onekligen ett händelserikt år, och om jag skulle beskriva det med ett ord skulle det antagligen bli med ordet emo.
Första dagen på jobbet efter julledigheten fick jag kommentaren att jag såg ut som ”han den där Daniel” och personen menade Henrik Berggren i Broder Daniel. Det var kanske det som satte ribban för resten av året?

Hur likt det egentligen var kan kanske debatteras. Har ju inte ens stjärnor under ögonen..!

I februari fick jag en emo-haiku av nån som jag då inte kände särskilt väl, men som blev en viktig vän, närmare bestämt en med stort V.

I mars började jag på Selfmade och i maj startade jag den här bloggen! Lite skakigt kändes det i början att välja vad som passade och inte passade att skriva om, men efter hand har det klarnat känns det som.

En av årets höjdpunkter var Yvonne-spelningen i juni på Debaser då jag fick återuppleva min gamla idol Henric de la Cour på scen. Jag skojar inte när jag säger att jag var duktigt into Yvonne för duktigt länge sen.

Tänk om jag hade vetat då att detta skulle hända femton år senare!

Jag blev singel efter åtta år och flyttade till ett område i Malmö som jag inte trodde att jag skulle trivas i. För att peppa upp mig kallade jag det Prag 8. Jag trivs mycket bättre än jag trodde. Det är lite schysst maffiastämning här!

Hösten var lång och jag dansade för lite men såg några bra spelningar: Anathema, Katatonia och Muse. Jag skrev inte mycket, och det hoppas jag att jag ska ändra på: nästa år har jag tänkt att jag ska jag avsluta mitt andra bokmanus Tatuerade tårar och börja på det tredje som just nu har arbetsnamnet Stella betyder stjärna.


Stella

På varje filmfestival som var (Malmö Queer Art & Film Festival, CGLFF och Sensurround) trodde jag att jag skulle se massor av filmer men det blev bara en eller ett par på varje. Lucia Puenzos nya film The Fish Child var inte så bra som jag hoppades. På Sodomi – det är svårt att låta bli recenserade jag under hösten mycket dokumentärer – jag vet inte varför egentligen. Störst intryck av dem gjorde SqueezeBox, för att den handlade om ett ställe som jag tror att jag hade älskat att gå till!

Jag hittade Kontrapunkt. Det var bra.
Jag lyckades stävja en begynnande höstdeppighet med hjälp av D-vitamin (och lite placebo, kanske).
Jag gick på ElectriXmas och kom ihåg hur kul det är att dansa. Och att kramas.

Och just det, jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra på nyårsafton, men jag hoppas att jag under kvällen kommer att känna mig ungefär såhär:

Little Jimmy Urine från MSI – spektakel, glamour, f-words och dekadens! Skål för det.