Archive for the Scen Category

No Tears for Queers

Posted in Androgynitet trans och queer, Litteratur, Reflektioner, Scen, Sexualitet with tags , , , , on mars 24, 2010 by Bobbi

Förra veckan var jag och såg teaterföreställningen No Tears for Queers, Riksteaterns och Regionteater Västs pjäs som bygger på boken med samma namn av Johan Hilton. I båda skildras tre hatbrott mot homosexuella: mordet på Matthew Shepard i Laramie 1998, mordet på Johan Petersson i Katrineholm 2002 och mordet på Josef Ben Meddour i Göteborg 1997.

I boken tittas det ingående på förövarna och på de mekanismer som kan ligga bakom den här typen av brott: En manlighet som definieras av maktutövning och där en stor del av kommunikationen sker genom våld och syftar till att skilja riktiga män från kärringar och bögar.

Detta ligger också till grund för teaterpjäsen, men här tappades en del av fokuseringen på gärningsmännen och hamnade i stället på brotten i sig – fullt förståeligt när dessa ska beskrivas begripligt på kort tid – men jag saknade inblicken i psykologin hos förövarna och i settingen kring morden, eftersom det är denna som skapar en tydligare bild av varför hatbrotten sker.

De korta dramatiserade sekvenser som belyste ”manlighet” (av den typ jag beskrev ovan) var det bästa i pjäsen och för min del hade de gärna fått ta större plats, på bekostnad av den mer dokumentära skildningen av brotten.

Det är förstås svårt att göra om en lång reportagebok till dramatik, och i slutändan är det viktigare att det görs, för att på så sätt nå ut till fler, än att det görs helt perfekt.

Annonser

Grungen dödade androgyniteten

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Musik, Reflektioner, Scen with tags , , , on november 23, 2009 by Bobbi

I lördags var jag och såg Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med Vän. Efteråt stod vi stjärnögda utanför bion och fattade inte riktigt vad som träffade oss.

Jag har lyssnat en del på David Bowie, men jag har aldrig sett en filmupptagning från någon spelning. Och… nu förstår jag liksom vad hela grejen handlade om!

Filmen är alltså en upptagning från Bowies sista konsert som Ziggy StardustHammersmith Odeon 1973, och från det att han äntrar scenen tills bandet går av igen sitter jag som klistrad. Bowie byter kläder typ fyra gånger under spelningen och varje gång blir jag lika andlös över hur fantastiskt snygg han är. Men fast det är så pass mycket yta och teater känns det helt självklart och äkta. Han ger intryck av både pondus och självdistans.

Jag blev väldigt nyfiken på hur fansen tog övergången från färgexploderande, kontroversiella Ziggy Stardust till den slätstrukna kostymman jag upplever att Bowie blev på 80-talet. Hade jag varit med (ja, alltså, medveten) på den tiden hade jag gråtit blod: min besvikelse hade antagligen inte känt några gränser. Kände folk så, eller var de bara glada att han fortsatte göra musik över huvud taget? Finns nån David Bowie-fantast som kan fylla i luckorna?

Ungefär så här lät min och Väns konversation efter filmen:

Vän: Fan… androgynitet är det som gäller nu.
Jag: Ja eller hur. Jag fattar inte vad du håller på med. Du har ju ialla fall chansen!
Vän: Men jag måste bli lite mera skinny.
Jag: Äh du är väl skinny?
Vän: Ja men… inte så där.
Jag: Undrar om David Bowie var tvungen att sluta vara Ziggy Stardust för att han inte orkade svälta längre? (funderar)
Jag: Vi måste ha en Bowie-fest.
Vän: Ja.. där vi lyssnar på låtarna i precis den ordningen de var på spelningen. Och så måste jag be (annan väns namn) att sy upp några Bowie-kostymer åt mig! (drömmer)
Vän: Jävla åttiotal som förstörde androgyniteten. Eller förresten, åttiotalet var kanske ganska androgynt det med.
Jag: I alla fall till mitten, slutet… sen kom grungen och dödade den. Fan! Om jag hade fattat det då hade jag kanske inte gillat Nirvana så mycket! (aggressiv)
Jag: Men alltså… de där sista kläderna… med den genomskinliga tröjan…
Vän: Och de där tajta brallorna som slutar här (pekar på ankeln)… och platåträskor…
(båda himlar med ögonen och dör)

Muse, Parken Köpenhamn

Posted in Musik, Scen with tags , , , on oktober 27, 2009 by Bobbi

Dagen jag skulle på Muse började med att jag fick nåt slags migränanfall som gjorde mig så yr och illamående att jag inte kunde resa mig ur sängen. Därför kändes det lite som ett mirakel när jag på kvällen ändå satt på tåget till Köpenhamn. Det krävde all min viljestyrka och många huvudvärkstabletter, men åh vad glad jag är att jag tog mig iväg!

Matt Bellamy
Bild:

http://www.flickr.com/photos/falh/ / CC BY-SA 2.0

Aftonbladets recension av Muse-konserten på Hovet i Stockholm var inte nådig. Recenscenten Håkan Steen skrev redan för åtta år sedan att ”ger man sig i kast med den här sortens stämningsbaserad rock är subtilitet a och o” och i den nya recensionen citerar han sig själv. Subtilitet, varför då säger jag, när det finns Muse? Det finns många artister (t ex Katatonia och Anathema) som hanterar både skörhet och driv och Muse kanske inte hör till dem i samma utsträckning, men jag gillar det spektakulära och det extraordinära. Det enda som möjligtvis saknades var intimitet, men sådan är svåruppnådd på spelningar i den här storleksklassen.

För mig var det första gången på en så stor konsert (bortsett från på festivaler), och jag konstaterar att jag nog aldrig förut varit fan av något band som är så populärt. Det var pampigt. Scenbygget, ljuset… men mest av allt att se ett hav av människor röra sig som en person, belysta av strålande grön laser.

Vad jag gillar mest med Muse knyter an till det Aftonbladets recenscent skriver om: Det är definitivt svulsigt, full on, det är pretentiöst (ibland i överkant även för mig) men de ber aldrig om ursäkt för vad de är och gör. Det är stora gester, men för mig känns de aldrig oärliga eller konstlade. Det som bandet visar upp på scenen är äkta glädje.

Huvudvärken till trots fick hits som New Born, Starlight, Plug in Baby och Knights of Cydonia mig och resten av läktaren att stå upp och hoppa. Jag hade gärna tagit en spelning till, rakt av, efter de två timmarna.

soap

Och jo förresten, Matt Bellamy, jag är fortfarande singel. Tänkte det kunde vara bra för dig att veta.

Kulturhuset Kong

Posted in Info, Klubb och dans, Scen with tags , , on oktober 8, 2009 by Bobbi

Spännande att se vad som händer när Institutet och klubbarna Instead of Gospel och Kristallen gör gemensam sak i nya kulturhuset Kong (fd Amore) på Beijerskajen (nästan granne med vårt kontor trevligt nog!). Artikel i Sydsvenskan här. Saxat: ”Gemensamt för alla är att vi gör annorlunda grejer. Konstiga, speciella och udda prylar. Så beskriver Palle Tenfalk, en av medlemmarna i musikerkollektivet Instead of Gospel, vad Kong ska vara.” Okej, bra där!

Nije på Kontrapunkt

Posted in Klubb och dans, Musik, Scen with tags , on september 7, 2009 by Bobbi

Till slut fick jag chansen att se Nije, på Kontrapunkt i lördags. Och snacka om perfekt ställe att uppträda på!
Jag har ju försökt förut, bl a på Möllevångsfestivalen, men då krånglade tekniken. Den här gången ställde den upp tillräckligt länge för att det skulle bli en upplevelse.

Nije1

En beslöjad kvinna i heltäckande sjal kommer ut på golvet ackompanjerad av elektroniska slingor och ljud.
Överfallet hon utsätts för består av ljus. För det är ljus som, när slöjan avtäcks, får hennes kläder att reagera och påverka musiken, och det hon attackeras av är strålkastare och stroboskop i händerna på vitklädda, anonyma män som får mig att tänka Clockwork Orange och ultravåld…

Nije2

Jag tyckte mycket om att det fanns en gestaltning som gjorde uppträdandet till mer en performance än ett ljudexperiment.

Nije3

Det var också första gången jag var på Kontrapunkt, och trots upphajpningen av alla som sagt hur bra det skulle vara blev jag inte besviken.

Fler fester snart, hoppas jag!

Absolut scennärvaro

Posted in Musik, Scen with tags , , on september 7, 2009 by Bobbi

Igår var jag och såg Anathema på KB.
Fronten i bandet består av tre lockhåriga, lite lunsiga bröder från Liverpool. De startade 1990 och är således rejält rutinerade, och för mig är det som att bandet alltid har funnits. Ändå upptäckte jag inte hur bra deras musik är förrän för två år sedan. Detta kanske för att deras tidiga doom/death-skivor i mitt tycke inte är de bästa (även om det var de som gjorde dem kända), utan de senare som innehåller en mycket atmosfärisk alternativrock, med sång av Danny Cavanagh, Vincent Cavanagh och Lee Douglas. Och jag vet att jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Vincent Cavanagh har en av världens vackraste röster.

2999852419_307bbafdc8_Vincent

Vincent, fotad i Lille 2008 av J. Pouille
(Mina egna foton från spelningen sög storartat, tur att Flickr finns!) http://www.flickr.com/photos/jeje62/ / CC BY-NC-ND 2.0

Jag har sett Anathema två gånger förut (detta var första gången i Malmö), och det finns en särskild spänning som uppstår varje gång de äntrar scenen. En känsla av att vad som helst kan hända. Vincent, huvudsångaren, har ett sätt att verka ilsken och oberäknelig i början av spelningar och man drar efter andan. Hur ska det gå?
Kanske behövs den ilskan för att ladda upp för det som sedan ska komma, för efter ett par låtar brukar han ändra sinnesstämning och bli glad, och skämten på underbar liverpoolska börjar komma.

Det är ganska få i publiken på KB, men redan efter ett par låtar känns det att bandet trivs, och fastän Vincents gitarr krånglar blir det inget utbrott. I stället kommer låten Angels walk among us, som jag tidigare ansett som svagare, nu framförd på ett sätt som ger mig gåshud. Varför har jag inte gillat den här, tänker jag, den är ju fantastisk.

För det är som alltid. Anathema har en otrolig scennärvaro.
Från att ha skämtat med publiken och bandmedlemmarna stiger Vincent fram till micken, sluter ögonen och sjunger nästa låt med sådan känsla att man baxnar. Hur är det möjligt? Hur kan man köra samma låtar om och om igen, och göra det varje gång på ett sätt så det känns som den enda?


Flying, från DVD:n A moment in time

Ett ord som kommer för mig är integritet. Samma sak som gör att man inte vet vad som i nästa stund ska hända gör att man också fullständigt kan vila i att artisterna på scenen gör det de helst av allt vill. De gör sitt yttersta i att skapa sin musik, sitt uttryck. De sätter sig själva i främsta rummet. Inte vad någon annan tycker. I slutändan gör det att upplevelsen för oss i publiken blir oöverträffbar. Det finns ingen osäkerhet. Det finns bara Anathema, musiken, i stunden.

Kvällens absoluta höjdpunkt blir när bandet går av scenen, och Danny Cavanagh hänger sig kvar, plockar upp den akustiska gitarren och på vad som nästan känns som impuls, börjar spela en akustisk version av Are you there. Jag tror aldrig jag har hört någon spela gitarr på det viset. Det ser ut som han inte behöver tänka över huvud taget, ur fingrarna bara rinner musiken utan minsta ansträngning. Det är oehört vackert. Jag är inte sådan som kan gråta när jag står på KB med en massa folk omkring, men om jag hade kunnat skulle jag ha gjort det då.


Vincent och Danny spelar Forgotten Hopes akustiskt i ett hotellrum

Teater och workshop om kärlek och makt

Posted in Föreläsningar/möten, Info, Leva och överleva, Scen on augusti 31, 2009 by Bobbi

KlaraMagnus”UNIFEM, ABF Malmö och Teater K hälsar er varmt välkomna till
Klara och Magnus, en kärlekshistoria?
-en pjäs om kärlek och makt

Pjäsen följs av en workshop om värderingar kring makt, sex, våld och könsroller i ledning av två dramapedagoger.

Tid: Tisdag 1/9 kl 16:30
Plats: ABF Malmö, Spånehusvägen 47, sal 302
Gratis inträde, alla välkomna! Sprid vidare!

Manus och regi samt workshop : Julia Fries
Skådespelare samt workshop : Anders Nilsson”

Eventet på Facebook