Archive for the Transcenders Category

Fantasi IRL

Posted in Fantasi och lek, Radio, Spel, Subkulturer, Transcenders with tags , , on augusti 5, 2010 by Bobbi

Intervju med Kjell-Åke ”Choken” Lundblad

När Kjell-Åke ”Choken” Lundblad kommer emot mig inne på caféet och tar av de stora svarta solglasögonen ser jag bara blodrött och svart. Inget av ögonvitan syns, bara en kolsvart ögonglob med en mörkröd iris, och så pupillen mitt i som ett hål.
Det tar tid att vänja sig vid att se in i linserna: vanliga ögon ger en annan sorts respons. Eller är det bara som det känns?


Choken på WGT

Linserna hänger med från lajv-världen och i den har Choken varit av och till sen 1992. Från början kom han med för att han kände dem som arrangerade lajven. ”Men då var det mer som en avancerad version av röda/vita rosen. Typ: Ni letar efter en sten… och alla har sina olika anledningar till varför ni vill ha stenen! Go!”
Sedan dess har både kvalitetsnivån på lajven och ambitionsnivån höjts. Choken har haft olika roller i en uppsjö av olika sorters lajv, till exempel: gycklare, äventyrare, manlig häxa, alvstridsmunk, spion, utbygdsjägare, köpman – i medeltida fantasylajv; skeppsläkare i ett skräck/piratlajv; maffiamedlem/syndikatagent för ett multinationellt företag med tvivelaktiga affärer, sjökapten (smugglare/pirat) – i sk vampyrlajv. För att nämna några!


Anton Grip – skeppsläkare

Ett lajv kan vara allt från någon dag till en vecka. Jag frågar om man i så fall är i karaktären hela tiden, och han svarar. ”En gång var jag på ett lajv som varade i en vecka, och när det slutade kom jag på att jag inte tänkt en enda privat tanke på hela tiden.”
Den gången var det skönt som flykt från en just då trasslig privat situation.

Det är olika svårt att sätta sig in i rollen man har på lajvet. Någon gång var det riktigt svårt, berättar Choken, karaktären ville inte komma till liv riktigt. Andra gånger går det mer av sig själv; karaktären passar en och kommer naturligt.

Enligt Choken finns det tre orsaker att lajva:
– Förberedelserna innan
– Själva upplevelsen
– Berättelserna som uppstår efteråt

Alla dessa är lika viktiga; upplevelsen av lajvet är alltså inte bara den tid man befinner sig där. Att berättelserna om det som hänt på lajvet är viktiga framstår klart och tydligt när jag hör Choken berätta. Det verkar finnas hur mycket som helst att ösa ur. Många av berättelserna handlar om hur verkligheten och fantasin krockar, att man inte alltid vet vad som är vad, eller om dråpliga situationer som uppstår i mötet mellan fantasi och verklighet.

Choken berättar om ett tillfälle när de var i en källare och brandlarmet gick. En person från lajvet var tvungen att gå upp och prata med vakterna som kom dit för att kolla upp det hela. Personen var själv klädd som en vakt, från en helt annan värld, med uniform med emblem och vapen i hölster. Mötet med de verkliga vakterna blev minst sagt underligt.

Ibland kan det även bli svårt att avgöra om saker som sker i relationer på lajvet händer mellan verkliga personer – ”på riktigt” – eller uppstår mellan deltagarnas rollkaraktärer.  Choken berättar om en tjej och en kille som hela tiden gnabbades. Tjejen hade en blåtira som såg väldigt verklig ut, och det tog att tag att avgöra hur mycket allvar som låg bakom deras gräl. Inget alls, visade det sig – grälandet var en del av relationen mallan karaktärerna, och hade inte något med de verkliga personerna bakom rollerna att göra.

Hur verkligt blir det, frågar jag, och Choken svarar:
”Det finns alltid en distans. Ibland blir man väldigt uppe i situationen, och reagerar på den nästan som om den vore verklig, men det finns alltid en distans.”


Zombie Walk i Malmö

Den fråga som intresserar mig mest är hur lajvandet påverkar en i den vanliga världen. Sätter det spår, som påverkar ens identitet?
”Det är berikande. Man sätter sig i situationer som man annars inte skulle hamna i”, säger Choken.

Så verkar det vara. Minnena från ett lajv är verkliga minnen som man bär med sig i en verklig värld. Vad som nu kan räknas som verkligt…
För att göra en oerhört fånig parafras på The Melvins fina textrad: ”I’m just as beautiful as your light allows”;

”I’m just as real as your lajv allows!”

Idag handlade P3 Kultur om intressanta former av lajvrollspel, där utsuddningen av gränser mellan fiktivt och verkligt används för att t ex undersöka ett tema. Det verkar bli allt vanligare att lajvrollspel används i konstprojekt, eller politiska projekt, för att undersöka en frågeställning, belysa samhälleliga fenomen etc. Jag tycker det är mycket spännande! P3 Kulturs sida, med möjlighet att lyssna på programmet, här!

Annonser

Queer Inspectors

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Platser, Sexualitet, Transcenders with tags , , , , , on januari 17, 2010 by Bobbi

Jag träffar Julia och Tommy en kväll veckan före jul när det snöar och hela Malmö håller på att förvandlas till en oigenkännlig vinterstad. Vi dricker en öl på På Besök.

”Alltihop började med att jag och Tommy var på Fusion-festivalen i Tyskland sommaren 2008”, säger Julia Nygren, queer-inspektör tillsammans med Tommy Boije. ”Och fast att det är en alternativ och socialistisk musikfestival upplevde vi båda att den var väldigt o-queer. Så vi klädde oss i rosa tajts och turkosa baddräkter och började göra små performance här och var på festivalen, för att införa lite mer queerhet… och för att få mat och öl! Det var första gången vi gick in i de roller som sen blev Queer Inspectors.”

Queer Inspectors är Julias och Tommys projekt, det ska bli en dokumentärfilm som baseras på deras undersökningar av queercommunityn i San Francisco.
Tidigare har båda arbetat med olika filmprojekt, bland annat inom filmkollektivet RåFILM. Tillsammans har Tommy och Julia gjort filmen Veteraner som vunnit pris på Pixel (Skånes Kortfilmsfestival) och visats på Folkets Bio. En dokumentär om queer-dansbandet Klas-Ingelaz är också under produktion.

För ungefär ett år sedan åkte de till San Francisco och filmade och gjorde research, och ytterligare en resa planeras för att följa upp en del av de karaktärer de mötte första gången.
Som queer-inspektörer klär de sig i en sorts queer-uniformer, som kan bestå av allt från scout-skjortor och uniformsmössor till hawaiimönstrade skjortor och klänningar, och ger sig ut för att ta tempen på queer-miljön – men kanske lika mycket för att utveckla sig själva. ”Queer kan ju handla just om att förändra och utöka roller”, säger Julia. ”Det här blir ett sätt att leka med roller, inte i vårt eget namn – det är uppenbart att vi spelar en roll. Men efter hand blir det kanske allt tydligare att det ändå är oss själva det handlar om. Karaktärerna blir ett sätt att utöka sitt indentitetsutrymme.”

Jag frågar vad de lärde sig av queer-inspektionerna och Tommy svarar att han blev förvånad över att det var ganska segregerat på sina ställen. ”Olika grupper höll sig i olika delar av staden. Jag trodde nog att det skulle vara lättare att komma in i det…”
De upptäckte också att queer hade en lite annorlunda betydelse än här hemma. I San Francisco fanns inte samma koppling mellan queer och feminism, dessutom genomsyrades queercommunityn av den i USA så påtagliga kommersialismen. ”Inställningen är att allt är till salu och även queer är en vara”, säger Julia.

De flesta de mötte hade på ett eller annat sätt arbetat med sex, och synen på detta var en helt annan än den svenskar kanske är vana vid. Begreppet sex-negativ användes om dem som opponerade sig mot exempelvis sexarbete, och sex-negativitet var inget eftersträvansvärt: här gällde det att vara sex-positiv. ”Ibland kändes det ganska oreflekterat”, säger Julia, ”men det kanske kommer som en naturlig motpol mot det konservativt kristna budskapet att sex är fel och förbjudet.”

Men att många försörjer sig som sexarbetare kan också ha en annan orsak. San Francisco och Castro-området räknas som en fristad, till vilken folk kommer från hela USA för att äntligen få lov att vara sig själva. Samtidigt saknas ett skyddsnät i samhället, och sexarbete kan vara ett sätt att skaffa egna pengar.
”San Francisco blir som ett läger för HBTQ-personer, nästan som ett flyktingläger”, säger Tommy. ”Folk sätter allt sitt hopp till SF och så hamnar de i en park… Det är intressant att en plats kan få den betydelsen, och det känns viktigt att göra filmen för att ta upp den diskussionen. Queer är i sig själv en samhällskritik, men eftersom vi undersökte queercommunityn i USA blir även det kapitalistiska systemet en del av det vi tar upp i filmen.”

Jag frågar hur framtiden ser ut för queer-inspektörerna: vad vill de att detta ska leda till?
”Vi har snackat om att inspektörerna borde åka till Litauen”, säger Tommy.
Julia fortsätter: ”Egentligen är väl drömmen att få åka runt i hela världen och göra queer-inspektioner. Det går kanske inte att tydligt stämpla en miljö som godkänd eller inte godkänd, men…”
”Fast jag gillar dubbeltydigheten i det där… att det egentligen inte går”, säger Tommy. ”Det är det roliga, att det är motsägelsefullt. Hur kan man vara expert på något som är så rörligt? Det kan man inte, och då blir det en lek även med det.
Personligen tycker jag att queer är en sån jävla lättnad. Att saker kan få lov att vara flytande, att inte allt måste definieras… Att även sådant som identitet och sexualitet får lov att omformas och förändras.”

Varför skulle en tjej klä ut sig till tjej?

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Skapande, Subkulturer, Transcenders with tags , , , on oktober 30, 2009 by Bobbi

Intervju med filmskaparen Tove Pils

Jag la till Tove på myspace för ett par månader sedan, fullständigt övertygad om att det var en kille. Profilbilden är avskuren ovanför munnen, en visserligen tjejigt fyllig mun, men med en maskulin haka och hals därunder. Och en blond svallande peruk. Så klart måste det vara en kille i drag. För varför skulle en tjej klä ut sig till tjej?

Tove Pils
Från Toves myspace

Svaret kommer under samtalet jag har med Tove en iskall kväll i oktober på Nya Tröls i Malmö. Bilderna på myspace kommer från Take my sex away, en kortfilm av Tove Pils, Lovisa Elwerdotter och Anna Eborn. Det är en dokumentär om Tove själv – och om att identifiera sig vare sig som man eller kvinna.
”Det ska vara så, att man aldrig får veta om huvudpersonen är tjej eller kille. Det ska inte heller problematiseras. Vi ville att det inte skulle uppfattas som ett problem utan som något som kan vara kul. Men en av mina lärare tyckte att det saknades förklaringar, svar på frågan varför.” Förklaringar som annars, när man skapar film, kan räknas som ett försök att skriva publiken på näsan.

Nu jobbar Tove på en längre film – runt 20 minuter ska PUSH ME bli. Den handlar om gränsöverskridande, men redan vid uttalandet av ordet märks det att begreppet kan vara problematiskt. För vad är egentligen gränsöverskridande? Vad betyder det?
Det som är gränsöverskridande för någon är det inte för en annan, och när man väl överskrider gränserna känns det som att de knappt har funnits. Tove berättar skrattande om föreställningen Queer X Show, som hon såg både i Berlin och i Malmö. Den gjorde sig betydligt bättre i Malmö – antagligen för att den i Malmö utmanade gränser på ett sätt den inte kunde göra i den större staden. När hon för kompisarna i Berlin, som hon tidigare bott i, uttryckte att showen gott kunde innehållit lite mer sex utbrast de unisont: ”NEJ inte mer SEX! Alla performance här innehåller sex. Det är såå långtråkigt!”

pushme1
PUSH ME – konceptbild. Foto: Andrea Kåberg

Just nu skriver Tove manus till PUSH ME. ”Men jag tycker det är skitjobbigt att skriva manus! Det går långsamt, jag har så svårt att koncentrera mig”, säger hon och hela hon andas rastlöshet: fingrarna plockar, kroppen ser ut att vilja brista ut i stora gester. Jag frågar om det inte går att jobba på ett annat sätt, och tänker på mer workshop-betonade metoder som jag har för mig använts i andra filmer, t ex This is England. Tove svarar att hon liksom föresatt sig att skriva ett manus, att hon behöver det för att söka finansiering, och att ett mer experimentellt tillvägagångssätt kräver mer tid och skådespelare som är beredda på att jobba annorlunda.

PUSH ME handlar om 25-åriga Siri som tillsammans med något äldre transsexuella kompisen Lee börjar testa gränser. I den nära vänskapen finns en trygghet som gör det möjligt, men närheten kan också vara förvirrande och utsuddande.
Siris längtan efter ett större livsrum är som ett starkt rop inom henne:

Allting bara väntar på mig
Jag ska snart ta stora steg framåt, följa efter min röst i någon riktning, vilken som helst. Testa allt jag vill, känna luft som river i mitt bröst, ut­mattning, livet, kön, händer på mig.

Jag vill dansa insmord i olja, i läderremmar med en piska, med en massa smink och strålkastarljus som är varmt mot huden. Jag vill ha mörkbrunt långt hår som är stort och svallar. Min röst ska vara stark och stor. Och alla mina känslor ska fångas i rösten och bli ljudvågor som ska slå emot er med en sådan kraft att ni ska känna chock. Den ska få er att börja om från noll, glömma allt och börja om på nytt.

– ur projektbeskrivningen till PUSH ME

Siri och Lee börjar pusha varandra till förändringar, Siri prövar sin röst, klär ut sig, men längtar efter en ännu tydligare symbol, något att hänga upp förändringen på. Det leder till att de går på BDSM-workshop, och så sakteliga förändras Siris uppfattning om vad som är okej för henne att göra.

pushme2
Siri och Lee – konceptbild. Foto: Andrea Kåberg

Svårigheten med manusskrivandet ligger mycket i hur Siris förändring ska gestaltas. Vad är det som får en person att kliva över sina gränser och göra det hon inte tidigare vågat? Och hur visar man det genom filmiskt berättande?
Att även själva filminspelningen och processen måste innehålla öppenhet, glädje och trygghet är en självklarhet för att kunna genomföra projektet, och en tydlig ambition hos Tove. Vi återkommer till frågan om hur mycket karaktärerna ska styras av manus och hur mycket skådespelarna själva ska bidra till utvecklingen, och hela tiden dyker Shortbus upp som referens – en film där det är uppenbart att de inblandade har fått arbeta med sig själva och sina egna gränser under inspelningen. ”Men jag har inte med det drag av komedi som finns i Shortbus”, säger Tove. ”Även om det är kul om man kan skratta här och där.”

Tove hämtar mycket stoff till sina filmer från egna erfarenheter, tankar och känslor. Hon menar att det är en politisk handling att öppna upp sig själv på det sättet, något som i sin tur kan leda till att fler vågar göra samma sak.
I november slutar Tove sitt jobb som receptionist på ett danskt företag och hyr ut sin lägenhet. Inga fasta utgifter ska tvinga henne att jobba och hindra henne från att göra det hon vill. I januari – tror och hoppas hon – börjar inspelningen av PUSH ME.

Tove Pils
Tove Pils

Så jävla uncandy

Posted in Leva och överleva, Litteratur, Skapande, Subkulturer, Transcenders with tags , , on oktober 16, 2009 by Bobbi

Intervju med författaren Karl Enn Henricsson om boken Rigora och jag

Rigoraochjag”Om de kastat Rigora i en cell kommer hon att kvävas. Tänk att först överleva ett styckmord bara för att sedan plågas av polisen. Så jävla uncandy. Jag tvinnar det blåvita bandet hårt kring handleden. Låter det skära in medan blodet från såret vid knogen letar sig ner mot plasten. De ska fan inte få tortera min andra hälft.” – ur Rigora och jag

Hur jag hittade Rigora och jag kommer jag inte riktigt ihåg – men jag tror att jag sökte efter böcker som hade en anknytning till subkulturer. Jag läste den förra sommaren, med skräckblandad förtjusning. Den har sina magstarka partier, och den genomgående svärtan kan vara svår att ta. Men jag har tänkt mycket på berättelsen efteråt, på Rigora Mortisa och hennes uncandy-figurer och huvudpersonen Bianca Muffins, som liksom hänger upp allt på Rigora, på gott och ont.

Karl Enn Henricsson har skrivit boken och här kommer en intervju med honom.

Namn: Karl Enn Henricsson
Ålder: 29
Bor: Örebro med mera
Familj: Ja
Intressen: Litteratur, musik, film, skog, fiske

Vem är Bianca Muffins?

– Bianca Muffins är mitt alter ego, tillika bokens huvudperson. I boken är hon en tjej i sina sämsta tonår som bor på en mindre bruksort någonstans i Mellansverige. Hon bryter av mot den allmänna normen eftersom hon klär sig annorlunda och inte gör det som omgivningen förväntar att hon ska göra. Hon är på kant med sin familj, hatar gymnasiet och istället tyr hon sig mer och mer till sin bästa vän Rigora Mortisa. Tillsammans ägnar de sig åt självdestruktivitet.

Hur dök Bianca och Rigora upp i ditt liv?

– I början av 2004 fick jag en psykos som fick mörka och bisarra konsekvenser. För att komma bort så drog jag till Australien. Direkt efter att jag landat där kände jag av bumerangeffekten och ville åka hem, men jag stannade trots allt där nere och då började Bianca Muffins att ta form i mitt huvud. Därefter kröp även Rigora fram och även små visioner om hur historien skulle kunna utformas.

Vad betydde det för dig att skriva boken?

– Att jag fick ur mig massor av fukk som jag hade inom mig. Samtidigt var det ett experiment – att ta textfragment och sammanfoga dem till något som gick att spinna vidare på och till slut kunde jag forma en helhet. Dessutom var den delvis en uppgörelse med min försenade tonårsperiod.

Karl Enn Henricsson

Vad har du fått för respons från läsare på Rigora och jag?

– Bra respons. Visst, några tyckte att vissa partier var rätt bisarra, som det här när huvudpersonerna röker delar av en överkörd grävling, men många har sagt att de gillar den just för att den är tvistad. Mest smickrad har jag blivit då de har sagt att de gillar den svarta och skruvade humorn i boken. Sådana omdömen värmer.

Hur ser du på boken nu när det gått ett tag sedan den kom ut?

– Med ambivalent stolthet. Omständigheterna kring själva processen att få fram den var stundtals usla. Dels var jag inte på topp och dels var det ett förbannat krångel med bokförlag. Nu med facit i hand hade jag antagligen agerat annorlunda exempelvis vad gäller själva utgivningsprocessen, men själva boken fyller sin funktion. Dessutom skulle jag antagligen inte kunna skriva något liknande om jag försökte med det nu.

Du arbetar på en ny bok nu, kan du berätta något om den?

– Det är en självbiografisk bok – dock ingen självbiografi typ ”Jag föddes en regnig dag med navelsträngen tvistad kring halsen bla, bla”. Boken behandlar den psykos jag fick och även förspelet och konsekvenserna rörande den mentala undergången. Arbetet går dock långsamt eftersom det är mentalt påfrestande att gräva i det förflutna och ibland känns det som att försöka tugga i sig en elefant. Dessutom skriver jag sedan en tid tillbaka kriminalreportage för tidningen Misstänkt, vilket upptar en stor del av min tid. Förhoppningsvis kan dock boken komma ut under senare delen av nästa år – dessutom på ett bra förlag.

Varför skriver du?

– Bra fråga. Jag vill inte låta självgod, men jag tror att jag är en rätt ok skribent som dessutom brukar kunna leva på att skriva. Även om det ibland känns fukk att brottas med en text så brukar det ramla in perioder då man blir mer eller mindre hög på hantverket och då kan jag komma på en bunt andra jobb som känns värre.

Mer om boken finns på www.biancamuffins.com

A song for Elise

Posted in Androgynitet trans och queer, Leva och överleva, Serier, Sexualitet, Skapande, Subkulturer, Transcenders with tags , , on juni 11, 2009 by Bobbi

ASongforElise_Idag har jag haft ett långt, intressant samtal med Natalia Batista, tjejen bakom Sveriges första yaoi-manga A Song for Elise.

A Song for Elise handlar om Andi, Marcus och Elise, tre vänner som lärt känna varandra under skoltiden. Efter en tid isär återförenas de genom Elises försorg och Andi upptäcker att hans känslor för Marcus är lika starka som någonsin, men han vågar inte avslöja vad han känner. Men plötsligt händer något som förändrar allt, för all framtid…

A song for Elise har två teman: yaoi-temat, och ett lite tyngre som handlar om depression och självdestruktivitet. Jag frågar Natalia hur läsarna reagerat på det, och hon svarar att det lett till många diskussioner på hennes sida på communityt smackjeeves.com, där hon brukar presentera sina seriesidor. Många unga tjejer känner igen sig själva eller sina kompisar i Elise, karaktären som kämpar med sig själv och har problem med ätstörningar och självskadebeteende.
”Jag ville göra en serie med en typisk ’cockblock’, men med syftet att få läsaren att känna sympati för cockblocken.” (En cockblock är en karaktär som hindrar de manliga karaktärerna från att ha sina ”yaoi moments”.) Natalia lyckas bra med sitt syfte, tycker jag – Elise är karaktären som hänger sig kvar och som man funderar på när serien är utläst.

Natalia
Natalia med boken

Boken kom ut i våras och lanserades i samband med Small Press Expo i Stockholm, Sveriges största festival för alternativserier och fanzines. Då hade de två första delarna redan presenterats i två fanzines. Men i stället för att göra den tredje delen som ett nytt fanzine valde Natalia att trycka hela berättelsen som en bok. Den är utgiven på eget förlag, men Natalia ser gärna att den publiceras på ett mer etablerat förlag i framtiden. Förutsatt att de vågar: Yaoi anses av vissa som kontroversiellt. En av invändningarna mot genren handlar om att karaktärerna, killarna som serierna handlar om, objektifieras. Natalia håller med om att det är en sorts objektifiering. ”Jag tycker att man kan se sex som underhållning, och yaoi-berättelserna ska vara till för njutnings skull. Men objektifieringen i yaoi kan faktiskt också ses som ett avmystifierande. Det är till exempel ett av få forum där homosexualitet är lika naturligt som heterosexualitet och utgör en norm.” I yaoi görs sexualiteten inte till ett problem, utan relationerna mellan karaktärerna är i fokus.

Yaoi kan också vara ett sätt för yngre tjejer att utforska sin sexualitet. Eftersom karaktärerna i de sexuella situationerna är män skapas en distans, där läsaren själv kan välja vilken av karaktärerna den vill identifiera sig med. Unga tjejer hittar sin sexualitet genom yaoi, samtidigt som temat i sig är gränsöverskridande och kan leda vidare till ett ifrågasättande av sexualitet och normer.

A Song for Elise skiljer sig från vissa andra yaoi-serier genom att vara mer explicit. Natalia ville inte censurera något. Boken är kanske Sveriges första tryckta yaoi-manga, men inte den sista, lovar hon. Flera av hennes serietecknarkolleger har saker på gång, och Natalia menar att vi har mycket att se fram emot inom svensk yaoi, yuri och hentai.

Läs mer:
Nosebleed Studio – Här finns också Natalias mailadress. Kontakta henne om du vill beställa boken!
Natalias mangablogg