Archive for the Skrivet Category

En liten blurb

Posted in Skrivet on juli 10, 2012 by Bobbi

Hittad i oskrivna noveller-mapp. 🙂

”Världen låg för mina fötter. Så säger man. Det var ilska, det som skulle inta den. Så här!” Han gör ett utfall mot en imaginär publik. ”Fast med musik. Musiken. För fan, det är ju samma sak fortfarande. Jag gör samma grej. Jag brann och jag brinner. Jag har tid kvar. Skit samma om jag måste spotta slem i timmar varje dag, det finns tid, det gör det.”
Han tar fram smink. Målar ansiktet vitt med snabba drag. Sedan kajalpenna runt ögonen.
”De skriver fortfarande om mig. När jag visar mig. De flesta älskar mig fortfarande. Fast några, jag vill inte nämna några namn, använder ord som bedagad. Det är sånt jävla bullshit. Jag är för fan bara trettiotre!”
I samma stund intar hostan honom och han måste ta stöd mot något för att klara den.

Han kommer upp på scenen, smal som en svältkonstnär och med ett ansikte som en mimande clown, men när musiken börjar upptar han scenen lika fullständigt som någonsin, med sin obehagliga, underbara närvaro.

Och framför scenen finns de.

www.transcenders.se

Posted in Jag är skillnad, Skapande, Skrivet, Stella betyder stjärna, Tatuerade tårar on december 9, 2011 by Bobbi

Mina berättelser har hittat en ny plats på nätet: www.transcenders.se

Transcenders

Denna sajt är en samlingsplats för alla berättelser som hör hemma i världen Transcenders, och man kommer att kunna följa karaktärer både online och i bokform (snart!)
🙂

glad/rädd

Posted in Skrivet on juni 9, 2011 by Bobbi

Hittade det här som jag skrev för lite mer än ett år sen:

Det finns de där personerna
som är något alldeles speciellt:
De som kan titta in i ens själ.
Som får en att vilja blunda
för man vet inte vad de kan se där.

Det finns de där personerna
som får en att vilja luta kroppen
närmare och sjunka in.
Som får en att vilja
ta det man har och bara lämna över.

Det finns de där personerna
som får en att önska
så mycket att det gör ont.
Det är de där personerna
som gör en
så glad att man blir rädd.

Mera zombieparad

Posted in Androgynitet trans och queer, Festival, Jag är skillnad, Skrivet with tags , , , on augusti 20, 2010 by Bobbi

Igår var jag på Emmaus och köpte en randig tröja, som tillsammans med den vita skjorta och slitna jeans jag redan hade,  ska bli en zombiekostym i Ottos anda. Efter att jag preppat och stänkt färg på dem ikväll!
Apropå zombieparader kom jag på att det finns ett stycke i Jag är skillnad som har med saken att göra. Man kan säga att jag hittade på en egen zombieparad. (Skrev även lite om skrivprocessen av denna delen av boken här.)
Stycket är lite nedkortat (fast ändå rätt långt, heh):

/Det är sommar, Maxi har ganska nyligen kommit hem från en Tysklandsturné med bandet Permafrost, och försöker finna sig tillrätta i Malmö igen./

Helgen därpå var det Möllevångsfestivalen och på lördagen skulle hela bandet gå dit tillsammans. Eftersom nästan alla bandmedlemmarna bodde på eller i närheten av Möllan handlade det mest om att de skulle gå ut genom dörren i samlad trupp. De skulle träffas hemma hos Pangaea på Kristianstadsgatan och förfesta innan.

Pangaeas lägenhet var en väl tilltagen tvåa. Från ytterdörren kom man in i en kort korridor där köket låg till vänster, vardagsrummet rakt fram och sovrum och badrum till höger. Maxi öppnade dörren utan att ringa på först. Pangaea brukade bara låsa dörren om natten, och det var inte alltid han gjorde det då heller. Det hände till och med att han lämnade den olåst när han gick ut. Han tyckte om när det var människor i hans lägenhet när han kom hem, sa han. Det där var helt galet, tyckte Maxi, och magen knöt sig vid tanken på att inte ha kontroll över vilka som kom in i ens hem.
Pangaea ville bara ha ensamhet i perioder, men de perioderna kom betydligt mera sällan för honom än för Maxi. För det mesta omgav sig Pangaea med människor, och hans bostad kunde lätt anta en karaktär av fritidsgård eller kollektiv. Löst sammanhållna och föränderliga grupper använde den som tillflyktsort och andra hem, och gjorde att den andades en känsla av hemtrevlig gemenskap, om än flyktig. Behövde man människor omkring sig var Pangaeas hem ett säkert kort.

Röster hördes från köket, så han gick dit. ”Hej sötnosar”, sa Maxi. Alexe och han kramade om varandra, de andra hade han träffat så nyligen att de inte behövde kramas. När hon böjde sig över honom kände han sig som en liten trasdocka som togs om av en kantig fågelskrämma i en gammaldags musikal.
”Finns kaffe”, sa Pangaea och pekade med penseln mot köksbänken. Läs mer

Vardagsdramatik

Posted in Självbiografiskt, Skrivet, Tecknat och målat with tags on augusti 4, 2010 by Bobbi

Med anledning av saker som ska vara med i Stella betyder stjärna har jag rotat i mina gömmor och högar med gamla teckningar, brev och berättelser. Där dök en klassiker upp: Buss-chaufför Karlgren försover sig – en berättelse jag skrev när jag var åtta år. Det är vardagsdramatik på hög nivå, som jag känner att jag måste dela med mig av!

En gång fast i realism-träsket, alltid fast, eller?

Kattfamiljen får ni på köpet!

Den sista månaden

Posted in Festival, Leva och överleva, Självbiografiskt, Skrivet with tags , , on juni 12, 2010 by Bobbi

Jag blev tillsammans med S på Hultsfredsfestivalen 1991. När jag åkte dit hade jag inte ätit på fem dagar. Mitt beslut såg ut som så att jag aldrig mer skulle äta. Helst inte sova heller.

S och L hade funnits  utkanten av Färjenäsgänget under hela den här sommaren. De var två små punkare från Sundsvall, med söta uppnäsor och rosa hår.

För mig var det andra gången på Hultsfred, men så mycket hade hänt sedan förra festivalen att det kändes som mycket längre tid. Jag hade bott på husockupationen sedan i januari.

På vägen mot campingen drack jag Baileys ur en Pucko-flaska. Big-Jimpa, ett av ”Eskilstuna-dräggen” som brukade komma till Färjenäs, hälsade mig genom att slå den ur min hand. ”Pucko, fy fan vad löjligt!”

Vid campingen, där vi slagit upp våra tält, mötte jag S. Hans ansikte var blåslaget. Han hade själv dunkat huvudet i bordet på tåget under den korta resan med smalspår från Hultfreds central till festivalen. Och sedan på vägen hade han också mött Big-Jimpa. S grät och blödde ur näsan. Jag minns att vi satt på gräset vid tälten och jag kramade honom och tyckte så synd om honom att jag själv fick näsblod.

Det var varmt. Såren på min handled varade sig så att det gick att krama vätska ur förbandet. Jag hade läst att sår som öppnade sig mer än ett par millimeter borde sys. Gliporna på min underarm var närmare fem millimeter, och det dunkade i armen så att jag måste hålla den ovanför huvudet när jag sov. Jag var stolt över såren. Jag höll dem öppna. Den irriterande tjejen jag inte kände i vårt tältläger var den enda som frågade vad jag hade gjort.

På kvällen gick vi runt på festivalområdet och när S fick veta att jag inte ätit på länge köpte han godis till mig, sådana där godisremmar som brukar finnas på festivaler, och jag tänkte ”skit samma” och åt dem.

Sista nattern var jag och S i ett tält med människor jag tror att S kände. Vi drack läkarsprit blandad med apelsinjuice och jag slumrade med huvudet i S knä. Plötsligt såg jag långtradaren alldeles tydligt, hur den kom dånande rakt emot oss. Vi hade ställt tältet på en motorväg. Jag kastade mig upp, ut, i panik, för att rädda mitt liv. Några sekunder senare fann jag mig stående vid tältet, och S pratade lugnande med mig. ”Ska vi gå en promenad?”

Tillbaka i Göteborg fortsatte jag vara tillsammans med S och mitt minne av den månaden är att mycket handlade om nattliga promenader. Tillsammans med honom, för att jag inte klarade att sova brevid honom. Jag var för rädd. Och ensam, planerande min egen död.

Jag tog inte farväl av S, den där sista dagen på Färjenäs, när jag ringde min bror och bad honom fixa så att pappa hämtade mig. När det stod klart för mig att jag inte förmådde ta mitt liv.
Jag skämdes för att jag hade misslyckats med att leva fri i fristaden Färjenäs. Och jag mådde alltför dåligt för att förstå och ta hänsyn till en annan persons känslor. Så jag bara stack. Hamnade på barnpsyk i Kalmar, eftersom synfältet krympt till en tunnel med bara en enda liten prick av ljus långt långt borta.

Jag vet inte om jag någonsin bad S om förlåtelse.


Metallicas Enter Sandman kom i samma veva och kommer alltid att påminna mig om hallucinationen med tältet på motorvägen.

Ctrl + s

Posted in Dagbok, Leva och överleva, Skrivet with tags on februari 11, 2010 by Bobbi

Ja… så har jag lärt mig en massa nytt om mig själv igen… och som vanligt så kostade det på lite grann. Men det är det värt. Man kan inte gå genom livet utan att det törnar in i en.. utan att man gör sig illa på det ibland. Det skulle inte vara ett bra liv om det aldrig gjorde en ledsen och besviken. Ledsnaden och besvikelsen kommer ju oftast av att man har upplevt fina och bra saker som man ville ha mer av, men kanske inte fick.
Det gäller att komma ihåg det.
Inte stanna för länge vid sårade känslor och motgångar när det också finns överväldigande överraskningar att tänka på!
Fina upplevelser och känslor som man kan spara för att ta fram och minnas vid senare tillfällen.
Jag har märkt att i efterhand finns ofta de fina känslorna kvar. Besvikelserna och missräkningarna bleknar, fast de gjorde så ont när det begav sig.

Jag skrev så här för ett par veckor sen:

Varför är det så svårt att ha med människor att göra?
Varför måste de vara så olika och fina?
Varför måste de överraska en och göra en glad?
Varför måste de vara som hav som man vill korsa eller dyka i?
Varför ska de göra en nyfiken och varför ska man vilja förändra sig inför deras blick?
Varför ska de väcka frågor inuti en?

Men värt att minnas när frågorna hopas är att det finns inte en människa som jag ångrar att jag älskat.
Hur ont det än har gjort.

Inte en enda.