Arkiv för androgynitet

Den rödhåriga

Posted in Androgynitet trans och queer, Musik, Reflektioner with tags , , , , on december 19, 2009 by Bobbi

Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på La Roux, fast det inte alls är en typ av musik jag brukar lyssna på. Det började med att jag hörde Bulletproof på radio och gillade den, sen kollade jag väl videon på youtube och läste den obligatoriska wikipediaartikeln, i vilken det stod något om att sångerskan Elly Jackson hade uttalat sig i skarpa ordalag om andra artister… och tillsammans med att jag hörde låten Tigerlily klickade det ordentligt.

Jag tror det är den där ganska barnsliga rösten tillsammans med den buttra uppsynen och kaxiga inställningen som gör det. Ni vet det där med enfants terribles. Och androgynitet.

Omslaget till skivan är dessutom så snyggt att jag blir andlös, och det tycker jag trots att jag inte har jättemycket till övers för åttiotalsestetik.

Jag brukar gilla falsettsång hos killar och blev förvånad över att det faktiskt funkar även när det gäller tjejer.

Och just det, Tigerlily.. det är fånigt, men varje gång jag hör den känner jag att den handlar om mig!
#^_^# … hehe, I wish.

Annonser

Grungen dödade androgyniteten

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Musik, Reflektioner, Scen with tags , , , on november 23, 2009 by Bobbi

I lördags var jag och såg Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med Vän. Efteråt stod vi stjärnögda utanför bion och fattade inte riktigt vad som träffade oss.

Jag har lyssnat en del på David Bowie, men jag har aldrig sett en filmupptagning från någon spelning. Och… nu förstår jag liksom vad hela grejen handlade om!

Filmen är alltså en upptagning från Bowies sista konsert som Ziggy StardustHammersmith Odeon 1973, och från det att han äntrar scenen tills bandet går av igen sitter jag som klistrad. Bowie byter kläder typ fyra gånger under spelningen och varje gång blir jag lika andlös över hur fantastiskt snygg han är. Men fast det är så pass mycket yta och teater känns det helt självklart och äkta. Han ger intryck av både pondus och självdistans.

Jag blev väldigt nyfiken på hur fansen tog övergången från färgexploderande, kontroversiella Ziggy Stardust till den slätstrukna kostymman jag upplever att Bowie blev på 80-talet. Hade jag varit med (ja, alltså, medveten) på den tiden hade jag gråtit blod: min besvikelse hade antagligen inte känt några gränser. Kände folk så, eller var de bara glada att han fortsatte göra musik över huvud taget? Finns nån David Bowie-fantast som kan fylla i luckorna?

Ungefär så här lät min och Väns konversation efter filmen:

Vän: Fan… androgynitet är det som gäller nu.
Jag: Ja eller hur. Jag fattar inte vad du håller på med. Du har ju ialla fall chansen!
Vän: Men jag måste bli lite mera skinny.
Jag: Äh du är väl skinny?
Vän: Ja men… inte så där.
Jag: Undrar om David Bowie var tvungen att sluta vara Ziggy Stardust för att han inte orkade svälta längre? (funderar)
Jag: Vi måste ha en Bowie-fest.
Vän: Ja.. där vi lyssnar på låtarna i precis den ordningen de var på spelningen. Och så måste jag be (annan väns namn) att sy upp några Bowie-kostymer åt mig! (drömmer)
Vän: Jävla åttiotal som förstörde androgyniteten. Eller förresten, åttiotalet var kanske ganska androgynt det med.
Jag: I alla fall till mitten, slutet… sen kom grungen och dödade den. Fan! Om jag hade fattat det då hade jag kanske inte gillat Nirvana så mycket! (aggressiv)
Jag: Men alltså… de där sista kläderna… med den genomskinliga tröjan…
Vän: Och de där tajta brallorna som slutar här (pekar på ankeln)… och platåträskor…
(båda himlar med ögonen och dör)