Arkiv för november, 2009

Enfants terribles

Posted in Identitet, Musik, Reflektioner with tags , , , on november 29, 2009 by Bobbi

Inför det kommande skrivandet av en ny berättelse har jag klurat lite kring ”enfants terribles”. Jag har alltid haft en tendens att fastna för sådana, både i verkliga livet och när det gäller fiktiva karaktärer.


Peter Murphy

enfant terrible – ”hemskt barn”; om en person vars okonventionella uppträdande generar eller provocerar andra. Till exempel i meningen ”Han är popkonstens enfant terrible”. På franska menar man närmast någon som pratar om allt alltför uppriktigt. – Från wikipedia


Peaches


Nero Bellum

Det är lättare att peka ut manliga enfants terribles än kvinnliga. Tjejer med den rollen är ovanliga… så känns det i alla fall. Jag gissar att det är för att det är mer tabu för kvinnor att bete sig provokativt.
Tipsa mig gärna om kvinnliga enfant terribles!

Annonser

Grungen står upp för det fula

Posted in Musik, Reflektioner, Stil/mode, Subkulturer with tags , , , on november 28, 2009 by Bobbi

En del kanske tror att jag inte gillar grunge i och med att jag ett par inlägg ner påstod att grungen dödade androgyniteten. Så är dock inte fallet, jag gillar grunge, och särskilt gillade jag det runt 1992 (föga förvånande). Mitt favoritband var Melvins och enligt mig var det de som tillsammans med band som Sonic Youth och Dinosaur Jr bäddade för grungevågen.

The Melvins

När jag såg Melvins på KB för ett par år sen tänkte jag på att de var ett perfekt botemedel mot åldersångest. Buzz kan aldrig bli ocool. Hans hår blir bara bättre med åren.

Och det är en sak jag verkligen gillar med grunge: att kulturen står upp för och värnar om det fula. På så sätt är den nästan motsatt goth, som jag kan tycka handlar ganska mycket om att vara clean och snygg. Ok, allt som ryms under goth-paraplyet är inte polerat, men den finns där ändå, känslan av att det är viktigt att se bra ut. Grunge däremot är köttigt, där kan man få status genom att ha ett stort hår eller vara utflippad. Saker är inte så allvarliga. So what om man inte är fotomodell, man kan vara cool ändå, right? Det handlar om att vara ful med klass.

Don’t go out in the mud, honey!

Redan de gamla goterna

Posted in Musik, Stil/mode, Subkulturer with tags , , , , on november 27, 2009 by Bobbi

Har haft en nostalgitripp de senaste dagarna och dykt djupt ner i de bauhausvideor som kan hittas på youtube. Intressant att se hur estetiken i dagens goth kan härledas till dessa gamla urgoter. Här är Passion of Lovers, där Peter Murphy bla ägnar sig åt lite male bonding med gitarristen Daniel Ash:

Hahaha dansstilen är fantastisk. Synd att videon är så himla crappy!

Inledningen med den där trollkarlen (eller vad han nu ska föreställa) påminner mig om en annan video med ett band som hette Rose of Avalanche. Det var världens mest deprimerade band och videon innehöll typ en ledsen tivoligubbe som gjorde ballongfigurer som ingen ville ha. Jag och min bror spelade in den bara för att den var så dålig (sorry, om det finns några Rose of Avalanche-fans som läser det här, men den var faktiskt jättedålig). Kommer ihåg refrängen (ja ungefär): Never another sunset no more, never another sunrise… Never another sunset no mooore, looking into her eyes…”

Den kunde få vem som helst att kasta alla svarta kläder, avfärga håret och gå och köpa sig en paraplydrink.

Ja…

Posted in Dagbok, Musik with tags , , on november 25, 2009 by Bobbi

Jag har lite skrivtorka just nu. Ni får hålla till godo med Kapitel 1, där finns lite mer att läsa.

Imorgon ska jag till Stockholm och vernissaget för en utställning som Ozma har jobbat med, det blir en lång tågresa under vilken jag ska se om jag kan få i mig lite Stragetxt.

Nu till Bauhaus och Ziggy. Goter inspärrade i burar och grejer. Vem var det förresten som trodde att texten var ”making love with a seagull”?

Grungen dödade androgyniteten

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Musik, Reflektioner, Scen with tags , , , on november 23, 2009 by Bobbi

I lördags var jag och såg Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med Vän. Efteråt stod vi stjärnögda utanför bion och fattade inte riktigt vad som träffade oss.

Jag har lyssnat en del på David Bowie, men jag har aldrig sett en filmupptagning från någon spelning. Och… nu förstår jag liksom vad hela grejen handlade om!

Filmen är alltså en upptagning från Bowies sista konsert som Ziggy StardustHammersmith Odeon 1973, och från det att han äntrar scenen tills bandet går av igen sitter jag som klistrad. Bowie byter kläder typ fyra gånger under spelningen och varje gång blir jag lika andlös över hur fantastiskt snygg han är. Men fast det är så pass mycket yta och teater känns det helt självklart och äkta. Han ger intryck av både pondus och självdistans.

Jag blev väldigt nyfiken på hur fansen tog övergången från färgexploderande, kontroversiella Ziggy Stardust till den slätstrukna kostymman jag upplever att Bowie blev på 80-talet. Hade jag varit med (ja, alltså, medveten) på den tiden hade jag gråtit blod: min besvikelse hade antagligen inte känt några gränser. Kände folk så, eller var de bara glada att han fortsatte göra musik över huvud taget? Finns nån David Bowie-fantast som kan fylla i luckorna?

Ungefär så här lät min och Väns konversation efter filmen:

Vän: Fan… androgynitet är det som gäller nu.
Jag: Ja eller hur. Jag fattar inte vad du håller på med. Du har ju ialla fall chansen!
Vän: Men jag måste bli lite mera skinny.
Jag: Äh du är väl skinny?
Vän: Ja men… inte så där.
Jag: Undrar om David Bowie var tvungen att sluta vara Ziggy Stardust för att han inte orkade svälta längre? (funderar)
Jag: Vi måste ha en Bowie-fest.
Vän: Ja.. där vi lyssnar på låtarna i precis den ordningen de var på spelningen. Och så måste jag be (annan väns namn) att sy upp några Bowie-kostymer åt mig! (drömmer)
Vän: Jävla åttiotal som förstörde androgyniteten. Eller förresten, åttiotalet var kanske ganska androgynt det med.
Jag: I alla fall till mitten, slutet… sen kom grungen och dödade den. Fan! Om jag hade fattat det då hade jag kanske inte gillat Nirvana så mycket! (aggressiv)
Jag: Men alltså… de där sista kläderna… med den genomskinliga tröjan…
Vän: Och de där tajta brallorna som slutar här (pekar på ankeln)… och platåträskor…
(båda himlar med ögonen och dör)

Jag är skillnad på Kapitel 1

Posted in Jag är skillnad, Skrivet with tags , , , , on november 22, 2009 by Bobbi

De första kapitlen av Jag är skillnad ligger nu ute på Kapitel 1. Jag kommer att lägga ut fler efter hand. Läs gärna och kommentera!

Omslagsbilden är fotad av Marcus Poll och modellen är Iazt (Joakim Holfve). Ett jättetack för att jag fick använda bilden!

Mångbottnat

Posted in Androgynitet trans och queer, Musik, Reflektioner, Sexualitet, Subkulturer with tags , , , , , , on november 21, 2009 by Bobbi

Ibland är jag så dålig på att hänga med i musikvärldar som jag inte är så insatt i att jag för ett tag sen lyckades ladda ner en bild på Tegan & Sara utan att veta att det var de, bara för att jag tyckte de var så snygga. Pinsamt oinsatt, jag vet.

Den här var det. Ja, jag är ju fascinerad av tvillingar som jag har sagt en eller hundra gånger förut…

Härom kvällen hörde jag diskussion mellan en tjej och en kille om hur killar låtsas vara intresserade av andra killar för att imponera på drivande tjejer i en subkultur, i det här fallet såna som gillar yaoi. Tjejen som tog upp ämnet verkade tycka att det var fånigt och att gå över sina egna gränser för att få status eller bli uppmärksammad av det motsatta könet.

En liknande diskussion finns i boken Goth Culture som jag nyss läste – fast där handlade det främst om tjejer som gör samma sak. Själv tänkte jag när jag hörde samtalet att det kanske är fånigt, men samtidigt känns det bra att ett fenomen som tidigare varit hyfsat förbehållet tjejer och som nog setts som ett sätt att imponera på en dominerande grupp (aka män) nu även kan gå åt andra hållet.

Jag funderade också på i vilken utsträckning man kan veta att folk gör så enbart för att få status i subkulturen och inte för att ta reda på mer om sig själva? Det finns ju trots allt många tabun kvar när det gäller sexualitet, tabun som inte alltid är så lätta att överskrida och då menar jag inte minst inför sig själv. Även om bisexualitet ger status i en subkultur är det inte säkert att de som tillhör subkulturen kan förbise de i det övriga samhället rådande normerna. Så när man ser ett samkönat par som flirtar med eller kysser varandra för att, som det ser ut, väcka uppmärksamhet – hur kan man veta att det verkligen är så för båda de inblandade parterna?
Går det att hänga med i mitt resonemang? Vad jag är ute efter är alltså att det kan finnas många bottnar i ett beteende, och att allt man gör inte alltid är tydligt ens för en själv. Men men.

Ville Valo och Brian Molko