Arkiv för Metallica

Den sista månaden

Posted in Festival, Leva och överleva, Självbiografiskt, Skrivet with tags , , on juni 12, 2010 by Bobbi

Jag blev tillsammans med S på Hultsfredsfestivalen 1991. När jag åkte dit hade jag inte ätit på fem dagar. Mitt beslut såg ut som så att jag aldrig mer skulle äta. Helst inte sova heller.

S och L hade funnits  utkanten av Färjenäsgänget under hela den här sommaren. De var två små punkare från Sundsvall, med söta uppnäsor och rosa hår.

För mig var det andra gången på Hultsfred, men så mycket hade hänt sedan förra festivalen att det kändes som mycket längre tid. Jag hade bott på husockupationen sedan i januari.

På vägen mot campingen drack jag Baileys ur en Pucko-flaska. Big-Jimpa, ett av ”Eskilstuna-dräggen” som brukade komma till Färjenäs, hälsade mig genom att slå den ur min hand. ”Pucko, fy fan vad löjligt!”

Vid campingen, där vi slagit upp våra tält, mötte jag S. Hans ansikte var blåslaget. Han hade själv dunkat huvudet i bordet på tåget under den korta resan med smalspår från Hultfreds central till festivalen. Och sedan på vägen hade han också mött Big-Jimpa. S grät och blödde ur näsan. Jag minns att vi satt på gräset vid tälten och jag kramade honom och tyckte så synd om honom att jag själv fick näsblod.

Det var varmt. Såren på min handled varade sig så att det gick att krama vätska ur förbandet. Jag hade läst att sår som öppnade sig mer än ett par millimeter borde sys. Gliporna på min underarm var närmare fem millimeter, och det dunkade i armen så att jag måste hålla den ovanför huvudet när jag sov. Jag var stolt över såren. Jag höll dem öppna. Den irriterande tjejen jag inte kände i vårt tältläger var den enda som frågade vad jag hade gjort.

På kvällen gick vi runt på festivalområdet och när S fick veta att jag inte ätit på länge köpte han godis till mig, sådana där godisremmar som brukar finnas på festivaler, och jag tänkte ”skit samma” och åt dem.

Sista nattern var jag och S i ett tält med människor jag tror att S kände. Vi drack läkarsprit blandad med apelsinjuice och jag slumrade med huvudet i S knä. Plötsligt såg jag långtradaren alldeles tydligt, hur den kom dånande rakt emot oss. Vi hade ställt tältet på en motorväg. Jag kastade mig upp, ut, i panik, för att rädda mitt liv. Några sekunder senare fann jag mig stående vid tältet, och S pratade lugnande med mig. ”Ska vi gå en promenad?”

Tillbaka i Göteborg fortsatte jag vara tillsammans med S och mitt minne av den månaden är att mycket handlade om nattliga promenader. Tillsammans med honom, för att jag inte klarade att sova brevid honom. Jag var för rädd. Och ensam, planerande min egen död.

Jag tog inte farväl av S, den där sista dagen på Färjenäs, när jag ringde min bror och bad honom fixa så att pappa hämtade mig. När det stod klart för mig att jag inte förmådde ta mitt liv.
Jag skämdes för att jag hade misslyckats med att leva fri i fristaden Färjenäs. Och jag mådde alltför dåligt för att förstå och ta hänsyn till en annan persons känslor. Så jag bara stack. Hamnade på barnpsyk i Kalmar, eftersom synfältet krympt till en tunnel med bara en enda liten prick av ljus långt långt borta.

Jag vet inte om jag någonsin bad S om förlåtelse.


Metallicas Enter Sandman kom i samma veva och kommer alltid att påminna mig om hallucinationen med tältet på motorvägen.

Vi måste klara oss!

Posted in Leva och överleva, Musik, Självbiografiskt with tags , on april 1, 2010 by Bobbi

Den första person jag var tillsammans med på riktigt var ett skinhead, R, som tillhörde det lilla gäng av udda existenser jag umgicks med under det halvår jag bodde i familjehem i Blekinge.

Första gången jag träffade honom kom vi till det lilla gårdshuset han bodde i, på mammans tomt, och musiken dånade. Det var samma dag som en av hans bästa vänner begravdes. Vännen hade kört ihjäl sig på vägarna någonstans mellan Karlskrona och Kalmar. R gick inte på begravningen. I stället spelade han metal så att det hördes i hela byn.

Kvällen vi blev tillsammans satt vi på motorhuven till hans Volvo, på parkeringen i närheten av skolan och diskuterade huruvida alla skolor egentligen förtjänade att brännas ner.

Hålan jag bodde i hade 2500 invånare, och hans en mil därifrån var ännu mindre. Han brukade hämta mig, jag sprang ut till bilen och så körde vi hem till honom och kollade på skräckfilm. Eller lyssnade på Metallica, Venom eller Misfits. Det var den musik vi kunde enas om: Han var hårdrockare och jag punkare, och jag hade inte mycket till övers för metal på den tiden. Men And Justice for All hörde vi på väldigt många gånger.

Jag mådde verkligen inte bra och det gjorde inte han heller. Han berättade för mig att han kunde lägga sig på sin säng, och sedan liksom vakna upp och upptäcka att det hade gått flera dagar. Han berättade att han ibland fick hindra impulsen att köra rakt in i mötande bilar.
När det var som värst för mig tog han fram en påse med gamla kassettbandsfodral och en hammare, och så fick jag krossa dem. Kommer ihåg att jag tyckte att det var den största kärleksgest någon hade visat mig.

Så här skrev jag i dagboken:

Igår pratade jag och R i bilen. Han sa: Du är den första jag har berättat för att jag mår dåligt.
Jag visste det. Jag visste det långt innan du sa nånting för jag har min kraft. Han tar lite för mycket i mig, men det går nog ändå. Jag ska inte stöta bort honom, jag ska försöka hålla fast, trots hacken. Han sa: Du får gärna ha de där kängorna igen, för ju konstigare du är, desto mer tycker jag om dig… Det gjorde mig glad. Vi måste klara oss!

Dyers Eve av Metallica, från And Justice for All. Obeskrivligt bra faktiskt!