Vidare

Posted in Reflektioner with tags , on juni 10, 2012 by Bobbi

Skrev för ett tag sen i min dagbok: ”Rädd att jag kommer få mitt hjärta så jävla krossat i den här vändan. Men sen på vägen till jobbet tänkte jag: Fast det är ju därför jag är här. Jag är här för att älska, och alltså för att få mitt hjärta krossat. De två hör ju på nåt vis ihop.”

Well… allt man kan göra är att sopa ihop bitarna, foga ihop dem så gott det går, och sen flyta vidare i den eviga ström som kallas livet.
Man möter någon, stannar upp för ett tag, delar något, skapar något tillsammans, länge eller kort, och sen strömmar man vidare. Möter nya människor som bygger ens värld.

Sätt att se

Posted in Reflektioner on juni 10, 2012 by Bobbi

På Myspace fanns det förut frågor man kunde fylla i svaren på, de visades på ens profil. En av frågorna var: Who would you like to meet?
En av mina myspace-vänner hade svarat så här: People who make me see differently than what I already do.

Tycker fortfarande att det är det bästa svaret. Och egentligen svaret på varför vi över huvud taget ska relatera till andra människor. De kan ändra ens sätt att se.

I relation till andra kan världen konstrueras om. Bara så. Man skapar inte sin egen värld. Man bygger den ihop med andra.

Tårar och spacedisco

Posted in Konstiga saker, Reflektioner with tags , on maj 13, 2012 by Bobbi

Det är söndagen på en helg som varit mycket upp och ner. Fredagkvällen blev en sådan där otippat bra kväll. Den började med att jag satt i köket och grät. Jag tänkte att jag lika gärna kunde gråta ordentligt, verkligen få ut allt. Jag tänkte på hur det är att om och om igen vara beredd att älska någon, men inte få lov. Hur det är att inte få ge kärlek till den man vill. Det gjorde ont. Men när jag hade gråtit ett par timmar kändes det inte som att det gav så mycket mer, och just då skickade K ett meddelande och frågade om vi skulle hitta på något.

Så vi gick till Borgen och såg en fantastisk ambient-dronespelning och dansade till spacedisco, gamla bollywoodlåtar och sextiotalsmusik. Jag upptäckte Aavikko, ännu ett fantastiskt finskt band. En ny bekant till mig buffade omkring mig på dansgolvet och vi sjöng påhittade sånger och skrattade. Mycket.

Jag åkte hem med känslan:
Trots att livet är så fucked up ibland så är det ändå jävligt bra!

Image
Och på lördagen pimpade vi skor! (Foto: Mio)
🙂

Kontraster

Posted in Reflektioner with tags on maj 3, 2012 by Bobbi

Jag har haft två dagar nu som har varit tunga och dystra. Det blir en stark kontrast mot solen som gnistrar och gassar, och kanske känns det extra mycket då…

Det är väl flera saker som påverkar mig just nu, kanske mest av allt trötthet. Men också känslor. Förvirring. Jag vet inte vart jag vill, känner mig riktningslös. Som att min uppmärksamhet splittras i tusen tunna strimmor – strimlor – varav ingen kan leda någon vart på egen hand.

Idag kom jag på mig själv med att sakna Maxi, huvudpersonen i Jag är skillnad, som om han vore en viktig person som inte längre finns i mitt liv… Jag tror att jag saknar att skriva, men när jag öppnar Stella betyder stjärna hittar jag inget sätt att komma vidare i texten. Den stänger sig. Det kommer inga händelser, ingen dialog, karaktärerna vill eller gör ingenting.

På jobbet försöker jag komma ihåg hur det var att känna motivation men minnet känns dunkelt, lite som att jag knappt kan tro att jag en gång kände pepp. Det är som en grå, dammig filt över alla aktiviteter, och de glider undan mina händer när jag försöker greppa dem.

Och så är det den där viktiga personen som jag tänker på… Han som är hoprullad igelkott ena stunden och otämjbar enhörning nästa och som hela tiden överraskar mig. Mitt hjärta slår för honom så jag måste blunda.

Precis som för solen som lyser lite för starkt.

Image

Relationer som varar vs betydelsefulla möten

Posted in Reflektioner with tags , on april 13, 2012 by Bobbi

Jag har tänkt mycket den senaste tiden, på människor, på kärlek, på normer.

Jag har funderat på att någon sorts vedertagen norm verkar vara att man kan avgöra hur lyckad/lycklig en kärleksrelation är genom att titta på hur lång tid den varar. Det tycker jag är en underlig måttstock. Är det inte att diskvalificera kraften i relationer och möten, som väl kan vara betydelsefulla även om de inte varar länge?

Har du någonsin mött någon en kort tid som påverkade hela ditt liv? Det har jag.

Varför bedömer då de flesta kärleksrelationer utifrån ifall de kommer att vara? ”Är personen ”pojkväns/flickväns/giftasmaterial”, ”Kan vi leva ihop för alltid?”

Visst är det fint med långvariga relationer om de är bra. Men om det är det enda som gäller kanske man avstår från relationer som har en egen kvalitet, för att de inte har potential att vara ”hela livet”.

Jag är trött på tvåsamhetsnormen, på att man förväntas söka någon att dela ett livsprojekt med. Mest trött är jag på den del av den som biter sig fast i mig, och påverkar mina val.

www.transcenders.se

Posted in Jag är skillnad, Skapande, Skrivet, Stella betyder stjärna, Tatuerade tårar on december 9, 2011 by Bobbi

Mina berättelser har hittat en ny plats på nätet: www.transcenders.se

Transcenders

Denna sajt är en samlingsplats för alla berättelser som hör hemma i världen Transcenders, och man kommer att kunna följa karaktärer både online och i bokform (snart!)
🙂

Twoism #2

Posted in Identitet, Reflektioner, Självbiografiskt with tags on juni 14, 2011 by Bobbi

To elaborate a bit on the previous post; I think I am in a constant struggle between the idea, the concept, of ”twoism” and of wanting to go beyond the norm of togetherness. I think though that there is a deep human need to want to connect to other people that are very special to you, and I don’t think we’re able to have that kind of connection to very many people in our lives.

Psychologically, it all comes down to attachment theory, and I can honestly say I’ve only had that kind of attachment to a very limited number of people, one of the most important being my ex husband. When that attachment ”happened” it was one of the strongest moments in my entire life. I feel really fortunate to have had that chance, to recover emotionally in the connection to another human being.

That’s why I can’t really give up on the concept of emotional twoism, even if I am very hesitant to the common norm of relationship twoism. To look into another person’s eyes, knowing that you can fully give in, submit, to that person, since you trust them completely is one of the strongest and most beautiful feelings to ever experience. So… that’s why I love love!