Arkiv för Disco Error

Mera zombieparad

Posted in Androgynitet trans och queer, Festival, Jag är skillnad, Skrivet with tags , , , on augusti 20, 2010 by Bobbi

Igår var jag på Emmaus och köpte en randig tröja, som tillsammans med den vita skjorta och slitna jeans jag redan hade,  ska bli en zombiekostym i Ottos anda. Efter att jag preppat och stänkt färg på dem ikväll!
Apropå zombieparader kom jag på att det finns ett stycke i Jag är skillnad som har med saken att göra. Man kan säga att jag hittade på en egen zombieparad. (Skrev även lite om skrivprocessen av denna delen av boken här.)
Stycket är lite nedkortat (fast ändå rätt långt, heh):

/Det är sommar, Maxi har ganska nyligen kommit hem från en Tysklandsturné med bandet Permafrost, och försöker finna sig tillrätta i Malmö igen./

Helgen därpå var det Möllevångsfestivalen och på lördagen skulle hela bandet gå dit tillsammans. Eftersom nästan alla bandmedlemmarna bodde på eller i närheten av Möllan handlade det mest om att de skulle gå ut genom dörren i samlad trupp. De skulle träffas hemma hos Pangaea på Kristianstadsgatan och förfesta innan.

Pangaeas lägenhet var en väl tilltagen tvåa. Från ytterdörren kom man in i en kort korridor där köket låg till vänster, vardagsrummet rakt fram och sovrum och badrum till höger. Maxi öppnade dörren utan att ringa på först. Pangaea brukade bara låsa dörren om natten, och det var inte alltid han gjorde det då heller. Det hände till och med att han lämnade den olåst när han gick ut. Han tyckte om när det var människor i hans lägenhet när han kom hem, sa han. Det där var helt galet, tyckte Maxi, och magen knöt sig vid tanken på att inte ha kontroll över vilka som kom in i ens hem.
Pangaea ville bara ha ensamhet i perioder, men de perioderna kom betydligt mera sällan för honom än för Maxi. För det mesta omgav sig Pangaea med människor, och hans bostad kunde lätt anta en karaktär av fritidsgård eller kollektiv. Löst sammanhållna och föränderliga grupper använde den som tillflyktsort och andra hem, och gjorde att den andades en känsla av hemtrevlig gemenskap, om än flyktig. Behövde man människor omkring sig var Pangaeas hem ett säkert kort.

Röster hördes från köket, så han gick dit. ”Hej sötnosar”, sa Maxi. Alexe och han kramade om varandra, de andra hade han träffat så nyligen att de inte behövde kramas. När hon böjde sig över honom kände han sig som en liten trasdocka som togs om av en kantig fågelskrämma i en gammaldags musikal.
”Finns kaffe”, sa Pangaea och pekade med penseln mot köksbänken. Läs mer

Minnet av en kamp

Posted in Dagbok, Festival, Jag är skillnad, Leva och överleva, Självbiografiskt, Skapande, Tecknat och målat with tags , , on augusti 8, 2010 by Bobbi

Ibland är det som att man återvänder till en tid, en period av livet, för att se på den på avstånd, och fundera på vad det egentligen var som hände då …

Kanske för att det är samma årstid nu, eller kanske för att jag befinner mig i början på en skrivprocess, precis som jag gjorde då, eller kanske för att jag tycker mig se vissa resultat av en annan process som också påbörjades då, har jag på senaste tänkt en del på hur det var för tre år sedan, sommaren 2007.

Det kändes som att alltihop inleddes med buller och bång. Fast egentligen börjar väl inte saker så, egentligen är de väl korn som ligger i en och suger upp vatten tills de gror, men känslan var av att bli drabbad.
Jag hade just börjat skriva på Jag är skillnad, och allt kändes overkligt. Allt jag kunde tänka på, och kanske någonstans vara, var personen jag skrev om, Maxi, vars förebild hade slagit ner i mig under en spelning samma vår. Han skrek sig in mitt huvud och jag visste att det var viktigt, viktigare än kanske allt annat, att lyssna.

Jag läste några dagboksanteckningar från den tiden häromdagen och mindes hur jag skrev och skrev, på en vecka skrev jag 16 000 ord, något jag kanske aldrig mer gör om.
På helgen efter den veckan var jag och A på Möllevångsfestivalen och jag minns hur avståndet mellan mig och verkligheten kändes när vi cyklade dit. Som att den vanliga världen var på låtsas och den värld jag skrev om var den riktiga. Jag såg Disco Error på festivalen och upplevelsen, som jag inte var riktigt närvarande i, blev till en scen i berättelsen, berättelsen där allt hade starkare och klarare färger än den värld jag befann mig i.


På väg till Möllevångsfestivalen

Men berättelsen räckte ändå inte till. Jag startade en anonym blogg för att skriva av mig mer, jag skrev om min tvilling på andra sidan jordklotet, han som blödde inuti mig och ut på papperet. Jag funderade allvarligt på om jag var manisk.

Och då hade jag ännu inte ens sett den där 22-åringen i sin röda korsett, han som dök upp senare under hösten och fick mig att drömma om att ha en daemon.

Men det började där, med den som plötsligt låg på golvet, på parketten i vårt vardagsrum med alla dess IKEA-möbler, och vred sig och personifierade allt som kändes fel inom mig, allt som växt mig över huvudet, all längtan efter oberoende, all längtan efter att få blöda, eller visa hur det en gång kändes, det var en längtan efter sanning och verklighet och i förlängningen efter kärlek och frihet.

Den längtan är livslång förstås. Men jag tänker ibland på att jag kommit en bit närmare nu.