Arkiv för Råfilm

Queer Inspectors

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Platser, Sexualitet, Transcenders with tags , , , , , on januari 17, 2010 by Bobbi

Jag träffar Julia och Tommy en kväll veckan före jul när det snöar och hela Malmö håller på att förvandlas till en oigenkännlig vinterstad. Vi dricker en öl på På Besök.

”Alltihop började med att jag och Tommy var på Fusion-festivalen i Tyskland sommaren 2008”, säger Julia Nygren, queer-inspektör tillsammans med Tommy Boije. ”Och fast att det är en alternativ och socialistisk musikfestival upplevde vi båda att den var väldigt o-queer. Så vi klädde oss i rosa tajts och turkosa baddräkter och började göra små performance här och var på festivalen, för att införa lite mer queerhet… och för att få mat och öl! Det var första gången vi gick in i de roller som sen blev Queer Inspectors.”

Queer Inspectors är Julias och Tommys projekt, det ska bli en dokumentärfilm som baseras på deras undersökningar av queercommunityn i San Francisco.
Tidigare har båda arbetat med olika filmprojekt, bland annat inom filmkollektivet RåFILM. Tillsammans har Tommy och Julia gjort filmen Veteraner som vunnit pris på Pixel (Skånes Kortfilmsfestival) och visats på Folkets Bio. En dokumentär om queer-dansbandet Klas-Ingelaz är också under produktion.

För ungefär ett år sedan åkte de till San Francisco och filmade och gjorde research, och ytterligare en resa planeras för att följa upp en del av de karaktärer de mötte första gången.
Som queer-inspektörer klär de sig i en sorts queer-uniformer, som kan bestå av allt från scout-skjortor och uniformsmössor till hawaiimönstrade skjortor och klänningar, och ger sig ut för att ta tempen på queer-miljön – men kanske lika mycket för att utveckla sig själva. ”Queer kan ju handla just om att förändra och utöka roller”, säger Julia. ”Det här blir ett sätt att leka med roller, inte i vårt eget namn – det är uppenbart att vi spelar en roll. Men efter hand blir det kanske allt tydligare att det ändå är oss själva det handlar om. Karaktärerna blir ett sätt att utöka sitt indentitetsutrymme.”

Jag frågar vad de lärde sig av queer-inspektionerna och Tommy svarar att han blev förvånad över att det var ganska segregerat på sina ställen. ”Olika grupper höll sig i olika delar av staden. Jag trodde nog att det skulle vara lättare att komma in i det…”
De upptäckte också att queer hade en lite annorlunda betydelse än här hemma. I San Francisco fanns inte samma koppling mellan queer och feminism, dessutom genomsyrades queercommunityn av den i USA så påtagliga kommersialismen. ”Inställningen är att allt är till salu och även queer är en vara”, säger Julia.

De flesta de mötte hade på ett eller annat sätt arbetat med sex, och synen på detta var en helt annan än den svenskar kanske är vana vid. Begreppet sex-negativ användes om dem som opponerade sig mot exempelvis sexarbete, och sex-negativitet var inget eftersträvansvärt: här gällde det att vara sex-positiv. ”Ibland kändes det ganska oreflekterat”, säger Julia, ”men det kanske kommer som en naturlig motpol mot det konservativt kristna budskapet att sex är fel och förbjudet.”

Men att många försörjer sig som sexarbetare kan också ha en annan orsak. San Francisco och Castro-området räknas som en fristad, till vilken folk kommer från hela USA för att äntligen få lov att vara sig själva. Samtidigt saknas ett skyddsnät i samhället, och sexarbete kan vara ett sätt att skaffa egna pengar.
”San Francisco blir som ett läger för HBTQ-personer, nästan som ett flyktingläger”, säger Tommy. ”Folk sätter allt sitt hopp till SF och så hamnar de i en park… Det är intressant att en plats kan få den betydelsen, och det känns viktigt att göra filmen för att ta upp den diskussionen. Queer är i sig själv en samhällskritik, men eftersom vi undersökte queercommunityn i USA blir även det kapitalistiska systemet en del av det vi tar upp i filmen.”

Jag frågar hur framtiden ser ut för queer-inspektörerna: vad vill de att detta ska leda till?
”Vi har snackat om att inspektörerna borde åka till Litauen”, säger Tommy.
Julia fortsätter: ”Egentligen är väl drömmen att få åka runt i hela världen och göra queer-inspektioner. Det går kanske inte att tydligt stämpla en miljö som godkänd eller inte godkänd, men…”
”Fast jag gillar dubbeltydigheten i det där… att det egentligen inte går”, säger Tommy. ”Det är det roliga, att det är motsägelsefullt. Hur kan man vara expert på något som är så rörligt? Det kan man inte, och då blir det en lek även med det.
Personligen tycker jag att queer är en sån jävla lättnad. Att saker kan få lov att vara flytande, att inte allt måste definieras… Att även sådant som identitet och sexualitet får lov att omformas och förändras.”

Nasty Old People

Posted in Film/video with tags , , , on november 17, 2009 by Bobbi

Jag har dragit mig lite för att skriva om Nasty Old People av olika skäl. Projektet har hyllats av många på grund av teamets starka engagemang i en film som skapats utifrån en ytterligt liten budget, samt valet att förbigå traditionella kanaler och bland annat distribuera via The Pirate Bay.
Debutanten Hanna Skölds driftighet och mod går inte att ta miste på, och initiativ av det här slaget vill jag gärna pusha för. IRL-premiären på Kontrapunkt i Malmö var oerhört mysig, med luffarbio av Råfilm, soppkök på gården, och folkhögskolefilmfestivalstämning (!) i lokalen. Massor av människor har engagerat sig för att filmen och allt runt omkring skulle komma till stånd och hela grejen känns smått fantastisk i sin positiva DIY-anda.


Trailer

Men… filmen som sådan har en del problem som jag ser det. Det är alltså en burlesk saga om Mette (Febe Nilsson) som jobbar inom hemtjänsten. Hon är så tuff att hon får ta sig an de galnaste åldringarna, och alla har de olika historier att berätta.

Huvudkaraktären Mette är dock det stora problemet i filmen. Jag tyckte inte alls om henne, vilket nog inte heller är meningen att man ska göra: hon är troligtvis menad att vara en osympatisk person som ska komma att förändras under filmens gång. Men det blev alldeles för svårt att förstå hennes bevekelsegrunder.

Filmen börjar med att Mettes berättarrröst säger nåt i stil med ”Jag heter Mette, och jag är 19 år. Sedan jag var 13 har jag varit nynazist” och den slutar med orden ”Jag heter Mette. Jag är 20 år, och fram tills jag var 19 var jag nynazist”. Jaha, undrar jag. Varför då? Jag kan tyvärr inte förstå Mette. Vad förändrar henne, är det mötet med gamlingarna, trädgårdsmästaren hon misshandlat, eller något annat? Många, många trådar finns i berättelsen och jag famlar efter någon att hålla i från början till slut.

De små berättelserna om de hårt karikerade gamlingarna är bitvis underhållande, småanimationerna mellan scenerna jättefina. Det är mycket välgjort utifrån förutsättningarna, men jag tycker manuset hade behövt en omgång till innan det filmades. Idén med en kvinnlig nynazist som förändras i mötet med åldringar är mycket stark, men kanske är det just konceptet som ställer till det. Greppet blir krampaktigt och tillåter inte karaktärerna i berättelsen att leva.
Men jag tror mycket på Hanna Skölds kapacitet, så vi får se vad som kommer framöver.