Arkiv för Muse

Utmanad

Posted in Dagbok, Leva och överleva with tags on juni 20, 2010 by Bobbi

Det händer så mycket nu att jag knappt hinner samla tankarna mellan varven. Kanske är det inte heller möjligt.
Jag som brukar analysera en massa hamnade plötsligt i en situation där jag bara tänkte: Nä. Ingen idé att fundera på det här. Ingen idé att försöka tänka ut ett svar, en lösning, en väg. Jag får bara se vad som händer, hur det kommer kännas.
Idag är jag märkligt befriad från tankar. Stan och fika och filmkväll står på agendan. Den här helgen har känts som en av de längsta i mitt liv.

Tror att mitt behov av att kontrollera världen och verkligheten står inför att bli ordentligt utmanat.

Lite söndags-Muse

good

Posted in Dagbok, Musik with tags on maj 12, 2010 by Bobbi

Your dark shines
Bringing me down
Making my heart feel sore
‘Cause it’s good

Starka uttryck

Posted in Identitet, Litteratur, Musik, Reflektioner with tags , , on maj 9, 2010 by Bobbi

Jämförde i ett tidigare inlägg Cam Archers och Eli Levéns uttryck. Det som jag tycker är gemensamt för dessa är en kraft och tydlighet, en färgmättnad och styrka.

Jag tänkte vidare på det där och kom fram till att jag ofta dras till starka uttryck. Jag tycker om det som hörs högt och skiner starkt.

Och där finns en gemensam nämnare mellan många av de saker jag gillar – som psytrance, Opeth, Muse, Mindless Self Indulgence och Psyclon Nine – de har alla starka uttryck, fast på olika sätt förstås.

Psyclon Nine – med visuell estetik som tagen ur en skräckfilm

Ibland skäms jag för min dragning till det känsloutlevande. Det är kanske för att starka (känslo)uttryck ofta inte räknas som något fint. Det finns massor av skällsord för överdriven känslosamhet:
Melodram, sentimentalitet, nostalgi.
Pretentiöst. Vräkigt.
Drama Queen.

Haha. Recensionen i SvD av Muse-spelningen på Hovet i höstas är t ex inte nådig.

Färgstarkhet och särskilt grällhet räknas ofta som tacky, dålig smak.
Fast ibland blir det populärt som kitsch. Trance-estetiken är tacky ända tills Klubb Kristallen gör svampar till nåt fint. 😉

Själv måste jag givetvis analysera varför jag dras till det tydliga, känslostarka, och jag brukar ju skylla allt på min hjärna och hur den fungerar… så den här gången hävdar jag att den är väldigt högljudd och behöver starka uttryck för att bli överröstad!

Är det ett slags kicksökande kanske?

Men även jag har gränser. När Matt Bellamy går loss på franska i I Belong to You (+ Mon Coeur S’Ouvre A Ta Voix) blir det för mycket till och med för mig. Inte franska… please!

Och så tycker jag om Elliott Smith också. Det är väl ändå ganska lågmält?

Föränderligt

Posted in Identitet, Musik, Reflektioner with tags on maj 8, 2010 by Bobbi

Tog en paus från psytrancen med Muses Uprising. Eftersom jag är en extrem musikperiodare blir musik ofta väldigt tydlgt kopplad till olika tidsperioder. I höstas var det mycket Muse.

Det är bara lite mer än ett halvår sen, men det känns så mycket längre sen. Allt är så annorlunda. Jag kan inte rikigt sätta fingret på hur, det bara känns så. Tiden går så fort. Livet går så fort, jag hinner inte med, saker ändrar sig så snabbt att jag inte känner igen mig. Själv.

Eller jo. Det gör jag väl, nånstans. Men. Ibland känns det som att livet är en oformlig blob som bara ändrar sig medan jag fåfängt försöker fånga den, hålla den mellan händerna.

Hör på Matt Bellamys röst och känner liksom doften av hur jag kände mig i höstas, vad jag tänkte på, vad jag arbetade med, intresserade mig för. Det är borta. Men finns kvar ändå.

Underligt.

Muse, Parken Köpenhamn

Posted in Musik, Scen with tags , , , on oktober 27, 2009 by Bobbi

Dagen jag skulle på Muse började med att jag fick nåt slags migränanfall som gjorde mig så yr och illamående att jag inte kunde resa mig ur sängen. Därför kändes det lite som ett mirakel när jag på kvällen ändå satt på tåget till Köpenhamn. Det krävde all min viljestyrka och många huvudvärkstabletter, men åh vad glad jag är att jag tog mig iväg!

Matt Bellamy
Bild:

http://www.flickr.com/photos/falh/ / CC BY-SA 2.0

Aftonbladets recension av Muse-konserten på Hovet i Stockholm var inte nådig. Recenscenten Håkan Steen skrev redan för åtta år sedan att ”ger man sig i kast med den här sortens stämningsbaserad rock är subtilitet a och o” och i den nya recensionen citerar han sig själv. Subtilitet, varför då säger jag, när det finns Muse? Det finns många artister (t ex Katatonia och Anathema) som hanterar både skörhet och driv och Muse kanske inte hör till dem i samma utsträckning, men jag gillar det spektakulära och det extraordinära. Det enda som möjligtvis saknades var intimitet, men sådan är svåruppnådd på spelningar i den här storleksklassen.

För mig var det första gången på en så stor konsert (bortsett från på festivaler), och jag konstaterar att jag nog aldrig förut varit fan av något band som är så populärt. Det var pampigt. Scenbygget, ljuset… men mest av allt att se ett hav av människor röra sig som en person, belysta av strålande grön laser.

Vad jag gillar mest med Muse knyter an till det Aftonbladets recenscent skriver om: Det är definitivt svulsigt, full on, det är pretentiöst (ibland i överkant även för mig) men de ber aldrig om ursäkt för vad de är och gör. Det är stora gester, men för mig känns de aldrig oärliga eller konstlade. Det som bandet visar upp på scenen är äkta glädje.

Huvudvärken till trots fick hits som New Born, Starlight, Plug in Baby och Knights of Cydonia mig och resten av läktaren att stå upp och hoppa. Jag hade gärna tagit en spelning till, rakt av, efter de två timmarna.

soap

Och jo förresten, Matt Bellamy, jag är fortfarande singel. Tänkte det kunde vara bra för dig att veta.

Man hör det man vill höra…

Posted in Musik with tags on september 26, 2009 by Bobbi

För den som gillar att helt obefogat (?) tolka in gayness kan jag rekommendera Muse-låten Fillip.
Haha, kan ju handla om vad/vem som helst egentligen… men wtf. Alltid trevligt med tolkningsmöjligheter, right?
😉

Bliss

Posted in Film/video, Musik with tags on september 26, 2009 by Bobbi

”Everything about you is how I’d wanna be
Your freedom comes naturally,
Everything about you resonates happiness
Now I won’t settle for less

Give me all the peace and joy in your mind

Everything about you pains my envying
Your soul can’t hate anything
Everything about you is so easy to love
They’re watching you from above

Give me all the peace and joy in your mind
I want the peace and joy in your mind”

Ur Bliss – Muse

Muse… hur mycket gillar jag deras musik?? Så mycket att det blir fånigt att sätta ord.
Den passar perfekt i mina celler.
Jag älskar din hjärna, Matt Bellamy.