Archive for the Leva och överleva Category

I spinn

Posted in Dagbok, Leva och överleva with tags on augusti 30, 2010 by Bobbi

Jag har så mycket omkring mig att det susar i öronen. Jag är härligt högt uppe, och hjärnan tycks spinna så fort att tankar blir handling innan de ens tänkts till punkt. Det är ett bra tillstånd att vara i, och skönt efter en kortare neråtperiod. Samtidigt gör det mig orolig och en smula vaksam; rädd för trötthet och utmattning. Det är så svårt att få livet i lagom doser. Särskilt när en har ett sånt habegär!

Så känns det!

Minnet av en kamp

Posted in Dagbok, Festival, Jag är skillnad, Leva och överleva, Självbiografiskt, Skapande, Tecknat och målat with tags , , on augusti 8, 2010 by Bobbi

Ibland är det som att man återvänder till en tid, en period av livet, för att se på den på avstånd, och fundera på vad det egentligen var som hände då …

Kanske för att det är samma årstid nu, eller kanske för att jag befinner mig i början på en skrivprocess, precis som jag gjorde då, eller kanske för att jag tycker mig se vissa resultat av en annan process som också påbörjades då, har jag på senaste tänkt en del på hur det var för tre år sedan, sommaren 2007.

Det kändes som att alltihop inleddes med buller och bång. Fast egentligen börjar väl inte saker så, egentligen är de väl korn som ligger i en och suger upp vatten tills de gror, men känslan var av att bli drabbad.
Jag hade just börjat skriva på Jag är skillnad, och allt kändes overkligt. Allt jag kunde tänka på, och kanske någonstans vara, var personen jag skrev om, Maxi, vars förebild hade slagit ner i mig under en spelning samma vår. Han skrek sig in mitt huvud och jag visste att det var viktigt, viktigare än kanske allt annat, att lyssna.

Jag läste några dagboksanteckningar från den tiden häromdagen och mindes hur jag skrev och skrev, på en vecka skrev jag 16 000 ord, något jag kanske aldrig mer gör om.
På helgen efter den veckan var jag och A på Möllevångsfestivalen och jag minns hur avståndet mellan mig och verkligheten kändes när vi cyklade dit. Som att den vanliga världen var på låtsas och den värld jag skrev om var den riktiga. Jag såg Disco Error på festivalen och upplevelsen, som jag inte var riktigt närvarande i, blev till en scen i berättelsen, berättelsen där allt hade starkare och klarare färger än den värld jag befann mig i.


På väg till Möllevångsfestivalen

Men berättelsen räckte ändå inte till. Jag startade en anonym blogg för att skriva av mig mer, jag skrev om min tvilling på andra sidan jordklotet, han som blödde inuti mig och ut på papperet. Jag funderade allvarligt på om jag var manisk.

Och då hade jag ännu inte ens sett den där 22-åringen i sin röda korsett, han som dök upp senare under hösten och fick mig att drömma om att ha en daemon.

Men det började där, med den som plötsligt låg på golvet, på parketten i vårt vardagsrum med alla dess IKEA-möbler, och vred sig och personifierade allt som kändes fel inom mig, allt som växt mig över huvudet, all längtan efter oberoende, all längtan efter att få blöda, eller visa hur det en gång kändes, det var en längtan efter sanning och verklighet och i förlängningen efter kärlek och frihet.

Den längtan är livslång förstås. Men jag tänker ibland på att jag kommit en bit närmare nu.

Några tankar om hopp

Posted in Leva och överleva, Reflektioner with tags on augusti 4, 2010 by Bobbi

För ett par månader sedan formulerades den här tanken i mitt huvud:

En del människor gör en så glad att man blir rädd.

Det är kanske knasigt att bli rädd av att bli glad. Men det är inte konstigt.
För människor som gör en glad ger en förhoppningar. Och förhoppningar kan leda till besvikelse. Och besvikelse kan göra ont.
Så kan glädje bli till rädsla och ont, bara för att en vet att glädjen kanske inte varar för alltid.

Men samtidigt.

Hopp är det bästa som finns.
Hoppet om frihet, kärlek, liv, om att bli sedd och älskad, måste vara en av de starkaste krafter som finns. Det väcker upp en sån massa känslor – en störtflod – och det får en att sörja och våndas när man inte får det man vill ha, det man hoppades på. Men det är värt alltihop, alla svåra känslor, att ta del av livet. Att upptäcka vad man vill. Att våga hoppas, önska och känna. Att pröva sig mot andra, mot deras förhoppningar och önskemål.
Ibland (ofta) vill man inte alls samma sak. Då gör det ont. Men man är ändå där. Och utsätter sig för alltihop.

Så. Länge leve. Hoppet.
Och allt som gör en så glad att man blir rädd.

Lycka…

Posted in Dagbok, Festival, Leva och överleva, Musik with tags , , on juli 1, 2010 by Bobbi

Jag har haft den stora förmånen att få må riktigt bra ett tag nu, den senaste veckan eller så. Jag vet inte varför det är så och jag tänker inte göra nån djupgående analys av läget – spar krafterna tills de behövs bättre – men. Jag antar att jag är lycklig…

…för att jag såg en så fantastisk dam idag på stan, runt 70, i djupröd stass från hatt till tass, och tänkte att sån vill jag bli.

…över roliga projekt – egna och andras – där jobb och fritid smälter samman, där möten blir nöjen, där en blir stolt över att få vara med på ett hörn, och över all kreativitet och kraft och vilja att bidra som finns i den här stan och lite överallt.

…över att semestern börjar idag, över fint väder och över att jag åker till Basecamp imorgon.

…över alla kära barn med många namn, och med leenden som går rakt in.

Och, som sagt, över friheten jag känner just nu. Jag suger på den som om den vore en karamell som jag fortfarande inte kan förstå att jag faktiskt har i munnen..

Ja. Lyckan kan man varken hålla i sin hand eller kräva livet på, men ibland bara uppstår den.
Annars är det väl lite så här, som det här citatet min mamma hittade i Divan säger:

”Jag förstår inte riktigt hur en människa skulle vara psykologiskt konstituerad för att samtidigt tänka sig att hon borde försöka eller alls skulle kunna gå omkring och vara så harmonisk och lycklig som möjligt, och därtill att denna inställning skulle vara det mest adekvata svaret på såväl livets utmaningar som den sociala och politiska situation som vi befinner oss i.”
– Ur Edda Mangas intervju med Per Magnus Johansson i Divan 1-2/2010, s 31.

Fina Maud Lindström med Fröken Normal. Gör mig också glad!

Utmanad

Posted in Dagbok, Leva och överleva with tags on juni 20, 2010 by Bobbi

Det händer så mycket nu att jag knappt hinner samla tankarna mellan varven. Kanske är det inte heller möjligt.
Jag som brukar analysera en massa hamnade plötsligt i en situation där jag bara tänkte: Nä. Ingen idé att fundera på det här. Ingen idé att försöka tänka ut ett svar, en lösning, en väg. Jag får bara se vad som händer, hur det kommer kännas.
Idag är jag märkligt befriad från tankar. Stan och fika och filmkväll står på agendan. Den här helgen har känts som en av de längsta i mitt liv.

Tror att mitt behov av att kontrollera världen och verkligheten står inför att bli ordentligt utmanat.

Lite söndags-Muse

Den sista månaden

Posted in Festival, Leva och överleva, Självbiografiskt, Skrivet with tags , , on juni 12, 2010 by Bobbi

Jag blev tillsammans med S på Hultsfredsfestivalen 1991. När jag åkte dit hade jag inte ätit på fem dagar. Mitt beslut såg ut som så att jag aldrig mer skulle äta. Helst inte sova heller.

S och L hade funnits  utkanten av Färjenäsgänget under hela den här sommaren. De var två små punkare från Sundsvall, med söta uppnäsor och rosa hår.

För mig var det andra gången på Hultsfred, men så mycket hade hänt sedan förra festivalen att det kändes som mycket längre tid. Jag hade bott på husockupationen sedan i januari.

På vägen mot campingen drack jag Baileys ur en Pucko-flaska. Big-Jimpa, ett av ”Eskilstuna-dräggen” som brukade komma till Färjenäs, hälsade mig genom att slå den ur min hand. ”Pucko, fy fan vad löjligt!”

Vid campingen, där vi slagit upp våra tält, mötte jag S. Hans ansikte var blåslaget. Han hade själv dunkat huvudet i bordet på tåget under den korta resan med smalspår från Hultfreds central till festivalen. Och sedan på vägen hade han också mött Big-Jimpa. S grät och blödde ur näsan. Jag minns att vi satt på gräset vid tälten och jag kramade honom och tyckte så synd om honom att jag själv fick näsblod.

Det var varmt. Såren på min handled varade sig så att det gick att krama vätska ur förbandet. Jag hade läst att sår som öppnade sig mer än ett par millimeter borde sys. Gliporna på min underarm var närmare fem millimeter, och det dunkade i armen så att jag måste hålla den ovanför huvudet när jag sov. Jag var stolt över såren. Jag höll dem öppna. Den irriterande tjejen jag inte kände i vårt tältläger var den enda som frågade vad jag hade gjort.

På kvällen gick vi runt på festivalområdet och när S fick veta att jag inte ätit på länge köpte han godis till mig, sådana där godisremmar som brukar finnas på festivaler, och jag tänkte ”skit samma” och åt dem.

Sista nattern var jag och S i ett tält med människor jag tror att S kände. Vi drack läkarsprit blandad med apelsinjuice och jag slumrade med huvudet i S knä. Plötsligt såg jag långtradaren alldeles tydligt, hur den kom dånande rakt emot oss. Vi hade ställt tältet på en motorväg. Jag kastade mig upp, ut, i panik, för att rädda mitt liv. Några sekunder senare fann jag mig stående vid tältet, och S pratade lugnande med mig. ”Ska vi gå en promenad?”

Tillbaka i Göteborg fortsatte jag vara tillsammans med S och mitt minne av den månaden är att mycket handlade om nattliga promenader. Tillsammans med honom, för att jag inte klarade att sova brevid honom. Jag var för rädd. Och ensam, planerande min egen död.

Jag tog inte farväl av S, den där sista dagen på Färjenäs, när jag ringde min bror och bad honom fixa så att pappa hämtade mig. När det stod klart för mig att jag inte förmådde ta mitt liv.
Jag skämdes för att jag hade misslyckats med att leva fri i fristaden Färjenäs. Och jag mådde alltför dåligt för att förstå och ta hänsyn till en annan persons känslor. Så jag bara stack. Hamnade på barnpsyk i Kalmar, eftersom synfältet krympt till en tunnel med bara en enda liten prick av ljus långt långt borta.

Jag vet inte om jag någonsin bad S om förlåtelse.


Metallicas Enter Sandman kom i samma veva och kommer alltid att påminna mig om hallucinationen med tältet på motorvägen.

Det som kommer och går

Posted in Dagbok, Identitet, Leva och överleva, Reflektioner on maj 21, 2010 by Bobbi

Hade en intressant diskussion med min mamma härom dagen, om hur man ibland kan behöva återknyta bakåt. Ägna sig åt sådant man brukade göra under en viss period, återuppta kontakten med gamla vänner, osv.

Jag har gjort det mycket nu på senaste tiden. Antagligen för att jag hade ett långt förhållande som tog slut, och när jag blev singel igen var det som att jag behövde hoppa tillbaka till tiden innan jag träffade personen. Var var jag då? Vad gjorde jag? Vilka umgicks jag med?
För att jämföra. Vad har hänt? Var är jag nu? Hur har livet, och jag, förändrats?

Det blir en sorts integrering som har tagit en del energi. Som vanligt fungerar jag så, att om nåt ska göras så ska det göras ordentligt.
Som bonus hittade jag tillbaka till något som betyder mycket för mig, dansen.

Nånting som TomTom sa när vi var och fikade, och som jag har tänkt på en del, är att man kan se på livet som cykliskt i stället för som en rak väg från A till B. Saker kommer och går. De försvinner och kommer tillbaka. Det kan skapa ett större lugn eftersom saker inte försvinner helt och fullt, och det inte finns en fast slutpunkt där det man strävar efter måste ha uppnåtts. (En slutpunkt finns ju visserligen, om man inte tror på återfödelse, men.. jaja.)

Jag tycker om att tänka på det så. Även om det är så att vissa perioder, möjligheter, personer förvinner och aldrig kommer tillbaka, så kan de alltid dyka upp inom en. Och ibland kan man ta vid igen där man var, på något vis.