Arkiv för januari, 2010

Överraskningar och omstruktur

Posted in Identitet, Musik, Reflektioner, Självbiografiskt, Tecknat och målat with tags , , on januari 28, 2010 by Bobbi

Tankarna är så fladdriga att jag har svårt att samla dem. Är inne i ett litet synthryck och lyssnar på Hocico.
En av de saker jag funderar på för närvarande är människors sätt att vara.

Första gången jag verkligen reflekterade över att vissa mänskliga exemplar tycks fungera helt annorlunda än jag själv var på folkhögskolan där jag träffade Dipbuoc. Han hade rummet mitt emot mitt, och ett av de första minnena är att han bjöd in mig till sig för att lyssna på hans grymma bandare, på vilken han hade spelat in signaturmelodin till fångarna på fortet.
Dipbuoc var på samma gång påfrestande osjälvständig och underbart idésprutande. Han var den som kunde sova med ögonen öppna på lektionerna (vi gick i samma klass och brukade sitta brevid varann) och som påstod att han kunde se människors auror. Min var lila sa han. Han kunde styra sina drömmar, i dem brukade han flyga. Musiken han lyssnade på var galen (den numera ganska bortglömda stilen jungle) och musiken han gjorde själv var ännu galnare, i alla fall i början.

Dipbuoc

Nu har jag en sån där underlig person i livet igen. En vars hjärna jag inte kan förstå, men där det roliga blir att överraskas. Jag kommer på att det var länge sen. Och jag kommer på att det alltså är så att man tolkar världen och människorna enligt vissa mönster som man har lärt in: ”detta betyder det, och detta betyder det”. Och så dyker det då upp en sån där som mönstren och schemana inte passar på. ”Detta betyder.. nehej? Det gjorde det inte! Oj.”
Det är ganska roligt att tänka oj ibland. Men för en sån som mig med ett enormt analys-och-kontrollbehov sätter en omstrukturering och omsortering utan dess like igång, i den stackars hjärnan som till varje pris måste. försöka. förstå.
Pust.

Hocicos vackra Escapando de los Recuerdos

Annonser

Then wear the gold hat

Posted in Gästblogg, Identitet with tags , on januari 25, 2010 by Bobbi

Av Henrik

Then wear the gold hat, if that will move her;
If you can bounce high, bounce for her too,
Till she cry ”Lover, gold-hatted, high-bouncing lover,
I must have you!”

Orden kommer från boken The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald och inleder hela kalaset. Jag tror jag läste boken i andra året på gymnasiet i engelskan, och jag tyckte ganska illa om alla böcker som den läraren gav mig att läsa utan att ens ifrågasätta varför. Hon var inte ett dugg otrevlig eller dålig, bara lite för plain tror jag att jag tyckte. Huruvida jag läste klart boken då minns jag inte, men något jag minns är versen ovan som i boken är påstådd skriven av någon annan, men i själva verket skapad av Herr Fitzgerald själv enkom för boken. Den har kommit i min väg igen nyligen och satte i gång tankeverksamheten på nytt.

Uppvaktningen, skapandet av intresse hos motparten har alltid varit fruktansvärt roligt i min mening. Att få visa upp sina stjärtfjädrar, förhoppningsvis få en godkännande nick och kunna få fortsätta den märkliga polkan, det har gett mig ett schvung i livet som jag älskat. Men även om jag kanske inte har burit den gyllne hatten så ofta så kan jag lova att jag har studsat, och gudarna skall veta att jag eftersträvat just det där utropet.

Det handlar inte om lögn, det är lika mycket ett incentiv för mig att förändras som det är ett möjligt lockbete för motparten. Om jag inte har varit det jag presenterat så har jag snart blivit det; om jag inte har kunnat det så har jag lärt mig. Även om min fjäderplym bedöms otillräcklig så har jag ändå kommit ur det med ett förändrat persona och det har gjort hela skillnaden. Jag är inte säker på om det är en så bra egenskap, men den är min och den fulländar mig, fortbildar mig, utvidgar mig.

Men vad betyder det då? Att jag är till stor del en produkt av mina studsanden? I mitt tycke är det ett ganska bra sätt att bära med sig människor man tyckt om, och om de visste vad de gjort med mig tror jag nog att de allra flesta skulle vara lite smickrade.

Screwed up eyes and screwed down hairdo

Posted in Dagbok, Fantasi och lek, Musik, Platser with tags , , , , , on januari 23, 2010 by Bobbi

Nästa lördag ska jag på fest med Ziggy Stardust-tema.. det blir en svår nöt att knäcka vad gäller klädning!

Vad är Ziggy Stardust? Rött. Mönstrat. Slimmat. Platå. Det sistnämnda kan jag kanske aspirera på, men inte röda, glansiga tyvärr.
Inatt drömde jag att jag var i en affär som hade världens konstigaste och underbaraste kläder. Det var lite som Shock fast med mycket skummare design på allting, särskilt skorna. Jag tänkte: ”Shit vad coolt. Men undrar om de säljer nånting…” Eftersom de flesta saker såg ut som nåt som nog inte skulle fungera så bra att ha på sig i praktiken.
Synd att det inte var på riktigt.

Tror jag ska gå till Emmaus på Kirseberg idag och kolla lite. Tycker det är den bästa second hand-affären för kläder i stan (fast jag vet att det finns många som jag aldrig varit på också). I alla fall, jag hittar nästan alltid nåt på Emmaus. Som går att sy om, om inte annat.
Jag och mamma brukade gå dit redan innan jag flyttade till Malmö, för hon bodde ganska nära… och nu är det ett lagom promenadavstånd från där jag bor idag.

En fin dag idag som förtjänar att ackompanjeras av VNV.

Where the river takes me will in time be revealed

Posted in Dagbok, Leva och överleva, Musik with tags on januari 21, 2010 by Bobbi

Lyssnar på Arena med VNV Nation.. den är så vacker att jag vill börja gråta. Sitter och sörjer och jobbar och undrar om jag ska skriva till Drogen och tänker på alla jag har älskat och känner att livet är så himla vackert. Känslor är vackra, människor är vackra och underliga. Flum flum. Det är vad VNV gör med mig… skyller jag på.

Queer Inspectors

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Platser, Sexualitet, Transcenders with tags , , , , , on januari 17, 2010 by Bobbi

Jag träffar Julia och Tommy en kväll veckan före jul när det snöar och hela Malmö håller på att förvandlas till en oigenkännlig vinterstad. Vi dricker en öl på På Besök.

”Alltihop började med att jag och Tommy var på Fusion-festivalen i Tyskland sommaren 2008”, säger Julia Nygren, queer-inspektör tillsammans med Tommy Boije. ”Och fast att det är en alternativ och socialistisk musikfestival upplevde vi båda att den var väldigt o-queer. Så vi klädde oss i rosa tajts och turkosa baddräkter och började göra små performance här och var på festivalen, för att införa lite mer queerhet… och för att få mat och öl! Det var första gången vi gick in i de roller som sen blev Queer Inspectors.”

Queer Inspectors är Julias och Tommys projekt, det ska bli en dokumentärfilm som baseras på deras undersökningar av queercommunityn i San Francisco.
Tidigare har båda arbetat med olika filmprojekt, bland annat inom filmkollektivet RåFILM. Tillsammans har Tommy och Julia gjort filmen Veteraner som vunnit pris på Pixel (Skånes Kortfilmsfestival) och visats på Folkets Bio. En dokumentär om queer-dansbandet Klas-Ingelaz är också under produktion.

För ungefär ett år sedan åkte de till San Francisco och filmade och gjorde research, och ytterligare en resa planeras för att följa upp en del av de karaktärer de mötte första gången.
Som queer-inspektörer klär de sig i en sorts queer-uniformer, som kan bestå av allt från scout-skjortor och uniformsmössor till hawaiimönstrade skjortor och klänningar, och ger sig ut för att ta tempen på queer-miljön – men kanske lika mycket för att utveckla sig själva. ”Queer kan ju handla just om att förändra och utöka roller”, säger Julia. ”Det här blir ett sätt att leka med roller, inte i vårt eget namn – det är uppenbart att vi spelar en roll. Men efter hand blir det kanske allt tydligare att det ändå är oss själva det handlar om. Karaktärerna blir ett sätt att utöka sitt indentitetsutrymme.”

Jag frågar vad de lärde sig av queer-inspektionerna och Tommy svarar att han blev förvånad över att det var ganska segregerat på sina ställen. ”Olika grupper höll sig i olika delar av staden. Jag trodde nog att det skulle vara lättare att komma in i det…”
De upptäckte också att queer hade en lite annorlunda betydelse än här hemma. I San Francisco fanns inte samma koppling mellan queer och feminism, dessutom genomsyrades queercommunityn av den i USA så påtagliga kommersialismen. ”Inställningen är att allt är till salu och även queer är en vara”, säger Julia.

De flesta de mötte hade på ett eller annat sätt arbetat med sex, och synen på detta var en helt annan än den svenskar kanske är vana vid. Begreppet sex-negativ användes om dem som opponerade sig mot exempelvis sexarbete, och sex-negativitet var inget eftersträvansvärt: här gällde det att vara sex-positiv. ”Ibland kändes det ganska oreflekterat”, säger Julia, ”men det kanske kommer som en naturlig motpol mot det konservativt kristna budskapet att sex är fel och förbjudet.”

Men att många försörjer sig som sexarbetare kan också ha en annan orsak. San Francisco och Castro-området räknas som en fristad, till vilken folk kommer från hela USA för att äntligen få lov att vara sig själva. Samtidigt saknas ett skyddsnät i samhället, och sexarbete kan vara ett sätt att skaffa egna pengar.
”San Francisco blir som ett läger för HBTQ-personer, nästan som ett flyktingläger”, säger Tommy. ”Folk sätter allt sitt hopp till SF och så hamnar de i en park… Det är intressant att en plats kan få den betydelsen, och det känns viktigt att göra filmen för att ta upp den diskussionen. Queer är i sig själv en samhällskritik, men eftersom vi undersökte queercommunityn i USA blir även det kapitalistiska systemet en del av det vi tar upp i filmen.”

Jag frågar hur framtiden ser ut för queer-inspektörerna: vad vill de att detta ska leda till?
”Vi har snackat om att inspektörerna borde åka till Litauen”, säger Tommy.
Julia fortsätter: ”Egentligen är väl drömmen att få åka runt i hela världen och göra queer-inspektioner. Det går kanske inte att tydligt stämpla en miljö som godkänd eller inte godkänd, men…”
”Fast jag gillar dubbeltydigheten i det där… att det egentligen inte går”, säger Tommy. ”Det är det roliga, att det är motsägelsefullt. Hur kan man vara expert på något som är så rörligt? Det kan man inte, och då blir det en lek även med det.
Personligen tycker jag att queer är en sån jävla lättnad. Att saker kan få lov att vara flytande, att inte allt måste definieras… Att även sådant som identitet och sexualitet får lov att omformas och förändras.”

Livet

Posted in Dagbok, Leva och överleva, Självbiografiskt with tags on januari 16, 2010 by Bobbi

Läser gammal dagbok. Är för trött för att göra något ikväll.
Så här skrev jag i alla fall för nästan tio år sen:

Och det som gör livet så värt att leva är just alla toppar och dalar som det bjuder på! Vad skulle livet vara om det bara gick som på räls? Om man aldrig böjde huvudet mot skrivbordet, eller lutade det mot en vägg? Om man aldrig snubblade och gjorde illa knät? Om man aldrig snyftande sjöng till en PJ Harvey-låt?
Om den man älskade aldrig gick ifrån en på bion för att gå hem och kräkas?
Hur skulle det vara om livet slutade överraska en? Om livet slutade spela en spratt och föra en bakom ljuset? Om man aldrig hade bakfylledagar på kontoret? Om pojken aldrig sa ”vi ses i morgon”?

Jag brukar jämt vara så sur för att jag inte får bestämma. Men den verkliga sanningen är att jag inte alls har lust att bestämma. Det gör ingentinget bäst. Jag vill inte alltid få det som jag vill ha. Jag vill bli överraskad. Jag vill få det jag inte ens visste fanns, jag vill få det jag vill ha och mista det igen, jag vill leva. Jag vill leva på livets villkor, de villkor som säger att ingenting är bestämt, de villkor som jag inte alls kan påverka, hur mycket jag än försöker.

Jag älskar livet. Naturligtvis hatar jag det också. Sånt är livet. Och inte värre är det än att man kan stå ut med det. En av de riktigt goda sakerna med livet är just att man tror att man inte kan stå ut. Fast man kan.

Socker är som sagt sött

Posted in Dagbok, Nya ord with tags , on januari 14, 2010 by Bobbi

Hade en diskussion med Vän om huruvida han borde gå med i Helgon eller inte, som sedan fortsatte såhär:

Vän: Jag hörde av en kompis under julen att det är ute med sociala medier.
Jag: Jaha… där ser man… vad är inne då?
Vän: Isolering? … social avhållsamhet.
Jag: Ja just det.. vad ska det kallas… socibat?
Vän: Asociala medier..? Fast det är väl film typ.
Jag: Ja.. Avatar.

Hmm, undrar om det kommer att komma som begrepp.. ”Är du medlem på facebook?” ”Nej, jag har gått i socibat.” Det kanske blir en enkel inställning på communityn och bloggsajter, en kryssruta man bara checkar i. ”Nej, min blogg ligger nere nu när jag är i socibat.”
Själv känner jag att nej, socibat är ingenting för mig. Ingen av de där bat-grejerna passar mig just nu tror jag.