Archive for the Tecknat och målat Category

En viss ringrostighet…

Posted in Tecknat och målat with tags on oktober 31, 2010 by Bobbi

…upptäckte jag, framför allt i förhållande till Photoshop. Men. Sånt går ju över om en inte ger upp!

Tycker själv att jag än så länge är för försiktig… ska försöka tuffa till mig lite vad gäller skuggningar och sånt!

Skiss

Posted in Tecknat och målat on oktober 27, 2010 by Bobbi

Började teckna lite idag, men kom på att jag hade glömt ritplattan på jobbet så jag kom inte längre än till skiss. Fortsätter snart! … Hm, får väl skriva lite på Stella i stället.

Minnet av en kamp

Posted in Dagbok, Festival, Jag är skillnad, Leva och överleva, Självbiografiskt, Skapande, Tecknat och målat with tags , , on augusti 8, 2010 by Bobbi

Ibland är det som att man återvänder till en tid, en period av livet, för att se på den på avstånd, och fundera på vad det egentligen var som hände då …

Kanske för att det är samma årstid nu, eller kanske för att jag befinner mig i början på en skrivprocess, precis som jag gjorde då, eller kanske för att jag tycker mig se vissa resultat av en annan process som också påbörjades då, har jag på senaste tänkt en del på hur det var för tre år sedan, sommaren 2007.

Det kändes som att alltihop inleddes med buller och bång. Fast egentligen börjar väl inte saker så, egentligen är de väl korn som ligger i en och suger upp vatten tills de gror, men känslan var av att bli drabbad.
Jag hade just börjat skriva på Jag är skillnad, och allt kändes overkligt. Allt jag kunde tänka på, och kanske någonstans vara, var personen jag skrev om, Maxi, vars förebild hade slagit ner i mig under en spelning samma vår. Han skrek sig in mitt huvud och jag visste att det var viktigt, viktigare än kanske allt annat, att lyssna.

Jag läste några dagboksanteckningar från den tiden häromdagen och mindes hur jag skrev och skrev, på en vecka skrev jag 16 000 ord, något jag kanske aldrig mer gör om.
På helgen efter den veckan var jag och A på Möllevångsfestivalen och jag minns hur avståndet mellan mig och verkligheten kändes när vi cyklade dit. Som att den vanliga världen var på låtsas och den värld jag skrev om var den riktiga. Jag såg Disco Error på festivalen och upplevelsen, som jag inte var riktigt närvarande i, blev till en scen i berättelsen, berättelsen där allt hade starkare och klarare färger än den värld jag befann mig i.


På väg till Möllevångsfestivalen

Men berättelsen räckte ändå inte till. Jag startade en anonym blogg för att skriva av mig mer, jag skrev om min tvilling på andra sidan jordklotet, han som blödde inuti mig och ut på papperet. Jag funderade allvarligt på om jag var manisk.

Och då hade jag ännu inte ens sett den där 22-åringen i sin röda korsett, han som dök upp senare under hösten och fick mig att drömma om att ha en daemon.

Men det började där, med den som plötsligt låg på golvet, på parketten i vårt vardagsrum med alla dess IKEA-möbler, och vred sig och personifierade allt som kändes fel inom mig, allt som växt mig över huvudet, all längtan efter oberoende, all längtan efter att få blöda, eller visa hur det en gång kändes, det var en längtan efter sanning och verklighet och i förlängningen efter kärlek och frihet.

Den längtan är livslång förstås. Men jag tänker ibland på att jag kommit en bit närmare nu.

Vardagsdramatik

Posted in Självbiografiskt, Skrivet, Tecknat och målat with tags on augusti 4, 2010 by Bobbi

Med anledning av saker som ska vara med i Stella betyder stjärna har jag rotat i mina gömmor och högar med gamla teckningar, brev och berättelser. Där dök en klassiker upp: Buss-chaufför Karlgren försover sig – en berättelse jag skrev när jag var åtta år. Det är vardagsdramatik på hög nivå, som jag känner att jag måste dela med mig av!

En gång fast i realism-träsket, alltid fast, eller?

Kattfamiljen får ni på köpet!

Överraskningar och omstruktur

Posted in Identitet, Musik, Reflektioner, Självbiografiskt, Tecknat och målat with tags , , on januari 28, 2010 by Bobbi

Tankarna är så fladdriga att jag har svårt att samla dem. Är inne i ett litet synthryck och lyssnar på Hocico.
En av de saker jag funderar på för närvarande är människors sätt att vara.

Första gången jag verkligen reflekterade över att vissa mänskliga exemplar tycks fungera helt annorlunda än jag själv var på folkhögskolan där jag träffade Dipbuoc. Han hade rummet mitt emot mitt, och ett av de första minnena är att han bjöd in mig till sig för att lyssna på hans grymma bandare, på vilken han hade spelat in signaturmelodin till fångarna på fortet.
Dipbuoc var på samma gång påfrestande osjälvständig och underbart idésprutande. Han var den som kunde sova med ögonen öppna på lektionerna (vi gick i samma klass och brukade sitta brevid varann) och som påstod att han kunde se människors auror. Min var lila sa han. Han kunde styra sina drömmar, i dem brukade han flyga. Musiken han lyssnade på var galen (den numera ganska bortglömda stilen jungle) och musiken han gjorde själv var ännu galnare, i alla fall i början.

Dipbuoc

Nu har jag en sån där underlig person i livet igen. En vars hjärna jag inte kan förstå, men där det roliga blir att överraskas. Jag kommer på att det var länge sen. Och jag kommer på att det alltså är så att man tolkar världen och människorna enligt vissa mönster som man har lärt in: ”detta betyder det, och detta betyder det”. Och så dyker det då upp en sån där som mönstren och schemana inte passar på. ”Detta betyder.. nehej? Det gjorde det inte! Oj.”
Det är ganska roligt att tänka oj ibland. Men för en sån som mig med ett enormt analys-och-kontrollbehov sätter en omstrukturering och omsortering utan dess like igång, i den stackars hjärnan som till varje pris måste. försöka. förstå.
Pust.

Hocicos vackra Escapando de los Recuerdos

Året var 2009

Posted in Musik, Reflektioner, Självbiografiskt, Stella betyder stjärna, Tatuerade tårar, Tecknat och målat with tags , , , , , , , on december 28, 2009 by Bobbi

Några dagar kvar men… summeringen kommer nu ändå!

2009 var onekligen ett händelserikt år, och om jag skulle beskriva det med ett ord skulle det antagligen bli med ordet emo.
Första dagen på jobbet efter julledigheten fick jag kommentaren att jag såg ut som ”han den där Daniel” och personen menade Henrik Berggren i Broder Daniel. Det var kanske det som satte ribban för resten av året?

Hur likt det egentligen var kan kanske debatteras. Har ju inte ens stjärnor under ögonen..!

I februari fick jag en emo-haiku av nån som jag då inte kände särskilt väl, men som blev en viktig vän, närmare bestämt en med stort V.

I mars började jag på Selfmade och i maj startade jag den här bloggen! Lite skakigt kändes det i början att välja vad som passade och inte passade att skriva om, men efter hand har det klarnat känns det som.

En av årets höjdpunkter var Yvonne-spelningen i juni på Debaser då jag fick återuppleva min gamla idol Henric de la Cour på scen. Jag skojar inte när jag säger att jag var duktigt into Yvonne för duktigt länge sen.

Tänk om jag hade vetat då att detta skulle hända femton år senare!

Jag blev singel efter åtta år och flyttade till ett område i Malmö som jag inte trodde att jag skulle trivas i. För att peppa upp mig kallade jag det Prag 8. Jag trivs mycket bättre än jag trodde. Det är lite schysst maffiastämning här!

Hösten var lång och jag dansade för lite men såg några bra spelningar: Anathema, Katatonia och Muse. Jag skrev inte mycket, och det hoppas jag att jag ska ändra på: nästa år har jag tänkt att jag ska jag avsluta mitt andra bokmanus Tatuerade tårar och börja på det tredje som just nu har arbetsnamnet Stella betyder stjärna.


Stella

På varje filmfestival som var (Malmö Queer Art & Film Festival, CGLFF och Sensurround) trodde jag att jag skulle se massor av filmer men det blev bara en eller ett par på varje. Lucia Puenzos nya film The Fish Child var inte så bra som jag hoppades. På Sodomi – det är svårt att låta bli recenserade jag under hösten mycket dokumentärer – jag vet inte varför egentligen. Störst intryck av dem gjorde SqueezeBox, för att den handlade om ett ställe som jag tror att jag hade älskat att gå till!

Jag hittade Kontrapunkt. Det var bra.
Jag lyckades stävja en begynnande höstdeppighet med hjälp av D-vitamin (och lite placebo, kanske).
Jag gick på ElectriXmas och kom ihåg hur kul det är att dansa. Och att kramas.

Och just det, jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra på nyårsafton, men jag hoppas att jag under kvällen kommer att känna mig ungefär såhär:

Little Jimmy Urine från MSI – spektakel, glamour, f-words och dekadens! Skål för det.

Från mig till er: en skär jul

Posted in Konstiga saker, Självbiografiskt, Tecknat och målat with tags on december 24, 2009 by Bobbi

Jag har hittat en önskelista från 1984 som ganska tydligt pekar ut vilka dolda motiv jag kan ha för att i vått och torrt försvara färgen rosa (som jag för övrigt kallade skärt när jag var liten).

Önskningar, i urval:

#4 Små askar med söta bilder, mönster, stenar el dyl
#5 Snäckor (stora och små)
#6 Små skära saker (t ex skära suddgummi, skära m.m, skärt brevpapper, skära böcker, skära vänsböcker)
#7 Allt med My Melody
#8 Små andra saker
#9 Överraskning
#11 Onödiga söta saker
#34 Ett litet djur i: glas, plast, päls, tyg eller något annat
#45 En julkalender för hela året

Under själva önskelistan hade jag kladdat lite:

Om jag inte tar helt fel föreställer det tjejer som hoppar från trampoliner och förolyckas på olika sätt. Vet inte hur det hänger ihop med alla de där små söta skära sakerna men på nåt sätt går det säkert ihop.

God jul!