Archive for the Film/video Category

Festivalhösten

Posted in Androgynitet trans och queer, Föreläsningar/möten, Festival, Film/video, Info with tags , , , , , , , on augusti 16, 2010 by Bobbi

En riktigt bra sak med sensommaren/hösten är alla festivaler. Inte musikfestivaler, utan alla andra kuliga festivaler som passar när det är höstigt väder. Förra året var det så många att jag bara drömde om allt jag skulle gå på, och antagligen blir det likadant i år.

Hur eller hur, här kommer lite info om bra-a grejer i öresundstrakten:

Copenhagen Pride – 18-22 augusti
Danska pridefestivalen börjar på onsdag. Paraden är på lördag och då kommer yours truly att gå i den klädd som zombie. Det är Copenhagen Zombie Crawl som anordnar lite pride-special. Kom och heja! Jag ska försöka likna Otto så mycket jag kan.

Otto!

Music Doc – 3-12 september
Musikdokumentärfestivalen Music Doc kommer tillbaka med lite nya grepp, bland annat kommer Coco Moodysson att visa en The Cure-dokumentär på VHS ”hemma” på lotten.

Fantastisk Filmfestival 23 september – 2 oktober
Skandinaviens största festival för fantastisk film utspelar sig i Lund i höst! Hoppas på mycket mörk mystik och fantasifulla filmäventyr.

Regnbågsfestivalen – 29 september – 3 oktober

Regnbågsfestivalen riktar sig i år till ungdomar och kommer att ha queer-perspektiv. Jag får väl ta och skicka dit alla mina bok-karaktärer dåda.

3rd European Transgender Council – 30 september – 3 oktober
Parallellt med Regnbågsfestivalen är det The 3rd Transgender Council i Malmö, en internationell konferens för transaktivister med föreläsningar och workshops.

Copenhagen Gay and Lesbian Film Festival 22-31 oktober
För alla HBTQ-filmälskare kommer en chans att se en massa film på bio när CGLFF går av stapeln. Jag ser fram emot att programmet ska komma, och hoppas att jag kan se och recensera några filmer på Sodomi – det är svårt att låta bli! I år vill jag lyckas ta mig till mysiga lilla bion Gloria som ligger vid Rådhuspladsen. Förra året blev jag sjuk den dagen jag skulle dit.

… Jag har dock med sorg i hjärtat konstaterat att det inte verkar bli nån Queer Art and Film Festival i Malmö i höst… Stämmer det, eller är det nån som vet om den kommer?

Cam Archer

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Litteratur, Musik, Sexualitet with tags , , on april 26, 2010 by Bobbi

Kom på att jag nog aldrig har skrivit om Cam Archer på den här bloggen. Cam Archer är en av mina favoritfilmskapare. Han har gjort långfilmen Wild Tigers I Have Known och kortfilmerna Bobbycrush och Godly Boyish, plus en hel del musikvideor. Filmernas teman har hittills kretsat kring tidiga tonår, sexualitet och begär.


Logan, från Wild Tigers I Have Known

Det jag älskar med Cams uttryck är att det är koncentrerat, färgmättat, känslostarkt, trasigt och suggestivt. Och jag kom just att tänka på att det påminner mig om Eli Levéns sätt att skriva. Elis Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är också sådär komprimerad och mättad med sinnesintryck. Och handlar också om sexualitet och begär, till viss del.

Cam Archer arbetar med filmen Shit Year, och jag såg idag på imdb att den står som färdigställd! Wiii. Hoppas på att få se den snart och att den är bra! Har ingen aning om vad den ska handla om. Det blir intressant att se.

Wild Tigers I Have Known av Emily Jane White, musikvideo av Cam Archer

Queer Inspectors

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Platser, Sexualitet, Transcenders with tags , , , , , on januari 17, 2010 by Bobbi

Jag träffar Julia och Tommy en kväll veckan före jul när det snöar och hela Malmö håller på att förvandlas till en oigenkännlig vinterstad. Vi dricker en öl på På Besök.

”Alltihop började med att jag och Tommy var på Fusion-festivalen i Tyskland sommaren 2008”, säger Julia Nygren, queer-inspektör tillsammans med Tommy Boije. ”Och fast att det är en alternativ och socialistisk musikfestival upplevde vi båda att den var väldigt o-queer. Så vi klädde oss i rosa tajts och turkosa baddräkter och började göra små performance här och var på festivalen, för att införa lite mer queerhet… och för att få mat och öl! Det var första gången vi gick in i de roller som sen blev Queer Inspectors.”

Queer Inspectors är Julias och Tommys projekt, det ska bli en dokumentärfilm som baseras på deras undersökningar av queercommunityn i San Francisco.
Tidigare har båda arbetat med olika filmprojekt, bland annat inom filmkollektivet RåFILM. Tillsammans har Tommy och Julia gjort filmen Veteraner som vunnit pris på Pixel (Skånes Kortfilmsfestival) och visats på Folkets Bio. En dokumentär om queer-dansbandet Klas-Ingelaz är också under produktion.

För ungefär ett år sedan åkte de till San Francisco och filmade och gjorde research, och ytterligare en resa planeras för att följa upp en del av de karaktärer de mötte första gången.
Som queer-inspektörer klär de sig i en sorts queer-uniformer, som kan bestå av allt från scout-skjortor och uniformsmössor till hawaiimönstrade skjortor och klänningar, och ger sig ut för att ta tempen på queer-miljön – men kanske lika mycket för att utveckla sig själva. ”Queer kan ju handla just om att förändra och utöka roller”, säger Julia. ”Det här blir ett sätt att leka med roller, inte i vårt eget namn – det är uppenbart att vi spelar en roll. Men efter hand blir det kanske allt tydligare att det ändå är oss själva det handlar om. Karaktärerna blir ett sätt att utöka sitt indentitetsutrymme.”

Jag frågar vad de lärde sig av queer-inspektionerna och Tommy svarar att han blev förvånad över att det var ganska segregerat på sina ställen. ”Olika grupper höll sig i olika delar av staden. Jag trodde nog att det skulle vara lättare att komma in i det…”
De upptäckte också att queer hade en lite annorlunda betydelse än här hemma. I San Francisco fanns inte samma koppling mellan queer och feminism, dessutom genomsyrades queercommunityn av den i USA så påtagliga kommersialismen. ”Inställningen är att allt är till salu och även queer är en vara”, säger Julia.

De flesta de mötte hade på ett eller annat sätt arbetat med sex, och synen på detta var en helt annan än den svenskar kanske är vana vid. Begreppet sex-negativ användes om dem som opponerade sig mot exempelvis sexarbete, och sex-negativitet var inget eftersträvansvärt: här gällde det att vara sex-positiv. ”Ibland kändes det ganska oreflekterat”, säger Julia, ”men det kanske kommer som en naturlig motpol mot det konservativt kristna budskapet att sex är fel och förbjudet.”

Men att många försörjer sig som sexarbetare kan också ha en annan orsak. San Francisco och Castro-området räknas som en fristad, till vilken folk kommer från hela USA för att äntligen få lov att vara sig själva. Samtidigt saknas ett skyddsnät i samhället, och sexarbete kan vara ett sätt att skaffa egna pengar.
”San Francisco blir som ett läger för HBTQ-personer, nästan som ett flyktingläger”, säger Tommy. ”Folk sätter allt sitt hopp till SF och så hamnar de i en park… Det är intressant att en plats kan få den betydelsen, och det känns viktigt att göra filmen för att ta upp den diskussionen. Queer är i sig själv en samhällskritik, men eftersom vi undersökte queercommunityn i USA blir även det kapitalistiska systemet en del av det vi tar upp i filmen.”

Jag frågar hur framtiden ser ut för queer-inspektörerna: vad vill de att detta ska leda till?
”Vi har snackat om att inspektörerna borde åka till Litauen”, säger Tommy.
Julia fortsätter: ”Egentligen är väl drömmen att få åka runt i hela världen och göra queer-inspektioner. Det går kanske inte att tydligt stämpla en miljö som godkänd eller inte godkänd, men…”
”Fast jag gillar dubbeltydigheten i det där… att det egentligen inte går”, säger Tommy. ”Det är det roliga, att det är motsägelsefullt. Hur kan man vara expert på något som är så rörligt? Det kan man inte, och då blir det en lek även med det.
Personligen tycker jag att queer är en sån jävla lättnad. Att saker kan få lov att vara flytande, att inte allt måste definieras… Att även sådant som identitet och sexualitet får lov att omformas och förändras.”

Vad som döljer sig under tidningen Amos

Posted in Dagbok, Film/video, Stil/mode with tags on december 11, 2009 by Bobbi

Jaha, vad upptäckte jag? På hallmattan låg ett exemplar av kristna tidningen Amos uppslaget med rubriken ”Kvinnorna tar över kyrkan” ljudande… så när jag kom hem från jobbet tog jag bara ett kliv rakt över den.
Men nu, när jag tänkt gå och lägga mig (ja ok mesigt, klockan 23) lyfte jag av någon anledning på den. Och under den låg ett paket från Amazon med Suicide Girls – The First Tour. Jahaaa ja. Så jag kunde gjort nåt annat den här fredagkvällen altso.
Men jag tänker vara ståndaktig och gå och lägga mig som jag tänkte. Ja det tänker jag. Jaa då.

Grungen dödade androgyniteten

Posted in Androgynitet trans och queer, Film/video, Musik, Reflektioner, Scen with tags , , , on november 23, 2009 by Bobbi

I lördags var jag och såg Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med Vän. Efteråt stod vi stjärnögda utanför bion och fattade inte riktigt vad som träffade oss.

Jag har lyssnat en del på David Bowie, men jag har aldrig sett en filmupptagning från någon spelning. Och… nu förstår jag liksom vad hela grejen handlade om!

Filmen är alltså en upptagning från Bowies sista konsert som Ziggy StardustHammersmith Odeon 1973, och från det att han äntrar scenen tills bandet går av igen sitter jag som klistrad. Bowie byter kläder typ fyra gånger under spelningen och varje gång blir jag lika andlös över hur fantastiskt snygg han är. Men fast det är så pass mycket yta och teater känns det helt självklart och äkta. Han ger intryck av både pondus och självdistans.

Jag blev väldigt nyfiken på hur fansen tog övergången från färgexploderande, kontroversiella Ziggy Stardust till den slätstrukna kostymman jag upplever att Bowie blev på 80-talet. Hade jag varit med (ja, alltså, medveten) på den tiden hade jag gråtit blod: min besvikelse hade antagligen inte känt några gränser. Kände folk så, eller var de bara glada att han fortsatte göra musik över huvud taget? Finns nån David Bowie-fantast som kan fylla i luckorna?

Ungefär så här lät min och Väns konversation efter filmen:

Vän: Fan… androgynitet är det som gäller nu.
Jag: Ja eller hur. Jag fattar inte vad du håller på med. Du har ju ialla fall chansen!
Vän: Men jag måste bli lite mera skinny.
Jag: Äh du är väl skinny?
Vän: Ja men… inte så där.
Jag: Undrar om David Bowie var tvungen att sluta vara Ziggy Stardust för att han inte orkade svälta längre? (funderar)
Jag: Vi måste ha en Bowie-fest.
Vän: Ja.. där vi lyssnar på låtarna i precis den ordningen de var på spelningen. Och så måste jag be (annan väns namn) att sy upp några Bowie-kostymer åt mig! (drömmer)
Vän: Jävla åttiotal som förstörde androgyniteten. Eller förresten, åttiotalet var kanske ganska androgynt det med.
Jag: I alla fall till mitten, slutet… sen kom grungen och dödade den. Fan! Om jag hade fattat det då hade jag kanske inte gillat Nirvana så mycket! (aggressiv)
Jag: Men alltså… de där sista kläderna… med den genomskinliga tröjan…
Vän: Och de där tajta brallorna som slutar här (pekar på ankeln)… och platåträskor…
(båda himlar med ögonen och dör)

Olika åldersgränser för tjejer och killar?

Posted in Film/video, Reflektioner with tags , , , , on november 19, 2009 by Bobbi

Karolina Ramqvist skriver kommentar på DN om åldersgränsen på nya Twilight-filmen New Moon. Åldersgränsen för att se filmen på bio har satts till femton år, trots att huvudmålgruppen är tweens: de som verkligen älskar Twilight-filmerna är unga tjejer.
Men det är inte det eventuella övervåldet som motiverar åldersgränsen:

”/…/ enligt biografbyråns direktör Anki Dahlin (är det) filmens ‘dova, ångestfyllda och glädjelösa’ ton som motiverar en hög åldersgräns.”
– ur artikeln

Filmer som Zombieland och 2012 har 11 år som åldersgräns och Karolina Ramqvists fundering är om åldersgränser sätts annorlunda när huvudmålgruppen är kvinnlig istället för manlig. Intressant fråga!

Själv tycker jag att tjejer runt 12-15 borde kunna klara en dyster ton i en film. Det låter inte som något som motiverar en femtonårsgräns. I stället låter det som ett överbeskyddande av flickor, som om de skulle vara mer känsliga och ha lättare att ta skada än pojkar. Är det så är det illa. Men jag har inte sett filmen så det är svårt att bedöma.

Nasty Old People

Posted in Film/video with tags , , , on november 17, 2009 by Bobbi

Jag har dragit mig lite för att skriva om Nasty Old People av olika skäl. Projektet har hyllats av många på grund av teamets starka engagemang i en film som skapats utifrån en ytterligt liten budget, samt valet att förbigå traditionella kanaler och bland annat distribuera via The Pirate Bay.
Debutanten Hanna Skölds driftighet och mod går inte att ta miste på, och initiativ av det här slaget vill jag gärna pusha för. IRL-premiären på Kontrapunkt i Malmö var oerhört mysig, med luffarbio av Råfilm, soppkök på gården, och folkhögskolefilmfestivalstämning (!) i lokalen. Massor av människor har engagerat sig för att filmen och allt runt omkring skulle komma till stånd och hela grejen känns smått fantastisk i sin positiva DIY-anda.


Trailer

Men… filmen som sådan har en del problem som jag ser det. Det är alltså en burlesk saga om Mette (Febe Nilsson) som jobbar inom hemtjänsten. Hon är så tuff att hon får ta sig an de galnaste åldringarna, och alla har de olika historier att berätta.

Huvudkaraktären Mette är dock det stora problemet i filmen. Jag tyckte inte alls om henne, vilket nog inte heller är meningen att man ska göra: hon är troligtvis menad att vara en osympatisk person som ska komma att förändras under filmens gång. Men det blev alldeles för svårt att förstå hennes bevekelsegrunder.

Filmen börjar med att Mettes berättarrröst säger nåt i stil med ”Jag heter Mette, och jag är 19 år. Sedan jag var 13 har jag varit nynazist” och den slutar med orden ”Jag heter Mette. Jag är 20 år, och fram tills jag var 19 var jag nynazist”. Jaha, undrar jag. Varför då? Jag kan tyvärr inte förstå Mette. Vad förändrar henne, är det mötet med gamlingarna, trädgårdsmästaren hon misshandlat, eller något annat? Många, många trådar finns i berättelsen och jag famlar efter någon att hålla i från början till slut.

De små berättelserna om de hårt karikerade gamlingarna är bitvis underhållande, småanimationerna mellan scenerna jättefina. Det är mycket välgjort utifrån förutsättningarna, men jag tycker manuset hade behövt en omgång till innan det filmades. Idén med en kvinnlig nynazist som förändras i mötet med åldringar är mycket stark, men kanske är det just konceptet som ställer till det. Greppet blir krampaktigt och tillåter inte karaktärerna i berättelsen att leva.
Men jag tror mycket på Hanna Skölds kapacitet, så vi får se vad som kommer framöver.