Arkiv för livet

Några tankar om hopp

Posted in Leva och överleva, Reflektioner with tags on augusti 4, 2010 by Bobbi

För ett par månader sedan formulerades den här tanken i mitt huvud:

En del människor gör en så glad att man blir rädd.

Det är kanske knasigt att bli rädd av att bli glad. Men det är inte konstigt.
För människor som gör en glad ger en förhoppningar. Och förhoppningar kan leda till besvikelse. Och besvikelse kan göra ont.
Så kan glädje bli till rädsla och ont, bara för att en vet att glädjen kanske inte varar för alltid.

Men samtidigt.

Hopp är det bästa som finns.
Hoppet om frihet, kärlek, liv, om att bli sedd och älskad, måste vara en av de starkaste krafter som finns. Det väcker upp en sån massa känslor – en störtflod – och det får en att sörja och våndas när man inte får det man vill ha, det man hoppades på. Men det är värt alltihop, alla svåra känslor, att ta del av livet. Att upptäcka vad man vill. Att våga hoppas, önska och känna. Att pröva sig mot andra, mot deras förhoppningar och önskemål.
Ibland (ofta) vill man inte alls samma sak. Då gör det ont. Men man är ändå där. Och utsätter sig för alltihop.

Så. Länge leve. Hoppet.
Och allt som gör en så glad att man blir rädd.

Annonser

Ont och vackert

Posted in Dagbok, Leva och överleva, Platser with tags , on maj 2, 2010 by Bobbi

Har varit på landet.
En märklig sak med att komma ut dit är att man, efter någon dag eller två, känner hur man känner sig. Den här gången visade det sig att jag var ganska trasig. Kanske var det inte så förvånande.

Nu ska jag fundera på hur man lagar trasiga insidor till hela igen. Så hela som det nu går.
Det är svårt det där. För jag tycker mycket av hur jag mår verkar ha med hur min hjärna fungerar att göra, och jag vet bara inte vad jag ska göra för att få den att fungera annorlunda. Att lugna ner sig. Det är som att den skenar.

Samtidigt, kanske är det dags att göra nånting när det känns som att 25 % eller mer av ens vakna tid går åt till ångesthantering.

Det finns ett par saker som jag vet brukar fungera:
Träffa vänner. Göra enkla saker, som att laga mat. Skriva dagbok brukar också hjälpa, men jag kan inte lägga mer tid på att skriva dagbok än vad jag redan gör. Jag skulle hellre vilja finna ron att skriva på lite andra saker i stället!

Ibland är det kanske just när man gör läkande saker som man känner känslorna. När man inte flyr till tankar på kickar, fester, förälskelser…
Kanske är själva kännandet av känslorna en läkning i sig?

Promenaden i solskenet idag var så. En torr grusväg med en enda liten groda, ångande alvarmark, killingar… och för första gången sen förra året kände jag doften av sommar. Och ontet kändes så tydligt att jag kunde ta på det.

Jag tänkte på att jag varje natt sedan förra onsdagen hade drömt om Kid. Men i natt drömde jag att en annan person skickade sms till mig. Hen skrev: ”Var är du?” för hen stod utanför min port och väntade på mig.

Och jag tänkte:
Livet gör ont ibland, men det gör det inte mindre vackert för det.

Solmänniskor

Posted in Identitet, Leva och överleva, Reflektioner with tags on april 16, 2010 by Bobbi

Konstigt det där, att det finns människor som det liksom alltid är sol omkring. De har den med sig. Man kan inte föreställa sig dem utan.
De hör hemma på båtar och bryggor: som att deras hud är särskilt gjord för att reflektera solljus, från havet, eller från snö. För de kan vara på skidor också, bara solen gör snötäcket gnistrande omkring dem.
De skrattar och smittar andra med leenden.

Den sortens människor är gjorda för livets goda, och livets goda är gjort för dem, särskilt avpassat – något annat har aldrig föresvävat dem.
Men var tar de vägen när det är dåligt väder? Försvinner de?
Och vad händer med deras ögon om de måste se den sida av världen där inte allt är skinande och blankt?

Ibland tycker jag om att leka med tanken på att följa med ett tag. Ta seden och solen dit man kommer.

Men så tycker jag också om: Musik som krasar i huvudet. Svarta luggar som täcker ögon. Saker som svider och river ibland.

Inget riktigt ljus utan riktigt mörker, kanske.

Kom ihåg

Posted in Dagbok, Leva och överleva with tags on mars 17, 2010 by Bobbi

Uh. Oh.
Ibland är det som att livet ger en lite mer än vad man kan hantera. Smörgåstårta till frukost och gräddtårta till efterrätt… liksom.

Det är jobb och roliga projekt och resor och fester och människor och allt bara står och hoppar omkring mig.
Inget att klaga över egentligen, om det vore så att jag kunde hindra min hjärna från att skena.

Kanske har det med det jag skrev om här att göra. Att det är svårt att låta saker bara vara som de är. Något verkar få mig att känna att jag hela tiden med tankens kraft måste kunna kontrollera situationen. Vilket förstås inte går. Och resulterar i att en del av mig bara vill gnälla:
Snälla, snälla, skicka livet i lagom portioner!
Inte för mycket på en gång.
Annars kan min hjärna börja brinna.

”Skynda, inte stressa!” säger Kid.
Stress är bannlyst i hans värld. ”För det mesta hinner man ju ändå.”
Mm. Men det är ju inte sakerna i sig som stressar utan tankarna på dem.
Jag vet att jag tjatar om det här, men var finns av-knappen på hjärnan… eller åtminstone en som saktar ner farten?

Jaja. Jag blev just bjuden på kaffe av Sockersaken. Livet är fint ju! Skriver upp det på kom ihåg-listan.

Livet med stort L

Posted in Jag är skillnad, Leva och överleva, Musik, Självbiografiskt with tags , , , on mars 12, 2010 by Bobbi

Det är nåt med VNV Nation som får mig att tänka på livet. Livet med stort L.

Jag tycker så mycket om det. Fast att det är så krångligt nästan jämt. 🙂

Älskar hur musik, liksom dofter, kan ta en tillbaka i tiden. Just nu lyssnar jag på The Farthest Star, och den är mycket hösten 2007 för mig. Det var en virrig tid. Som förutom massor, massor med jobb bestod av manuset jag skrev på.. om Jonathan, av Jonathans IRL-inspirationskälla och dennes mycket intressanta blogg, av en galen och rolig dansk 22-åring som dansade i mina drömmar, av Mindless Self Indulgences atarisnygga sångares fulaordspottande som outlet för frustrationen av ett liv som kändes lätt ohanterligt.

Såna där perioder kan man se tillbaka på med nån slags kärlek även fast de var jobbiga att uppleva. Och tur är väl det.

VNV Nation är som en filt. 🙂

Ctrl + s

Posted in Dagbok, Leva och överleva, Skrivet with tags on februari 11, 2010 by Bobbi

Ja… så har jag lärt mig en massa nytt om mig själv igen… och som vanligt så kostade det på lite grann. Men det är det värt. Man kan inte gå genom livet utan att det törnar in i en.. utan att man gör sig illa på det ibland. Det skulle inte vara ett bra liv om det aldrig gjorde en ledsen och besviken. Ledsnaden och besvikelsen kommer ju oftast av att man har upplevt fina och bra saker som man ville ha mer av, men kanske inte fick.
Det gäller att komma ihåg det.
Inte stanna för länge vid sårade känslor och motgångar när det också finns överväldigande överraskningar att tänka på!
Fina upplevelser och känslor som man kan spara för att ta fram och minnas vid senare tillfällen.
Jag har märkt att i efterhand finns ofta de fina känslorna kvar. Besvikelserna och missräkningarna bleknar, fast de gjorde så ont när det begav sig.

Jag skrev så här för ett par veckor sen:

Varför är det så svårt att ha med människor att göra?
Varför måste de vara så olika och fina?
Varför måste de överraska en och göra en glad?
Varför måste de vara som hav som man vill korsa eller dyka i?
Varför ska de göra en nyfiken och varför ska man vilja förändra sig inför deras blick?
Varför ska de väcka frågor inuti en?

Men värt att minnas när frågorna hopas är att det finns inte en människa som jag ångrar att jag älskat.
Hur ont det än har gjort.

Inte en enda.

Livet

Posted in Dagbok, Leva och överleva, Självbiografiskt with tags on januari 16, 2010 by Bobbi

Läser gammal dagbok. Är för trött för att göra något ikväll.
Så här skrev jag i alla fall för nästan tio år sen:

Och det som gör livet så värt att leva är just alla toppar och dalar som det bjuder på! Vad skulle livet vara om det bara gick som på räls? Om man aldrig böjde huvudet mot skrivbordet, eller lutade det mot en vägg? Om man aldrig snubblade och gjorde illa knät? Om man aldrig snyftande sjöng till en PJ Harvey-låt?
Om den man älskade aldrig gick ifrån en på bion för att gå hem och kräkas?
Hur skulle det vara om livet slutade överraska en? Om livet slutade spela en spratt och föra en bakom ljuset? Om man aldrig hade bakfylledagar på kontoret? Om pojken aldrig sa ”vi ses i morgon”?

Jag brukar jämt vara så sur för att jag inte får bestämma. Men den verkliga sanningen är att jag inte alls har lust att bestämma. Det gör ingentinget bäst. Jag vill inte alltid få det som jag vill ha. Jag vill bli överraskad. Jag vill få det jag inte ens visste fanns, jag vill få det jag vill ha och mista det igen, jag vill leva. Jag vill leva på livets villkor, de villkor som säger att ingenting är bestämt, de villkor som jag inte alls kan påverka, hur mycket jag än försöker.

Jag älskar livet. Naturligtvis hatar jag det också. Sånt är livet. Och inte värre är det än att man kan stå ut med det. En av de riktigt goda sakerna med livet är just att man tror att man inte kan stå ut. Fast man kan.