Arkiv för maj, 2012

Tårar och spacedisco

Posted in Konstiga saker, Reflektioner with tags , on maj 13, 2012 by Bobbi

Det är söndagen på en helg som varit mycket upp och ner. Fredagkvällen blev en sådan där otippat bra kväll. Den började med att jag satt i köket och grät. Jag tänkte att jag lika gärna kunde gråta ordentligt, verkligen få ut allt. Jag tänkte på hur det är att om och om igen vara beredd att älska någon, men inte få lov. Hur det är att inte få ge kärlek till den man vill. Det gjorde ont. Men när jag hade gråtit ett par timmar kändes det inte som att det gav så mycket mer, och just då skickade K ett meddelande och frågade om vi skulle hitta på något.

Så vi gick till Borgen och såg en fantastisk ambient-dronespelning och dansade till spacedisco, gamla bollywoodlåtar och sextiotalsmusik. Jag upptäckte Aavikko, ännu ett fantastiskt finskt band. En ny bekant till mig buffade omkring mig på dansgolvet och vi sjöng påhittade sånger och skrattade. Mycket.

Jag åkte hem med känslan:
Trots att livet är så fucked up ibland så är det ändå jävligt bra!

Image
Och på lördagen pimpade vi skor! (Foto: Mio)
🙂

Kontraster

Posted in Reflektioner with tags on maj 3, 2012 by Bobbi

Jag har haft två dagar nu som har varit tunga och dystra. Det blir en stark kontrast mot solen som gnistrar och gassar, och kanske känns det extra mycket då…

Det är väl flera saker som påverkar mig just nu, kanske mest av allt trötthet. Men också känslor. Förvirring. Jag vet inte vart jag vill, känner mig riktningslös. Som att min uppmärksamhet splittras i tusen tunna strimmor – strimlor – varav ingen kan leda någon vart på egen hand.

Idag kom jag på mig själv med att sakna Maxi, huvudpersonen i Jag är skillnad, som om han vore en viktig person som inte längre finns i mitt liv… Jag tror att jag saknar att skriva, men när jag öppnar Stella betyder stjärna hittar jag inget sätt att komma vidare i texten. Den stänger sig. Det kommer inga händelser, ingen dialog, karaktärerna vill eller gör ingenting.

På jobbet försöker jag komma ihåg hur det var att känna motivation men minnet känns dunkelt, lite som att jag knappt kan tro att jag en gång kände pepp. Det är som en grå, dammig filt över alla aktiviteter, och de glider undan mina händer när jag försöker greppa dem.

Och så är det den där viktiga personen som jag tänker på… Han som är hoprullad igelkott ena stunden och otämjbar enhörning nästa och som hela tiden överraskar mig. Mitt hjärta slår för honom så jag måste blunda.

Precis som för solen som lyser lite för starkt.

Image