Archive for the Festival Category

Pride, happiness… and zombies!

Posted in Androgynitet trans och queer, Fantasi och lek, Festival, Subkulturer with tags , , , on augusti 22, 2010 by Bobbi

Så var det då dags för Queer Zombie Pride i gårdagens prideparad i Köpenhamn. Jag och Kri kom ganska tidigt och trampade runt Frederiksbergs Rådhusplats i jakt på några som såg ut som potentiella zombies. Till slut hittade vi ett litet gäng som vi sällade oss till, och efter en stund åkte burkarna med makeup fram.


Twoface Makeup and Murder bjöd på smink.


Handpåläggning av Thomas.


Det smakade sådär.


Såhär snygga blev vi!


Sedan mötte vi upp med de två fabulösa drag queens som vi skulle gå tillsammans med. Och så var det dags för parad!


Queer Zombie Pride!


Andra glada Pride-deltagare. All you need is love!

… Zombien används ofta som en metafor för det utanförstående, och det är märkligt hur det att spela zombie faktiskt får en att känna sig just sådan. Men i det långa loppet var det väldigt svårt att inte ryckas med av den glada stämningen, så vi tog små avbrott från zombiens känslolösa uttryck och dansade till Grease-låtar, när det blev allt för svårt att stå emot glädjen!

Fler bilder från Prideparaden finns här
och Sydsvenskan skriver om CPH Pride här

Annonser

Mera zombieparad

Posted in Androgynitet trans och queer, Festival, Jag är skillnad, Skrivet with tags , , , on augusti 20, 2010 by Bobbi

Igår var jag på Emmaus och köpte en randig tröja, som tillsammans med den vita skjorta och slitna jeans jag redan hade,  ska bli en zombiekostym i Ottos anda. Efter att jag preppat och stänkt färg på dem ikväll!
Apropå zombieparader kom jag på att det finns ett stycke i Jag är skillnad som har med saken att göra. Man kan säga att jag hittade på en egen zombieparad. (Skrev även lite om skrivprocessen av denna delen av boken här.)
Stycket är lite nedkortat (fast ändå rätt långt, heh):

/Det är sommar, Maxi har ganska nyligen kommit hem från en Tysklandsturné med bandet Permafrost, och försöker finna sig tillrätta i Malmö igen./

Helgen därpå var det Möllevångsfestivalen och på lördagen skulle hela bandet gå dit tillsammans. Eftersom nästan alla bandmedlemmarna bodde på eller i närheten av Möllan handlade det mest om att de skulle gå ut genom dörren i samlad trupp. De skulle träffas hemma hos Pangaea på Kristianstadsgatan och förfesta innan.

Pangaeas lägenhet var en väl tilltagen tvåa. Från ytterdörren kom man in i en kort korridor där köket låg till vänster, vardagsrummet rakt fram och sovrum och badrum till höger. Maxi öppnade dörren utan att ringa på först. Pangaea brukade bara låsa dörren om natten, och det var inte alltid han gjorde det då heller. Det hände till och med att han lämnade den olåst när han gick ut. Han tyckte om när det var människor i hans lägenhet när han kom hem, sa han. Det där var helt galet, tyckte Maxi, och magen knöt sig vid tanken på att inte ha kontroll över vilka som kom in i ens hem.
Pangaea ville bara ha ensamhet i perioder, men de perioderna kom betydligt mera sällan för honom än för Maxi. För det mesta omgav sig Pangaea med människor, och hans bostad kunde lätt anta en karaktär av fritidsgård eller kollektiv. Löst sammanhållna och föränderliga grupper använde den som tillflyktsort och andra hem, och gjorde att den andades en känsla av hemtrevlig gemenskap, om än flyktig. Behövde man människor omkring sig var Pangaeas hem ett säkert kort.

Röster hördes från köket, så han gick dit. ”Hej sötnosar”, sa Maxi. Alexe och han kramade om varandra, de andra hade han träffat så nyligen att de inte behövde kramas. När hon böjde sig över honom kände han sig som en liten trasdocka som togs om av en kantig fågelskrämma i en gammaldags musikal.
”Finns kaffe”, sa Pangaea och pekade med penseln mot köksbänken. Läs mer

Festivalhösten

Posted in Androgynitet trans och queer, Föreläsningar/möten, Festival, Film/video, Info with tags , , , , , , , on augusti 16, 2010 by Bobbi

En riktigt bra sak med sensommaren/hösten är alla festivaler. Inte musikfestivaler, utan alla andra kuliga festivaler som passar när det är höstigt väder. Förra året var det så många att jag bara drömde om allt jag skulle gå på, och antagligen blir det likadant i år.

Hur eller hur, här kommer lite info om bra-a grejer i öresundstrakten:

Copenhagen Pride – 18-22 augusti
Danska pridefestivalen börjar på onsdag. Paraden är på lördag och då kommer yours truly att gå i den klädd som zombie. Det är Copenhagen Zombie Crawl som anordnar lite pride-special. Kom och heja! Jag ska försöka likna Otto så mycket jag kan.

Otto!

Music Doc – 3-12 september
Musikdokumentärfestivalen Music Doc kommer tillbaka med lite nya grepp, bland annat kommer Coco Moodysson att visa en The Cure-dokumentär på VHS ”hemma” på lotten.

Fantastisk Filmfestival 23 september – 2 oktober
Skandinaviens största festival för fantastisk film utspelar sig i Lund i höst! Hoppas på mycket mörk mystik och fantasifulla filmäventyr.

Regnbågsfestivalen – 29 september – 3 oktober

Regnbågsfestivalen riktar sig i år till ungdomar och kommer att ha queer-perspektiv. Jag får väl ta och skicka dit alla mina bok-karaktärer dåda.

3rd European Transgender Council – 30 september – 3 oktober
Parallellt med Regnbågsfestivalen är det The 3rd Transgender Council i Malmö, en internationell konferens för transaktivister med föreläsningar och workshops.

Copenhagen Gay and Lesbian Film Festival 22-31 oktober
För alla HBTQ-filmälskare kommer en chans att se en massa film på bio när CGLFF går av stapeln. Jag ser fram emot att programmet ska komma, och hoppas att jag kan se och recensera några filmer på Sodomi – det är svårt att låta bli! I år vill jag lyckas ta mig till mysiga lilla bion Gloria som ligger vid Rådhuspladsen. Förra året blev jag sjuk den dagen jag skulle dit.

… Jag har dock med sorg i hjärtat konstaterat att det inte verkar bli nån Queer Art and Film Festival i Malmö i höst… Stämmer det, eller är det nån som vet om den kommer?

Minnet av en kamp

Posted in Dagbok, Festival, Jag är skillnad, Leva och överleva, Självbiografiskt, Skapande, Tecknat och målat with tags , , on augusti 8, 2010 by Bobbi

Ibland är det som att man återvänder till en tid, en period av livet, för att se på den på avstånd, och fundera på vad det egentligen var som hände då …

Kanske för att det är samma årstid nu, eller kanske för att jag befinner mig i början på en skrivprocess, precis som jag gjorde då, eller kanske för att jag tycker mig se vissa resultat av en annan process som också påbörjades då, har jag på senaste tänkt en del på hur det var för tre år sedan, sommaren 2007.

Det kändes som att alltihop inleddes med buller och bång. Fast egentligen börjar väl inte saker så, egentligen är de väl korn som ligger i en och suger upp vatten tills de gror, men känslan var av att bli drabbad.
Jag hade just börjat skriva på Jag är skillnad, och allt kändes overkligt. Allt jag kunde tänka på, och kanske någonstans vara, var personen jag skrev om, Maxi, vars förebild hade slagit ner i mig under en spelning samma vår. Han skrek sig in mitt huvud och jag visste att det var viktigt, viktigare än kanske allt annat, att lyssna.

Jag läste några dagboksanteckningar från den tiden häromdagen och mindes hur jag skrev och skrev, på en vecka skrev jag 16 000 ord, något jag kanske aldrig mer gör om.
På helgen efter den veckan var jag och A på Möllevångsfestivalen och jag minns hur avståndet mellan mig och verkligheten kändes när vi cyklade dit. Som att den vanliga världen var på låtsas och den värld jag skrev om var den riktiga. Jag såg Disco Error på festivalen och upplevelsen, som jag inte var riktigt närvarande i, blev till en scen i berättelsen, berättelsen där allt hade starkare och klarare färger än den värld jag befann mig i.


På väg till Möllevångsfestivalen

Men berättelsen räckte ändå inte till. Jag startade en anonym blogg för att skriva av mig mer, jag skrev om min tvilling på andra sidan jordklotet, han som blödde inuti mig och ut på papperet. Jag funderade allvarligt på om jag var manisk.

Och då hade jag ännu inte ens sett den där 22-åringen i sin röda korsett, han som dök upp senare under hösten och fick mig att drömma om att ha en daemon.

Men det började där, med den som plötsligt låg på golvet, på parketten i vårt vardagsrum med alla dess IKEA-möbler, och vred sig och personifierade allt som kändes fel inom mig, allt som växt mig över huvudet, all längtan efter oberoende, all längtan efter att få blöda, eller visa hur det en gång kändes, det var en längtan efter sanning och verklighet och i förlängningen efter kärlek och frihet.

Den längtan är livslång förstås. Men jag tänker ibland på att jag kommit en bit närmare nu.

Identitet, uttryck och lånade färger

Posted in Androgynitet trans och queer, Buret, Festival, Identitet, Reflektioner, Självbiografiskt, Stil/mode, Subkulturer with tags , , , on juli 31, 2010 by Bobbi

Igår var jag en sväng på Copenhagen Queerfestival, ett ställe och en tillställning som väckte mycket tankar och diskussioner i all sin lojhet (jag var där på dagen, och det var ganska soft stämning – folk byggde och fixade inför kvällen och morgondagen, satt i smågrupper och snackade…)
Vid en tavla kunde man välja ett armband för att visa sin könsidentitet – om man ville. I det sällskap jag just då befann mig i började vi diskutera vilket armband vi i så fall skulle valt. Frågan kom också upp om när en skulle vilja ha ett sånt armband, i vilket sammanhang och inför vilka människor.

Så här: Behöver man en könsidentitet när man påtar i grönsakslandet för sig själv? Eller är alla identiteter överflödiga då?

För mig själv funderade jag på i vilken utsträckning man egentligen kan påverka hur andra uppfattar en. Och kom fram till att till viss del kan en nog det, det är väl det som identitetsuttryck handlar om: Ett försök att påverka sin omgivning att se en på ett visst sätt, helst det som en också vill se sig själv, det som känns äkta och rätt.

Idag tänkte jag vidare på det, just i relation till könsidentitetsuttryck, och funderade kring att jag nog alltid växlat mellan att ha ett lite pojkaktigt uttryck och ett kvinnligt uttryck. De behöver båda få ta plats och jag alternerar mellan dem i perioder. Har jag haft ett mycket pojkaktigt uttryck under en period är det som att en kvinna i mig längtar efter att få komma ut. Och har jag sett mera feminin ut ett tag vill jag alltid klippa av mig håret. 🙂
… Det har blivit vardag för mig och jag tänker sällan på det. Jag ser mig som kvinna, men har ett starkt behov av att inte bara få lov att uttrycka traditionellt kvinnliga egenskaper och attribut, eftersom det känns för begränsande.

För mig har mycket bryderier kring detta lättat sedan jag började se identitetsuttryck mer som en maskerad. Det kanske kommer av att jag i tonåren började experimentera mycket med mitt uttryck och utseende, hur jag klädde mig, vilken stil jag skulle tillhöra etc. Jag försökte ofta påverka en inre identitet – min egen syn på mig själv, vem jag var och vad jag kunde vara – genom att byta identitetsuttryck. På den tiden var jag ofta missnöjd med att mitt yttre inte reflekterade något som jag kände fanns inuti mig – men som var svårt att hitta och definiera/identifiera för mig själv.
Så jag är van vid att byta skepnad.

Fördelen med att se identitetsuttryck som en sorts maskerad är att en maskerad är temporär. Det tillåter en att byta uttryck närhelst en behagar. En maskerad är också överdriven. En behöver inte vara rädd att det man visar utåt inte speglar ens verkliga identitet, för överdriften gör det tydligt att så inte kan vara fallet.

Jag tror att goth-kulturen har hjälpt mig med att hitta fram till det sättet att hantera identitetsutryck, eftersom goth-stilen kan vara så extrem att den liknar en maskering. För att inte trampa någon på tårna får jag väl understryka att detta gäller för mig och ingen annan. Många ser säkert sin stil och sin subkulturstillhörighet som mycket mera fast och en del av en kontinuerlig identitet, än vad jag gör.

Det jag tror goth-stilen ger mig är en möjlighet att vara hyperfeminin (med mina mått mätt då, kanske inte i andras ögon) utan att det känns som att jag för den skull måste ta på mig allt det andra som traditionellt sett tycks ingå i att vara kvinna. Just för att jag ser det som en maskering bland andra. Dunja Brill skriver mycket intressant om könsuttryck och om ”The Feminine Masquerade” i sin avhandling Goth Culture, och jag känner igen mig i det hon skriver.

Identitet är för mig något oerhört fascinerande, kanske för att jag tidigare har haft svårt för att hitta ett sant själv, som det väl heter på psykologspråk. Numera känner jag att jag har ett, även om att definiera sitt själv så klart är en livslång och pågående process. Jag vet att jag fortfarande är ganska påverkbar i relation till andra. Lite som en kameleont, på vissa sätt. Eller som Tusenskönan uttryckte det, lite finare: Som en blomma som ändrar form efter omgivningen. Och färg.

Lycka…

Posted in Dagbok, Festival, Leva och överleva, Musik with tags , , on juli 1, 2010 by Bobbi

Jag har haft den stora förmånen att få må riktigt bra ett tag nu, den senaste veckan eller så. Jag vet inte varför det är så och jag tänker inte göra nån djupgående analys av läget – spar krafterna tills de behövs bättre – men. Jag antar att jag är lycklig…

…för att jag såg en så fantastisk dam idag på stan, runt 70, i djupröd stass från hatt till tass, och tänkte att sån vill jag bli.

…över roliga projekt – egna och andras – där jobb och fritid smälter samman, där möten blir nöjen, där en blir stolt över att få vara med på ett hörn, och över all kreativitet och kraft och vilja att bidra som finns i den här stan och lite överallt.

…över att semestern börjar idag, över fint väder och över att jag åker till Basecamp imorgon.

…över alla kära barn med många namn, och med leenden som går rakt in.

Och, som sagt, över friheten jag känner just nu. Jag suger på den som om den vore en karamell som jag fortfarande inte kan förstå att jag faktiskt har i munnen..

Ja. Lyckan kan man varken hålla i sin hand eller kräva livet på, men ibland bara uppstår den.
Annars är det väl lite så här, som det här citatet min mamma hittade i Divan säger:

”Jag förstår inte riktigt hur en människa skulle vara psykologiskt konstituerad för att samtidigt tänka sig att hon borde försöka eller alls skulle kunna gå omkring och vara så harmonisk och lycklig som möjligt, och därtill att denna inställning skulle vara det mest adekvata svaret på såväl livets utmaningar som den sociala och politiska situation som vi befinner oss i.”
– Ur Edda Mangas intervju med Per Magnus Johansson i Divan 1-2/2010, s 31.

Fina Maud Lindström med Fröken Normal. Gör mig också glad!

Den sista månaden

Posted in Festival, Leva och överleva, Självbiografiskt, Skrivet with tags , , on juni 12, 2010 by Bobbi

Jag blev tillsammans med S på Hultsfredsfestivalen 1991. När jag åkte dit hade jag inte ätit på fem dagar. Mitt beslut såg ut som så att jag aldrig mer skulle äta. Helst inte sova heller.

S och L hade funnits  utkanten av Färjenäsgänget under hela den här sommaren. De var två små punkare från Sundsvall, med söta uppnäsor och rosa hår.

För mig var det andra gången på Hultsfred, men så mycket hade hänt sedan förra festivalen att det kändes som mycket längre tid. Jag hade bott på husockupationen sedan i januari.

På vägen mot campingen drack jag Baileys ur en Pucko-flaska. Big-Jimpa, ett av ”Eskilstuna-dräggen” som brukade komma till Färjenäs, hälsade mig genom att slå den ur min hand. ”Pucko, fy fan vad löjligt!”

Vid campingen, där vi slagit upp våra tält, mötte jag S. Hans ansikte var blåslaget. Han hade själv dunkat huvudet i bordet på tåget under den korta resan med smalspår från Hultfreds central till festivalen. Och sedan på vägen hade han också mött Big-Jimpa. S grät och blödde ur näsan. Jag minns att vi satt på gräset vid tälten och jag kramade honom och tyckte så synd om honom att jag själv fick näsblod.

Det var varmt. Såren på min handled varade sig så att det gick att krama vätska ur förbandet. Jag hade läst att sår som öppnade sig mer än ett par millimeter borde sys. Gliporna på min underarm var närmare fem millimeter, och det dunkade i armen så att jag måste hålla den ovanför huvudet när jag sov. Jag var stolt över såren. Jag höll dem öppna. Den irriterande tjejen jag inte kände i vårt tältläger var den enda som frågade vad jag hade gjort.

På kvällen gick vi runt på festivalområdet och när S fick veta att jag inte ätit på länge köpte han godis till mig, sådana där godisremmar som brukar finnas på festivaler, och jag tänkte ”skit samma” och åt dem.

Sista nattern var jag och S i ett tält med människor jag tror att S kände. Vi drack läkarsprit blandad med apelsinjuice och jag slumrade med huvudet i S knä. Plötsligt såg jag långtradaren alldeles tydligt, hur den kom dånande rakt emot oss. Vi hade ställt tältet på en motorväg. Jag kastade mig upp, ut, i panik, för att rädda mitt liv. Några sekunder senare fann jag mig stående vid tältet, och S pratade lugnande med mig. ”Ska vi gå en promenad?”

Tillbaka i Göteborg fortsatte jag vara tillsammans med S och mitt minne av den månaden är att mycket handlade om nattliga promenader. Tillsammans med honom, för att jag inte klarade att sova brevid honom. Jag var för rädd. Och ensam, planerande min egen död.

Jag tog inte farväl av S, den där sista dagen på Färjenäs, när jag ringde min bror och bad honom fixa så att pappa hämtade mig. När det stod klart för mig att jag inte förmådde ta mitt liv.
Jag skämdes för att jag hade misslyckats med att leva fri i fristaden Färjenäs. Och jag mådde alltför dåligt för att förstå och ta hänsyn till en annan persons känslor. Så jag bara stack. Hamnade på barnpsyk i Kalmar, eftersom synfältet krympt till en tunnel med bara en enda liten prick av ljus långt långt borta.

Jag vet inte om jag någonsin bad S om förlåtelse.


Metallicas Enter Sandman kom i samma veva och kommer alltid att påminna mig om hallucinationen med tältet på motorvägen.