Micki

Jag är trött. Orkar inte skriva och ska snart gå och lägga mig. Nu arbetar jag på Tatuerade tårar. Där Micki är en av karaktärerna. Det är hans ex som är en av huvudpersonerna, och som är berättare i det här stycket:

På väg mot avdelningen är jag nära ett psykbryt. Cigaretten smälter bort efter bara ett par drag, jag kastar resterna och halar fram en ny. Handen darrar när jag ska tända den. Skärp dig, tänker jag. Men hjärnan håller på. Just nu med räkneexperiment. Det var åtta veckor sedan jag träffade honom senast. Åtta veckor och fyra dagar. Det blir sextio dagar. 720 timmar. Fast när det kommer till att att räkna ut minuter och sekunder räcker varken min huvudräkningskapacitet eller ork längre.
Klockan är halv sju när jag kliver in genom porten. Jag stannar lite förvirrad där innanför, tar några steg i korridoren. Lite längre bort ser jag en tjej sticka huvudet ur ett rum och kolla in mig. Hon drar snabbt tillbaka det igen, och bara ett par sekunder senare kommer Micki ut därifrån.
Han ler mot mig. Inte ett stort och öppet leende, utan ett litet med spända läppar. Men ett leende är det i alla fall. När han kommer fram stannar vi upp lite handfallna inför varann. Hur gör man?
Han sträcker ut handen och tar min. Den känns som vanligt. Tunn, och kall.
”Hej”, säger han.
Mina ögon ramlar ner i hans en stund. Jag ser dem, blå och spräckliga, men utan någon riktig gnista. Saknas det fortfarande vatten i kroppen? Min blick viker av och fäster vid slangen som sitter tejpad mot kinden. Varför, varför? Det gör så ont att se den.
Han drar mig med längs korridoren. När vi passerar rummet han tidigare kom ut från ser jag två tjejer i soffan där inne. De verkar vara mellan tretton och femton. Tv:n står på. Tjejerna vrider huvudena efter oss. I deras magra ansikten ser ögonen extra stora ut. Micki kastar en blick på dem, sedan vänder han sig mot mig och ler menande.
”Dagens sensation.”