Arkiv för Sömn

Fanzinet Sömn

Posted in Leva och överleva, Musik, Serier, Självbiografiskt, Skapande, Skrivet, Subkulturer, Tecknat och målat with tags , , , , , , , , on oktober 19, 2009 by Bobbi

Jag gjorde två fanzines när jag var tonåring, de kom ut med ett nummer var. Det första hette Sömn och det arbetade jag på när jag bodde på husockupationen Färjenäs i Göteborg. Det var ett sätt att hålla en fot kvar i verkligheten under en tid när jag mådde väldigt dåligt.

Somn_sid1

Fanzinen på den tiden (i de kretsar jag rörde mig i dvs punk, käng, grindcore och en spirande dödsmetallscen) bestod av många intervjuer med okända band och en stor portion rå jargong. De var i de allra flesta fall utgivna av killar. Vissa innehöll dikter och texter, som Träsket Glöder av Jonas Ulfvarsson. Träsket Glöder var min fanzine-förebild.

I Sömn ville jag ha mer teckningar och serier än vad som var det vanliga, eftersom jag tecknade mycket. Jag ville gärna bli serietecknare och läste stora mängder vuxenserier, mest Pox och Galago.

För att göra intervjuer fick jag kämpa eftersom jag var så förfärligt blyg. I stället för att kontakta banden som fanns i min närhet skickade jag intervjuer via brev. Det berodde också på att jag gärna ville ha lite mer kända intervjuobjekt än de svenska kängbanden. Jag var oerhört stolt över mig själv när jag fick svar från storheter som serietecknaren Max Andersson och crustpunkbandet Extreme Noise Terror. Men jag kommer ihåg att jag ändå i slutändan skämdes för att det var så få intervjuer i mitt fanzine!

Somn_kids

Pengar till tryckningen lånade jag av mina föräldrar. Jag vek och häftade tidningarna på rummet jag delade med Palle, överst i vita huset på Salterigatan. Färjenäsockupationen bestod av fyra villor: Tolvan, vita huset, blå huset och gula huset. Det fanns ingen el eller värme, men vid det här laget var det i alla fall sommar och varmt.

Min blyghet gjorde även försäljningen av tidningen till ett problem. Jag hade så svårt att prata med folk att jag knappt vågade be dem att köpa. Bästa lösningen var när min betydligt mer sociala syssling erbjöd sig att sälja mot en mindre andel av ”vinsten”. (Eftersom jag hade tryckt tidningen på ett riktigt tryckeri gjorde jag ingen vinst alls på försäljningen, tror tom att jag även om jag sålt alla tidningarna, hade gått back ändå.)

Det var jobbigt att inte kunna sälja, men i slutändan var det inte för att sälja tidningen som jag hade gjort den, utan för att genom att skapa något som syntes och fanns på riktigt övertyga mig själv om min existens, och kanske också om mitt existensberättigande. En kille på ockupationen som var känd för att bruka förolämpa folk sa i alla fall att omslaget påminde honom om Edward Munch.

Läs mer

Annonser