Mera zombieparad

Igår var jag på Emmaus och köpte en randig tröja, som tillsammans med den vita skjorta och slitna jeans jag redan hade,  ska bli en zombiekostym i Ottos anda. Efter att jag preppat och stänkt färg på dem ikväll!
Apropå zombieparader kom jag på att det finns ett stycke i Jag är skillnad som har med saken att göra. Man kan säga att jag hittade på en egen zombieparad. (Skrev även lite om skrivprocessen av denna delen av boken här.)
Stycket är lite nedkortat (fast ändå rätt långt, heh):

/Det är sommar, Maxi har ganska nyligen kommit hem från en Tysklandsturné med bandet Permafrost, och försöker finna sig tillrätta i Malmö igen./

Helgen därpå var det Möllevångsfestivalen och på lördagen skulle hela bandet gå dit tillsammans. Eftersom nästan alla bandmedlemmarna bodde på eller i närheten av Möllan handlade det mest om att de skulle gå ut genom dörren i samlad trupp. De skulle träffas hemma hos Pangaea på Kristianstadsgatan och förfesta innan.

Pangaeas lägenhet var en väl tilltagen tvåa. Från ytterdörren kom man in i en kort korridor där köket låg till vänster, vardagsrummet rakt fram och sovrum och badrum till höger. Maxi öppnade dörren utan att ringa på först. Pangaea brukade bara låsa dörren om natten, och det var inte alltid han gjorde det då heller. Det hände till och med att han lämnade den olåst när han gick ut. Han tyckte om när det var människor i hans lägenhet när han kom hem, sa han. Det där var helt galet, tyckte Maxi, och magen knöt sig vid tanken på att inte ha kontroll över vilka som kom in i ens hem.
Pangaea ville bara ha ensamhet i perioder, men de perioderna kom betydligt mera sällan för honom än för Maxi. För det mesta omgav sig Pangaea med människor, och hans bostad kunde lätt anta en karaktär av fritidsgård eller kollektiv. Löst sammanhållna och föränderliga grupper använde den som tillflyktsort och andra hem, och gjorde att den andades en känsla av hemtrevlig gemenskap, om än flyktig. Behövde man människor omkring sig var Pangaeas hem ett säkert kort.

Röster hördes från köket, så han gick dit. ”Hej sötnosar”, sa Maxi. Alexe och han kramade om varandra, de andra hade han träffat så nyligen att de inte behövde kramas. När hon böjde sig över honom kände han sig som en liten trasdocka som togs om av en kantig fågelskrämma i en gammaldags musikal.
”Finns kaffe”, sa Pangaea och pekade med penseln mot köksbänken.
Maxi öppnade köksskåpet och tog ett av alla Pangaeas olikfärgade glas. Pangaea hade preferenser även när det gällde glas och porslin. De skulle vara av olika färger och former, han hade inte mer än två likadana av någonting. Favorittallriken var signalröd, och favoritglaset tunt, högt och jadegrönt. Maxi hällde kaffe i det kornblåa tjocka glaset och tog mjölk från ett paket i den jättelika, nästan tomma kylen. Han slog sig ner vid bordets kortsida.
”Jag ska visa dig en sak sedan, ska bara bli klar med denna”, sa Pangaea och nickade mot den lilla blålila genestealern som han höll i handen.

Pangaeas vardagsrum var indelat i två sektioner, den ena innehöll soffan och tv:n som stod i en hyllkombination som delade av rummet på mitten. Den andra hade fönster ut mot gården och en dörr ut till en liten balkong. I mitten stod ett runt bord, lagom för fyra personer att sitta vid, ibland användes det för brädspel. Nu stod en symaskin på det.
På golvet mellan bordet och fönstren låg det som Pangaea ville visa. Det var en regnbågsflagga i Permafrost-stil. I stället för klatschig och ren var den trasig och trådig, hade synliga sömmar, och färgerna var spräckliga och dunkla. Lite som en piratflagga. Men det var ändå en regnbågsflagga.
”Skitcool”, sa Maxi.
”Vi ska gå med i karnevalen”, sa Pangaea.

Bandmedlemmarna dök upp med tillhörande kompisar och kärestan, en efter en. Dessutom kom Love och Rasmus från Pangaeas andra band, och några av deras kompisar.
Charlotte kom också. Maxi hade inte träffat henne på länge, inte sedan de tillbringade kvällen tillsammans framför tv:n för flera veckor sedan. De hade snackat om att gå och fika, men det blev inte av. Ändå verkade hon inte arg på honom, snarare tvärtom – så fort hon fick syn på honom kastade hon sig om hans hals och pussade honom över hela ansiktet.
”Akta”, skrattade han och kände sig som ett barn som vrider sig undan en alltför offentligt kärleksfull mamma.
”Söta, söta Maxi”, sa hon. Kanske hade hon druckit lite för mycket?
Hon drog honom med sig och tryckte ner honom i soffan.
”Stanna där, vi har mycket att prata om!” Hon sprang ut i köket för att hämta något att dricka. Maxi drack av sin öl och tittade på folket omkring sig.
”Jag har faktiskt träffat någon”, bubblade det ur Charlotte när hon kom tillbaka igen.”Han heter Andreas och spelar i ett death metal-band. Du skulle gilla honom, han är snygg.” Charlotte förklarade utförligt hur han såg ut med sitt långa lockiga hår och sina svarta kläder och kängor, och Maxi flinade. ”Jag tror dig.”
”Jag tror jag är kär”, fortsatte Charlotte. ”Kanske inte lika kär som jag var i dig”, sa hon och såg på honom med stora ögon, ”men ändå!” Maxi fnissade. Det var skönt att bli bortskämd.
”Du då? Hur går det med kärleken?” Hon vände sig allvarligt mot honom. ”Du kan berätta, jag blir inte svartsjuk, inte nu.” Maxi kände till sitt förtret att han rodnade.
”Jo, det finns någon”, sa han. ”Jag är också kär.” Charlotte tog tag om hans haka och vred hans ansikte mot sitt, spände ögonen i honom. ”Vem är det? Det måste du säga!”
”Jag väntar gärna lite med det.”
”Är det någon jag känner?” Han tyckte att hon verkade lite förfärad, trots allt.
”Det tror jag inte.”
Charlotte lutade sig fram och kysste honom på munnen, slickade lätt med tungan längs hans tänder. ”Skulle bara komma ihåg hur det var”, sa hon sedan. ”Det kanske dröjer tills nästa gång.”

Plötsligt var det dags att gå, alla började röra på sig samtidigt. Maxi såg sig om efter Pangaea och där var han, han drog i Maxis arm.
”Vi kommer snart”, ropade Pangaea till dem som tog på sig skorna i hallen, och knuffade Maxi före sig in i badrummet. Kokainet hade han i en liten plastpåse, han hällde upp det på den lilla spegeln och delade upp det i två linor med ett rakblad. De drog i sig var sin, Pangaea tog upp resterna med pekfingret och gnuggade det mot tandköttet. Sedan skyndade de sig ner för trapporna.
Karnevalen dundrade redan fram där ute: färgglada dansare och trumslagare rörde sig rytmiskt längs gatan och män i mönstrade trikåer på styltor och hoppskor bugade och dansade för publiken som sög in deras uppenbarelser. Halvnakna tjejer med älvvingar och rosa platåskor blandades med jonglörer, folkdräkter och line-dansare.
Så kom de, den svarta klanen med sin vittrade flagga. Med sina nedbrutna kläder och vitmålade ansikten såg de ut som ett gäng zombies som vänt från dödsriket för att hävda sin rätt till fri kärlek och till att få vara sig själva, odöda eller inte. Bjällrorna kring fötterna klirrade.
Maxi gick arm i arm med Pangaea, skrattande, tillsammans svängde de flaggan över sina huvuden. Färgerna var starka, på gränsen till övernaturliga, och överallt vinkade människor och skrattade som de själva. Närmare den totala lyckan än så här kommer man inte, tänkte han.

Då såg han henne. Hon stod bland åskådarna, brevid samma eländiga kompis som då, för två veckor sedan. Det ljusa håret stod som en sky runt ansiktets blekhet, en boll av maskrosfrön som vinden lätt skulle kunna få tag i och blåsa bort. De stora mörka ögonen följde allvarsamt karnevalståget och Maxi försökte fixera hennes blick, men hon tittade inte just på honom.
Han kunde inte förstå varför. Varför såg hon honom inte? Han fortsatte titta på henne medan de fortsatte framåt, tills han inte kunde vrida sig längre, och hennes vita lilla huvud försvann i mängden.

Den trupp som först tröttnade på karnevalståget rasade in på Dolly Daggers gårdsfest där Disco Error skulle spela. Euforin från innan hade redan dalat och Maxi kände den svåra tröttheten och tyngden strömma in. Pangaea matade honom med sprit, han var visst fortfarande glad. De satt i en soffa på gården bland en massa folk som kommit för att avnjuta Disco eller Dolly på den lilla scenen. Disco Error började, och Carrie ömsom sjöng som en gudinna och ömsom vrålade brallorna av publiken, eller närapå i alla fall. De hade bytt basist, och dagen till ära var de sommarklädda i hawaiiskjortor. Men Maxi orkade inte resa sig från soffan för att engagera sig i spelningen, han var så trött.
Människor kom och gick omkring dem, folk satte sig på knä för att prata, och Navy och Alexe fanns där på en filt intill. Navy visade sitt största leende, det gjorde att hans ansikte såg ut som en glad teatermask. Pangaea hade hela tiden armen om Maxis axlar eller en hand varsamt parkerad mot hans rygg.
Den fanns kvar även på vägen hem, och släppte bara tillfälligt taget när Maxi måste stanna för att spy, vilket skedde vid upprepade tillfällen fast det var så nära. I nyktert tillstånd tyckte Maxi att det var hemskt att kräkas och kunde göra nästan vad som helst för att slippa, men nu var han för påverkad för att bry sig. Bara han fick komma hem. Pangaea släppte honom vid porten och frågade om han säkert klarade sig, annars kunde han följa med upp.
”Nej tack”, sa Maxi, ”jag och mitt maginnehåll vill gärna vara för oss själva. Vi hörs imorrn.”

Vill du läsa mer så finns boken på Kapitel 1!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: