Några tankar om hopp

För ett par månader sedan formulerades den här tanken i mitt huvud:

En del människor gör en så glad att man blir rädd.

Det är kanske knasigt att bli rädd av att bli glad. Men det är inte konstigt.
För människor som gör en glad ger en förhoppningar. Och förhoppningar kan leda till besvikelse. Och besvikelse kan göra ont.
Så kan glädje bli till rädsla och ont, bara för att en vet att glädjen kanske inte varar för alltid.

Men samtidigt.

Hopp är det bästa som finns.
Hoppet om frihet, kärlek, liv, om att bli sedd och älskad, måste vara en av de starkaste krafter som finns. Det väcker upp en sån massa känslor – en störtflod – och det får en att sörja och våndas när man inte får det man vill ha, det man hoppades på. Men det är värt alltihop, alla svåra känslor, att ta del av livet. Att upptäcka vad man vill. Att våga hoppas, önska och känna. Att pröva sig mot andra, mot deras förhoppningar och önskemål.
Ibland (ofta) vill man inte alls samma sak. Då gör det ont. Men man är ändå där. Och utsätter sig för alltihop.

Så. Länge leve. Hoppet.
Och allt som gör en så glad att man blir rädd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: