Vi måste klara oss!

Den första person jag var tillsammans med på riktigt var ett skinhead, R, som tillhörde det lilla gäng av udda existenser jag umgicks med under det halvår jag bodde i familjehem i Blekinge.

Första gången jag träffade honom kom vi till det lilla gårdshuset han bodde i, på mammans tomt, och musiken dånade. Det var samma dag som en av hans bästa vänner begravdes. Vännen hade kört ihjäl sig på vägarna någonstans mellan Karlskrona och Kalmar. R gick inte på begravningen. I stället spelade han metal så att det hördes i hela byn.

Kvällen vi blev tillsammans satt vi på motorhuven till hans Volvo, på parkeringen i närheten av skolan och diskuterade huruvida alla skolor egentligen förtjänade att brännas ner.

Hålan jag bodde i hade 2500 invånare, och hans en mil därifrån var ännu mindre. Han brukade hämta mig, jag sprang ut till bilen och så körde vi hem till honom och kollade på skräckfilm. Eller lyssnade på Metallica, Venom eller Misfits. Det var den musik vi kunde enas om: Han var hårdrockare och jag punkare, och jag hade inte mycket till övers för metal på den tiden. Men And Justice for All hörde vi på väldigt många gånger.

Jag mådde verkligen inte bra och det gjorde inte han heller. Han berättade för mig att han kunde lägga sig på sin säng, och sedan liksom vakna upp och upptäcka att det hade gått flera dagar. Han berättade att han ibland fick hindra impulsen att köra rakt in i mötande bilar.
När det var som värst för mig tog han fram en påse med gamla kassettbandsfodral och en hammare, och så fick jag krossa dem. Kommer ihåg att jag tyckte att det var den största kärleksgest någon hade visat mig.

Så här skrev jag i dagboken:

Igår pratade jag och R i bilen. Han sa: Du är den första jag har berättat för att jag mår dåligt.
Jag visste det. Jag visste det långt innan du sa nånting för jag har min kraft. Han tar lite för mycket i mig, men det går nog ändå. Jag ska inte stöta bort honom, jag ska försöka hålla fast, trots hacken. Han sa: Du får gärna ha de där kängorna igen, för ju konstigare du är, desto mer tycker jag om dig… Det gjorde mig glad. Vi måste klara oss!

Dyers Eve av Metallica, från And Justice for All. Obeskrivligt bra faktiskt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: