Tagsläppandets konst

På vägen till jobbet hinner jag alltid tänka en massa och idag tänkte jag på vad jag lärt mig om mig själv den senaste månaden. Och de senaste tio åren. (Jag har just läst igenom min dagbok sedan tio år tillbaka… intressant vad mycket man glömmer… men också hur mycket man faktiskt lär sig efter vägen!)

I alla fall, något omständigheterna den senaste månaden tydligt visat mig är att jag verkligen inte tycker om osäkerhet. Verkligen inte.
Jag vill veta. Hur saker ska bli. Vad jag tänker och känner. Vad andra tänker och känner. Hur det ser ut framåt. Vad jag kan förvänta mig… etc. Och det gör att jag ibland blir betydligt mer intensiv och forcerad i förhållande till andra än vad jag önskar vara.

Så här känns det: Jag skulle inte vilja något hellre än att luta mig tillbaka och chilla – ta saker som de kommer – känna efter lite: ”känner jag för det här… hmm…” och svara ”jaha” eller ”nähä”… ungefär som Drogen verkar göra. Men jag kan bara inte. Det är som att jag måste veta säkert hela tiden. VETA. SÄKERT. HELA. TIDEN. Annars får jag ångest, och analysverkstaden tar fart för att lösa upp alla osäkerheter och göra världen till en trygg plats.
En med säkerhetsnät och linor. För jag kan inte kasta mig ut utan att veta att någon, något fångar mig. Jag vill knyta band och knyta hårt. Driften att göra det är så stark att den ibland går tvärt emot vissa önskningar som jag innerst inne vet att jag har. Och det gör mig arg! Hur farligt kan det vara med lite osäkerhet? Hur farligt kan det vara att släppa taget, bara för en kort stund, och se hur det går?

Men man kan ju krascha

ingen tar emot mig… jag måste hålla fast, hålla fast, hålla fast!

Så säger rädslan.

Men… jag vill inte hålla fast! Jag vill våga. Jag vill släppa, en hand… och sen den andra. Jag vill släppa även om du flyttar dig när jag kastar mig ut.

…men hur gör man?

3 svar to “Tagsläppandets konst”

  1. Men om du behöver veta så försök då ta reda på det. Man kanske inte skall tvinga sig själv att släppa bara för att man tycker att det är så man borde göra. Jag tror att om du kämpar emot din instinkt att få vet vad det handlar om så har du redan skjutit dig själv i foten när det börjar uppdagas.

    ”Rädslan den går över, men en oro stannar kvar”, från låten Idioter på Kents nya skiva. Så känns det ganska ofta för mig; även om jag bekämpar en rädsla så ligger något ändå kvar och lurar och påverkar mina tankar ändå. Vissa saker hos mig själv kommer jag bara inte undan.

    • Krångligt. Människor är krångliga. Och man har inte bara sitt eget krångel att tampas med utan ibland även andras.
      Är fortfarande inne på att det är en bra grej att våga ge sig ut i något som man inte vet var det ska sluta, utan försäkringar.. men samtidigt ska det ju inte bli ett självändamål som gör att man låter bli att ta reda på saker som är viktiga för en – då blir det fel nånstans, som du är inne på. Och så är det väl lite just nu kanske…
      Tungt är att det känns som att jag har 1000 frågor och att jag kan få svar på kanske 3, om jag anstränger mig väldigt mycket.. Frågan är om det inte i det här fallet är rätt bra att släppa taget ändå? Svårt….

  2. […] har det med det jag skrev om här att göra. Att det är svårt att låta saker bara vara som de är. Något verkar få mig att […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: