Then wear the gold hat

Av Henrik

Then wear the gold hat, if that will move her;
If you can bounce high, bounce for her too,
Till she cry ”Lover, gold-hatted, high-bouncing lover,
I must have you!”

Orden kommer från boken The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald och inleder hela kalaset. Jag tror jag läste boken i andra året på gymnasiet i engelskan, och jag tyckte ganska illa om alla böcker som den läraren gav mig att läsa utan att ens ifrågasätta varför. Hon var inte ett dugg otrevlig eller dålig, bara lite för plain tror jag att jag tyckte. Huruvida jag läste klart boken då minns jag inte, men något jag minns är versen ovan som i boken är påstådd skriven av någon annan, men i själva verket skapad av Herr Fitzgerald själv enkom för boken. Den har kommit i min väg igen nyligen och satte i gång tankeverksamheten på nytt.

Uppvaktningen, skapandet av intresse hos motparten har alltid varit fruktansvärt roligt i min mening. Att få visa upp sina stjärtfjädrar, förhoppningsvis få en godkännande nick och kunna få fortsätta den märkliga polkan, det har gett mig ett schvung i livet som jag älskat. Men även om jag kanske inte har burit den gyllne hatten så ofta så kan jag lova att jag har studsat, och gudarna skall veta att jag eftersträvat just det där utropet.

Det handlar inte om lögn, det är lika mycket ett incentiv för mig att förändras som det är ett möjligt lockbete för motparten. Om jag inte har varit det jag presenterat så har jag snart blivit det; om jag inte har kunnat det så har jag lärt mig. Även om min fjäderplym bedöms otillräcklig så har jag ändå kommit ur det med ett förändrat persona och det har gjort hela skillnaden. Jag är inte säker på om det är en så bra egenskap, men den är min och den fulländar mig, fortbildar mig, utvidgar mig.

Men vad betyder det då? Att jag är till stor del en produkt av mina studsanden? I mitt tycke är det ett ganska bra sätt att bära med sig människor man tyckt om, och om de visste vad de gjort med mig tror jag nog att de allra flesta skulle vara lite smickrade.