Till låns

Ibland kan man ha inställningen att något som händer inte får påverka en för mycket. Kanske för att man vet att en händelse, en setting, en människa inte är där för att stanna. För att skydda sig mot förluster vill man diktera villkoren på förhand och göra upp ett kontrakt: Jag inlåter mig till detta endast under dessa förutsättningar

För det mesta blir man av sina känslor påmind om att verkligheten inte låter sig styras. Att saker kan påverka en oavsett om man vill, har planerat det, eller inte.

Det som är svårt att inse är kanske att det egentligen alltid är sådär: man har bara saker till låns. Ibland en längre stund, ibland en kortare. Utmaningen är att försöka låta dem vara som de är under den tid de behagar finnas i ens liv.

3 svar to “Till låns”

  1. Jag får en mycket tvetydig känsla inom mig när jag läser det här. En del säger att jo, så är det medan den andra skriker att nej, så måste det inte alltid vara, det får det inte alltid vara.

    Det är en så mycket ledsammare värld där inget är beständigt tycker jag. Varför känns det som att det alltid är så att det är världen som behagar ta saker från mig och aldrig jag som lämnar tillbaka något till världen?

    • För det första tycker jag att du gör det.
      För det andra..
      jag vet inte.. jag kan tycka det är skönt att påminna mig om sakers obeständighet för att inte fastna i att försöka hålla kvar nånting som inte egentligen låter sig fångas. För att kanske kunna njuta av det som är medan jag har det i stället för att våndas över att det ska försvinna.
      Men man behöver kanske vaggas in i en känsla av beständighet ändå ibland, för att må bra..? Det skulle kunna bli väldigt jobbigt om man hela tiden mindes hur förgängligt och skört alltsammans egentligen är (eller kan vara). Lite som begreppet ”willing suspension of disbelief” som man talar om när det gäller filmer – att man låter sig övertygas om att det som händer i filmen är trovärdigt – så kanske vi behöver en illusion om beständighet för att må bra. Men verklig sådan vet jag inte om jag tror på, annat än att så länge jag lever så finns jag kvar.. Hmm låter det cyniskt?

  2. Själv.. så känner jag ödmjukt att.. så förmätet av mig.. att sitta och hoppas och hoppas på att jag skulle få lov att bara få försöka lämna lite bidrag till Din omvärldsbild i vilken form den än bildat sig hos Dig så här långt i livet.. Att få berätta om andra färger.. få visa andra platser.. få tänka andra tankar.. om än bara som en ny vän..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: