Tränga under ytan

I förra veckan genomförde jag en intervju (som kommer här på bloggen när den är färdigskriven) och då pratade vi bland annat om grupper och att känna tillhörighet – något som jag ibland tycker mig ha svårt med.

Jag har en experimentlusta som är väldigt stark och jag tycker om att avvika, eller kanske är det att sticka ut jag gillar: om jag går på en metaltillställning klär jag mig gärna i vitt och på gothfestival i rosa… etc. Jag har en förkärlek för att prova nya saker, så när jag har gått ett tag till samma ställen vill jag gärna testa annat, även om jag gillade att vara där jag var. Allt det där resulterar i att jag sällan känner mig riktigt hemma någonstans. Det är lite som att ömsa skinn. När jag var yngre bytte jag subkultur: ”nu är jag punkare”, ”nu är jag goth”, ”nu är jag poptjej” och längtade nästan efter att byta namn som en indian när jag gick in i ett nytt stadium. (Längtade efter, förresten, det gjorde jag ju också ett par gånger, bytte namn alltså, men det är en annan historia.) Helst ville jag sopa igen spåren av min gamla identitet när jag gick vidare: Nu är den borta, nu är jag så här i stället.

Så extrem är jag inte idag men jag känner fortfarande igen vissa drag. En sorts flyktighet. Jag har sagt till Vän någon gång på skämt att jag är subkulturskameleont, och det både ligger nånting i det och inte. Jag älskar att tolka koder, anpassa mig tillräckligt för att känna mig (hyfsat) trygg men avvika så pass att jag får uppmärksamhet. Ytligt? Ja ibland gör det att saker känns ytliga, eller rättare sagt: det kanske är jag som inte kommer under ytan. Det hinner jag inte, för då är jag redan på väg nån annanstans…

Men. Jag har en del vänner och människor som hänger i, och som har sett mig byta skepnad och riktning ett antal gånger. Och de finns kvar oavsett. Med dem känner jag mig hemma. Kanske räcker det. Kanske är det inte så viktigt att alltid känna tillhörighet? Kanske är det inte farligt att känna sig utanför ibland?
Jag tänker så, när jag står lite i utkanten och betraktar dem som verkar höra till (gör de?), och jag tänker att det är bra att jag är där fast jag inte känner mig hemma, fast jag känner mig obekväm och felaktig, och jag tänker: det var ju det här du ville. En annan del av mig svarar att jo, det var det ju, men nu känner jag mig rädd.
Men sen tänker jag: ja, det är meningen att man ska vara rädd. Ibland.

Inte alldeles för ofta bara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: