Livet är ingen tävling

Jag är förfärligt trött. Insåg idag att jag överutnyttjat den energi jag så nyligen återfunnit. Känns tungt att få det som ett slag i huvudet. Nu måste jag försöka vila. Det är jag dålig på. Jag är bra på att kämpa. Inte på att ta det lugnt.

I morgon fyller jag 35. Det känns märkligt. Mer än en tredjedel av livet har gått, kanske halva. Kanske mer än halva – jag kan ju dö imorgon, men ändå…
35 känns inte dåligt, jag har inte åldersångest som när jag var 30. Kanske hjälper min ”åldersblindhet” mig. Jag har svårt att se på människor hur gamla de är. Därför brukar jag t ex inte lida av att gå ut på ställen där många är yngre än jag. (Jag fattar det helt enkelt inte!)😉

De senaste 2 1/2 åren har det hänt så mycket i mitt liv att det verkar som en mycket längre tid. Symboliskt sett känns det som att förändringen började på WGT 2007, då en imaginär tvillingsjäl skrek sig rakt in i min hjärna och gjorde att hela tillvaron kom i gungning. Egentligen var det väl en längre process, men det var där poletten trillade ner.

Före det hade jag gjort mitt bästa för att leva så normalt jag bara kunde. Antagligen för att jag var trött på att vara onormal. Jag växte upp och kände mig som ett ufo, helt avskild från andra människor. När jag till slut började känna mig normal ville jag testa vanligheten med råge.

Men så började något fattas mig.

Det blev som en tvångströja. En duktighetstävling. En jakt på bekräftelse genom framgång, prestation och uppfyllande av förväntningar. Till slut kände jag mig som jag satt i en bur, gjord av en massa stänger och pinnar som jag försökte hålla upp med alla medel. Om jag bara skulle rucka på en enda av pinnarna skulle hela alltet rasa.

Jag blev tvungen att börja röra på mig.

Nu känner jag igen mig själv från när jag var yngre. Andra gör det också, säger de. Jag har hittat tillbaka till många av mina gamla värderingar, önskningar och drömmar. Jag flyr inte längre från den jag var när jag som 16-åring satt ensam i ett rum på en husockupation i Göteborg. Jag flyr inte från den jag var, flyr inte från skadorna, som iofs är så gott som läkta nu… Men de kan inte läkas fullt ut om man inte vill kännas vid dem, om man låtsas att de aldrig funnits. Och det var kanske det han påminde mig om, tvillingen. Det går att låtsas och det går att sträva på men man blir aldrig hel.

Jag försöker bli det. Ibland kämpar jag för hårt, ibland trillar jag i gamla fällor där kravet på perfektion och oändlig produktivitet lurar. Jag hoppas jag har lärt mig något. Jag vet att jag kan lära mer. Till exempel skulle jag vilja lära mig att inte alltid vara inställd på kamp. Jag skulle vilja lära mig att vila i världen.

2 svar to “Livet är ingen tävling”

  1. Ibland tror jag att det kanske är ett alltför högt pris vi människor fick betala och betalar för att vi skulle hamna överst i naturens hierarki bland djuren.. Den hjärna som tog oss dit är ofelbart också så funtad så att vi måste analysera och fundera över så väldigt mycket att vi på vägen hinner glömma hur man som 2- eller 3-åring fick uppleva hur ett grönt gräsfält luktar efter ett regn.. eller hur bark känns mot fingrarna när man nyfiket i bara lite senare ålder försökte leka sig uppåt i något lämpligt klätterträd.. Det är ibland som om all kunskap om sådant ligger kvar där i oss och är så självklart att vi inte längre ägnar det några tankar.. Istället ägnar vi många fler tankar åt sådant som inte alls är lika vackert.. Åt sådant som gjort oss illa.. och sådant som vi fruktar eller något tillkortakommande som vi osökt ältar kvar i bland våra tankar..
    Är det vårt eget fel eller är det vårt ”samhälle” som skapar oss dessa vardagliga tankemässiga livsbesvär?.. funderar jag ofta kring.. Jag vet verkligen inte vems felet är.. Bara att det känns som ett fel.. Samhället är tveklöst skuld till väldigt många fel.. även religionerna… Gemensamt för dem är väl att de försöker göra oss alla så förutsägbara som möjligt.. och så lättkontrollerade som möjligt.. Och för att det ska kännas lyckosamt för de styrande i samhället så ska vi då helst vara så ounika som möjligt.. Alla ska gå i samma skola.. vare sig vi har olika talanger eller inte.. (Som Leo Buscaglia skrev någon gång.. En hare, en snigel och en fågel borde kanske gå i olika skolor eftersom de har väldigt olika talanger..Det vore väldigt lite poäng med att försöka lära snigeln hur man glidflyger i luftens uppströmmar..) ..Men nu har jag nog kommit ifrån poängen som jag hade en ambition att förmedla när jag läste Din text.. Att.. minnen som smärtar,.. tankar som oroar,.. saknadskänslor som ersätter glädjeminnen,.. etc.. borde kanske inte få lika mycket utrymme som nya upplevelser som är fria att inhämta, upptäcka och njuta av okunnigheten om.. Kunde jag,.. så sklle jag väldigt gärna få uppleva känslan av hur bark känns för första gången en gång till,.. eller hur gräset doftar efter ett regn åtminstonde en gång till.. Men.. förmodligen vore det att vara mer transcendent än min genetiska programmering tillåter mig.. eller om det var samhällets mening med mitt liv..

    • Men ibland tycker jag nästan att jag upplever såna saker som på nytt – inte som första gången, kanske… men goda nog för att ge lugn och glädje. Ett problem är att ta sig tid och skapa utrymme för upplevelser att bli till. De kommer inte bara. Man måste ha plats för dem. Men de kan samtidigt inte forceras fram.

      Tid och utrymme är sådant jag önskar mig. Det samhälle/den kultur vi har är helt klart med och påverkar alla ens prioriteringar – liksom gamla upplevelser. Att frigöra sig är svårt, men kanske går det delvis?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: