Att leva är att leka lite grann

Sydsvenskan kör en liten serie om ensamhet (bla här och här). Där står bland annat om att ensamhet kan vara en känsla av brist på gemenskap, och att människor runt 30, särskilt kvinnor, känner sig extra ensamma. Bristen på upplevd gemenskap kan göra att man känner sig ensam även mitt i ett sällskap.

När jag var yngre var och kände jag mig oerhört ensam. Jag hade väldigt svårt att nå fram till andra människor eftersom jag var så blyg.
Det som räddade mig från att gå under av ensamheten var fantasin. I fantasin skapade jag de människor jag saknade. Hela kompisgäng, en fiktiv gemenskap med karaktärer av olika typ och personlighet. Och med dem skapade jag upplevelser.

Fantasin kan aldrig ersätta riktiga människor, det visste jag hela tiden. Ändå fungerade de som en tröst, som något i brist på bättre, och dessa människor blev levande för mig.
Jag gör det fortfarande. Jag tycker om att föra imaginära konversationer med påhittade eller verkliga karaktärer som betyder något i mitt liv. Livet skulle vara mycket tråkigare om jag inte gjorde det.

Jag funderade vidare kring fantasi och lek. När jag var liten var det stor skillnad på mina olika kompisar. Det fanns de jag kunde umgås med, hänga… Och så fanns det de jag verkligen kunde leka med. Släppa loss fantasin och bara låta vad som helst hända. De jag skapade världar med, detektivmysterier, skattjakter, berättelser.

För att kunna leka med någon måste man känna tillit till den personen. För när man är i det tillståndet, leken, släpper man fram sidor hos sig själv som annars kanske inte får komma fram. Och om man då inte kan lita på personen man gör det med… skulle det ju kunna resultera i att man blev utskrattad och fick skämmas.

Som vuxen pratar man inte lek. Det tycker jag är trist. För jag tror fortfarande att lekkänslan är en av de viktigaste känslorna. Leken kan förändra en människa i grunden, just genom att den får en att gå över gränserna för hur man trodde att man fick eller kunde vara.
För inte så länge sedan träffade jag en människa jag kunde leka med. (Hör hur dumt det låter, när man säger ”leka med” när det gäller vuxna – då har det en negativ klang, som i att leka med någons känslor). Hur eller hur. Jag fick lekkänslan tillsammans med den personen. Det händer inte så ofta i vuxenlivet. Men när man känner den, kommer man ihåg vilken sprängkraft den har. Samtidigt är den skör. Rubbas tilliten försvinner möjligheten till lek. Och då saknar man den nåt väldigt.

För att återknyta till ämnet ensamhet: Jag tror att om man alltför sällan känner lekkänslan med andra människor medför det en känsla av ensamhet. Och tvärtom, när man känner friheten att vara spontan och visa vem man innerst inne är – kanske till och med visa mer än man kunde tro att man är – och blir accepterad, är det är den starkaste gemenskap man kan ha med andra människor.

PS Varför känner sig kvinnor i 30-årsåldern sig extra ensamma? Kan presteraråldern runt 30, som gör att man inte har en sekund över till spontanitet och infall, i kombination med att särskilt kvinnor ska vara superduktiga och inte ägna sig åt sånt onödigt tjafs som att leka ha nåt med saken att göra… tro?

2 svar to “Att leva är att leka lite grann”

  1. Fel man på fel plats.. men ändå.. Kände att jag ville säga något..
    Kanske är det så att när man når en viss ålder eller mognad, så är hjärnan välutvecklad och man har också hunnit med att få uppleva väldigt mycket. Mycket som bara varit roligt, mysigt, härligt och underbart att få ta med sig genom livet. Men kanske också en del som gjort ont. Och kanske i ibland som gjort så ont att man hellre lämnar WO än riskerar att få uppleva smärtan på nytt. Tror inte det finns någon universallösning på hur man ska tänka eller välja när det gäller sådant. Men,.. rent filosofiskt betraktat, så blir varje WO en liten förminskning av livets möjligheter. Och med samma filosofi spelar det ingen roll om det är en match i leklivet, karriärslivet, relationslivet, eller tankelivet man lämnar WO till. Det är oavsett en begränsning av sitt liv man etablerar för att undvika något som våra individuella erfarenheter beskriver för oss i vår ryggmärg eller våra tankar som en risk. Kanske är det värsta av allt att man ofta t o m lämnar WO för att man hittar risker för andra eller risker för hur andra ska se på oss. Och när alla dessa summeras.. så blir ramen runt våra liv så pass begränsande och skyddande att både toppar och dalar får tänkas fram istället för att upplevas.. Och tänkta toppar och dalar är vi kanske inte riktigt lika bra på bearbeta som reella händelser.. Tipset, här ifrån läktaren, blir nog att vi alla borde släppa lite på bromsarna och flytta ut ramarna till möjligheternas förlovade land där lek, karriärsupplevelser, tankar och relationer får mer spelrum och etablerar en oförutsägbarhet till våra liv som hindrar oss från att trygga oss själva ända in i mål.. Men imorgon åker jag till jobbet som vanligt.. och lär inte uppleva något överraskande.. =)

  2. Nä… inte fel man på fel plats! Jag blir glad när du kommenterar.
    Och jag håller med om det du skriver. Rädslor är det som gör att man undviker saker – för att skydda sig själv. Det är bra att vi har skyddsmekanismer, för ibland finns det ju verkliga faror att värna sig mot, speciellt i barndomen när man är mera sårbar. Det tråkiga är när man bär med sig gamla skydd och låter dem gälla även för kommande händelser – precis som du skriver.
    Men att våga släppa på bromsar och flytta gränser är så klart en utmaning, väl värd sitt pris iofs tycker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: