Muser

Sitter just och lyssnar på  The Resistance, den nya skivan av MUSE… och kom på grund av en låttext att tänka på uttrycket musa. Jag har alltid tyckt att det känns som ett nedlåtande begrepp: ordets feminina form förutsätter liksom mannen som den aktiva, skapande, och kvinnan som den gudomliga inspirationen. Snacka om att spä på mystifiering av kvinnlighet och synen på kvinnor som passiva och givande. Usch för det!

Sen tänkte jag på ifall män kan vara muser, för kvinnor då förslagsvis, eller för andra män?
Jag behöver bara gå till mig själv, som blev så pass inspirerad och lätt besatt av en person som väl måste kallas man, att det resulterade i ett bokmanus… Så jo, nog kan kvinnor se på män på samma sätt. Det är väl naturligt att inspireras till skapande av människor, inget fel i det.
Men kanske är det en form av objektifiering det där ändå. Och det leder vidare till frågan om man inte måste objektifiera för att skapa karaktärer?
Är objektifiering alltid dåligt?
Nä… bara alla har samma chanser att bli objektifierade likaväl som att objektifiera, så att det inte är givet att det ena könet skapar och att det andra är gudomlig inspiration…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: