Absolut scennärvaro

Igår var jag och såg Anathema på KB.
Fronten i bandet består av tre lockhåriga, lite lunsiga bröder från Liverpool. De startade 1990 och är således rejält rutinerade, och för mig är det som att bandet alltid har funnits. Ändå upptäckte jag inte hur bra deras musik är förrän för två år sedan. Detta kanske för att deras tidiga doom/death-skivor i mitt tycke inte är de bästa (även om det var de som gjorde dem kända), utan de senare som innehåller en mycket atmosfärisk alternativrock, med sång av Danny Cavanagh, Vincent Cavanagh och Lee Douglas. Och jag vet att jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Vincent Cavanagh har en av världens vackraste röster.

2999852419_307bbafdc8_Vincent

Vincent, fotad i Lille 2008 av J. Pouille
(Mina egna foton från spelningen sög storartat, tur att Flickr finns!) http://www.flickr.com/photos/jeje62/ / CC BY-NC-ND 2.0

Jag har sett Anathema två gånger förut (detta var första gången i Malmö), och det finns en särskild spänning som uppstår varje gång de äntrar scenen. En känsla av att vad som helst kan hända. Vincent, huvudsångaren, har ett sätt att verka ilsken och oberäknelig i början av spelningar och man drar efter andan. Hur ska det gå?
Kanske behövs den ilskan för att ladda upp för det som sedan ska komma, för efter ett par låtar brukar han ändra sinnesstämning och bli glad, och skämten på underbar liverpoolska börjar komma.

Det är ganska få i publiken på KB, men redan efter ett par låtar känns det att bandet trivs, och fastän Vincents gitarr krånglar blir det inget utbrott. I stället kommer låten Angels walk among us, som jag tidigare ansett som svagare, nu framförd på ett sätt som ger mig gåshud. Varför har jag inte gillat den här, tänker jag, den är ju fantastisk.

För det är som alltid. Anathema har en otrolig scennärvaro.
Från att ha skämtat med publiken och bandmedlemmarna stiger Vincent fram till micken, sluter ögonen och sjunger nästa låt med sådan känsla att man baxnar. Hur är det möjligt? Hur kan man köra samma låtar om och om igen, och göra det varje gång på ett sätt så det känns som den enda?


Flying, från DVD:n A moment in time

Ett ord som kommer för mig är integritet. Samma sak som gör att man inte vet vad som i nästa stund ska hända gör att man också fullständigt kan vila i att artisterna på scenen gör det de helst av allt vill. De gör sitt yttersta i att skapa sin musik, sitt uttryck. De sätter sig själva i främsta rummet. Inte vad någon annan tycker. I slutändan gör det att upplevelsen för oss i publiken blir oöverträffbar. Det finns ingen osäkerhet. Det finns bara Anathema, musiken, i stunden.

Kvällens absoluta höjdpunkt blir när bandet går av scenen, och Danny Cavanagh hänger sig kvar, plockar upp den akustiska gitarren och på vad som nästan känns som impuls, börjar spela en akustisk version av Are you there. Jag tror aldrig jag har hört någon spela gitarr på det viset. Det ser ut som han inte behöver tänka över huvud taget, ur fingrarna bara rinner musiken utan minsta ansträngning. Det är oehört vackert. Jag är inte sådan som kan gråta när jag står på KB med en massa folk omkring, men om jag hade kunnat skulle jag ha gjort det då.


Vincent och Danny spelar Forgotten Hopes akustiskt i ett hotellrum

Ett svar to “Absolut scennärvaro”

  1. […] var lång och jag dansade för lite men såg några bra spelningar: Anathema, Katatonia och Muse. Jag skrev inte mycket, och det hoppas jag att jag ska ändra på: nästa år […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: