En livlig hjärna

Funderar ibland över ångest, av förklarliga skäl: Om det vore så väl att det bara fanns en viss mängd ångest för varje människa hade jag nog förbrukat denna för länge sedan. Men så är det ju inte.

Jag har väldigt lätt att känna ångest. Trötthet, träningsvärk, stress; alla möjliga fysiska och psykiska obehag vill min hjärna göra om till den där hjärtklappande otrevliga känslan man bara vill fly ifrån.
Låg ångesttolerans kanske det kallas på fackspråk?

När jag pluggade på psykologprogrammet (ja, för ett antal år sen trodde jag att det var psykolog jag skulle bli, men efter en termin var jag säker på det motsatta) fick jag en aha-upplevelse, då vi pratade om depressioner. Jag hade haft en allvarlig och långvarig depression i tonåren, men parallellt med denna hade jag också enorm ångest. När vi på utbildningen gick igenom olika definitioner och beskrivningar av depression förstod jag att alla depressioner inte åtföljs av ångest. Man kan också vara djupt nedstämd utan den berg-och-dalbana av känslor som svår ångest medför. Jag säger inte att det är lättare, bara att det nog är annorlunda än det jag upplevde. Och jag hade dittills trott att alla med depressioner kände stark ångest.

Om ångest då: Den kan få en att känna att man vill krossa sig själv mot en vägg. Hoppa ut genom ett fönster, bara lägga sig ner och aldrig ställa sig upp igen. Den maler och maler. Den känns i armarna.
Den gör mig aktiv. Faktiskt. Så reagerar jag. Jag skriver och skriver, eller om det är så illa att orden tar slut; tecknar eller målar (det händer inte så ofta längre). Det kanske kan vara positivt, men det känns inte så när jag är i det. För jag kan inte koncentrera mig på nåt ”vanligt” – arbeta, studera, sådana saker. Det enda som funkar är att göra nåt konstnärligt, eller ja, egofixerat… Jag kan bara tänka på mig själv och hur jag känner mig då. Det tar fokus och energi från annat.

Men jag kan ändå klara ångest nu. Jag skriver dagbok när den kommer. Känslan knattrar ut genom fingrarna och blir bokstäver på virtuellt papper. Jag skadar inte mig själv längre när jag mår dåligt, och nu är det väldigt länge sedan jag gjorde det. Men det tog mig många år att uppnå och jag behövde hjälp på vägen.

En intressant blogg om att hantera sig själv och sina känslor är Tankestormar.

Jag tror (kan förstås inte veta) att jag fortfarande har ganska mycket ångest jämfört med många andra.
Försöker se det positivt: Jag kanske har en ovanligt livlig hjärna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: