Om du älskar mig så älskar jag dig

Emo3_bHåller på och packar om mina gamla dagböcker och skrivblock i nya lådor – och då kan jag förstås inte låta bli att bläddra lite grann i dem också.

Jag var 18 år när min tro på den romantiska kärleken fick sig sin första allvarliga knäck. Det påmindes jag om när jag bläddrade i ett av blocken. Där fanns små vardagliga brev från mig till min första stora kärlek: J, brev från honom till hans yngre bror som bodde hos oss en stor del av tiden, Mah Jong-protokoll mm… Öven en hel sida stod det ”Jag älskar dig” med J:s handstil och på nästa sida stod det ”The Texas Chainsaw Massacre” (haha). Några brev från mig till J är jag nästan säker på att jag påbörjade men aldrig gav till honom. Ett slutade ”Jag älskar dig – kväv mig inte”. För fast det var första gången jag blev djupt förälskad och var lika älskad (avgudad?) tillbaka fungerade det inte alls för oss.
Så hade jag inte trott att det skulle vara. Jag trodde att om man älskade varandra så var det liksom färdigt. Då skulle man kunna klara vad som helst. Man hade ju varann. J och jag pratade om hur vi skulle läka gamla sår, om hur vi skulle kunna vara barn och göra om våra barndomar tillsammans. I slutändan stämde det nog – vi var båda barn som inte förmådde ta hand om vare sig oss själva eller varann.

Trots att det slutade med sorg och bedrövelse den gången vårdar jag tiden med J i mitt minne. Han var den som lärde mig att det kan stämma till 100 %. Han var också den som lärde mig att det inte alltid spelar roll om, eller hur mycket, man älskar någon. Det kan vara fel ändå. Och någonstans vet jag alltid det. Det är mycket som ska stämma för att ett förhållande ska fungera. Förr blev jag alltid så arg när någon sa att man måste älska sig själv för att kunna älska nån annan. Jag ville så gärna ge kärlek till någon, och om det var kört bara för att jag inte tyckte om mig själv, vad var då livet värt?
Idag håller jag med på ett sätt. En av orsakerna till att det inte fungerade mellan mig och J var att vi försökte älska varann men ingen av oss hade särskilt mycket till övers för sig själv, snarare tvärtom. Samtidigt är jag benägen att tro att vissa möten kan förändra en människa, och att det är just möten med andra som kan få den som inte älskar sig själv att vilja börja göra det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: