En sorts änglar

Tjej”Jag skulle aldrig kunna glo så mycket på människor som du gör.”
Så sa min bästa kompis till mig när vi gick av spårvagnen i Göteborg en gång när jag var 16. Jag kommer ihåg att det förbryllade mig. Dels höll jag väl inte med, och dels hade jag ändå inte kunnat göra annorlunda.

Jag har alltid fascinerats av människor och deras utseenden.

Jag kommer till exempel aldrig att glömma
– tjejen som satt och sydde med en broderad duk på huvudet på trappan utanför konserthuset i Stockholm
– tjejen på tunnelbanan som hade en fjäril tatuerad eller målad på ena kindbenet
– den extremt utmärglade killen i stickad svart- och rödrandig tröja jag såg i en skivaffär i London, och hans kompis som hade en piercing mellan ögonbrynen

Jag kommer aldrig att glömma dem eftersom de representerade en hisnande möjlighet, eller egentligen flera:
– Det går att vara den man är och bli uppskattad ändå
– Man kan vara annorlunda utan att bli utskrattad
– Det finns någonting bortom det konservativa, konventionella och utstakade

= Det finns människor som skulle kunna acceptera mig (trots att jag själv knappt kan göra det)

Och det är nog var annorlundaskap representerade, och delvis fortfarande representerar, för mig.

Vilka de där personerna var i verkligheten fick jag aldrig veta, men för mig var de nån sorts änglar. De räddade mig. Mitt liv kändes så statiskt och dött, men bara att se dem gav mig hopp, gav mig någonting att leva för.
Idag dyker många av dem fortfarande upp i mina tankar. Några har blivit karaktärer i mina berättelser. Och jag glor fortfarande på folk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: