Chasing the starlight

Jag har tidigare skrivit om min fascination för tvillingar och om tanken från när jag var liten om att jag hade en försvunnen vän. Då tänkte jag att om jag hittade den där personen skulle jag känna mig helare. Som om jag egentligen bara vore halv. (Lite av samma tema finns i Hedwig and the Angry Inch).

Funderar mycket på vad det är man letar efter, hos sig själv och i andra… Hur blir man nöjd med vad man får – av andra, av sig själv… Hur får man det man behöver? Vad är det att bli sedd av någon? Hur vet man att man blir sedd?

Kan man ha en brist i sig som gör att man har ett omättligt behov av att bli sedd av andra? Eller är det bara naturligt, mänskligt, att vilja bli förstådd?

En del av mig protesterar lite mot att tänka att man behöver få nåt från någon annan för att klara sig… det rimmar illa med individualism och att man alltid kan rätta till sina egna fel och brister. Men faktum är att vi människor är beroende av andra för att må bra, för att klara oss. Vi behöver andra att stämma av oss mot, att spegla oss i.

Det motsäger kanske inte känslan av att det där letandet efter den som ska se en med ”de rätta ögonen” ibland verkar en smula fåfängt.

”The Starlight
I will be chasing a starlight
Until the end of my life
I don’t know if it’s worth it anymore

Hold you in my arms
I just wanted to hold you in my arms

My life
You electrify my life
Let’s conspire to re-ignite
All the souls that would die just to feel alive”

MUSE – Starlight

Ett svar to “Chasing the starlight”

  1. […] Transcenders att skapa sig själv « Chasing the starlight […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: